Det jobbiga beskedet

22:14

Väl framme på sjukhuset i Göteborg tar vi oss till BB som barnmorskan i Borås sagt att vi skulle göra. Så här i efterhand inser jag att det kanske inte varit så klokt att köra bil, i det tillstånd vi befann oss. Passagerarsätet fällt till liggläge för att min fru skulle härda ut smärtorna och jag själv med ett fokus på vägen som säkert motsvarar flera promille på alkomätaren. Men det verkade så jobbigt att ha bilen kvar i Borås. Vi skulle ju bara en sväng till Östra för en kontroll.

Personalen på Östra Sjukhusets BB tog emot med huvudet på sned och ett "Jaså det är ni, ååh, kom med här så ska vi se". Vi fick ett rum och erbjudande om lite mat. Tror inte vi åt många tuggor. Vi ville ju bara se vårt barn. "Det är en bit att gå, jag ska ordna en rullstol" sa en hjälpsam barnmorska.

Efter en fem-minuters kulvertsafari under jorden rullade vi in på hjärtavdelningen på Drottning Silvias Barn- och Ungdomsjukhus. Vi blev visade in på trean, avdelningens dygnet-runt-bevakade rum, då tre barnkardiologer (barnhjärtspecialister) höll på att undersöka Abbes hjärta med ultraljud. Han var uppkopplad med så mycket sladdar och slangar att jag knappt såg den lilla kroppen bakom all utrustning. De pratade ett språk som visserligen var till största del svenska men ändå inte gick att förstå. Men samtalets fokuserade ton skvallrade om stundens alvar.

– Eh, vi får sätta oss i lugn och ro med er lite senare och prata om ert barns hjärtfel…eh…för ni har väl förstått att det är ett hjärtfel?, sa chefskardiologen.

Pang! Rätt på käften. Precis vad vi inte ville höra. Golvet svajade under fötterna på mig och paniken rusade genom kroppen. ”Näe”, lyckades jag få ur mig. ”Eller jo, vi börjar kanske förstå det nu” stammade jag vidare. Han kunde förstås inte veta vad vi fått för information innan. Vi klev ju just in i rummet. Jag klandrar honom absolut inte. Ska jag vara ärlig vet jag inte om det funnits något annat sätt att få reda på det, som varit bättre. Tror helt enkelt inte att det finns några bra sätt att få ett sånt besked.

Andra bloggar om: , ,

1 kommentarer

  1. Jag sitter här hemma ock gråter. Tänker på när min underbara lillebror föddes sommaren 2007 med diafragmabråck, alla slangar som fanns i den lilla kroppen. Jag kunde inte förstå. Ville inte förstå.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.