Att palla.

14:26

–Hur orkar ni vara så samlade?, undrade en kompis. Jag vet faktiskt inte. Ibland känner man sig allt annat än samlad. Ibland går det bättre. Det är väl lite som Hulken kanske. När det verkligen behövs hittar man krafter man inte trodde fanns. Undangömt i någon reservtank i kroppen. Tur att man slipper bli grön och riva sönder kläderna i alla fall.

Stundtals kan det faktiskt kännas som om vi har det lättare än alla runt omkring. Det låter kanske konstigt. Abbe är ju vår lilla bebis och rädslan och oron river så klart djupast sår i våra själar. Men samtidigt är vi mitt i det. Vi ser Abbe hela dagarna, får all information om hans tillstånd från proffsen och vaggas in i den där tryggheten som dom är så duktiga på. Vi bearbetar ju kontinuerligt. Våra nära och kära får ett besked och sedan lämnas de där. Med sin oro, men utan den hjälp som vi får på sjukhuset.

Visst är det jobbigt för oss att hitta den där styrkan vissa stunder, men det går ändå ganska bra. Vi har liksom inget val. Det går ju inte lägga av, man måste bara orka. Att finnas där för Abbe och orka ge vår andra son en så normal vardag det går. Orka trösta varandra och vara stark för alla runt omkring. Vi måste orka vara beredda på motgångar och samtidigt se framåt. Och vi måste orka tro på att Abbe blir bra och att vi snart är hemma med honom.
Det ska bli så skönt.

2 kommentarer

  1. Jag bestämde mig just för att läsa din blogg från början och har nu betat av första månaden.
    Tårarna rinner ner för kinderna... Du skriver så fantastiskt bra att jag tror att även de som aldrig varit i er situation kan leva sig in i vad ni och alla andra hjärtebarnsfamiljer upplevt. Jag återupplever min egen dotters hjärtoperation och alla känslor vi som föräldrar gick igenom och inser att din historia är så lik min egen att det är skrämmande. Bl.a. när jag fick höra att något var fel och ändå trodde att jag snart skulle få åka hem med min dotter och i nästa stund följde sköterskan i korridoren till barnkardiologen med min dotter i famnen med tårarna forsande nerför kinderna.
    Även samtalet från BIVA mitt i natten, vilken skräckupplevelse. Bröstpumpen (Den fick även mig att tänka på kor :D), Mjölkkylen, alla underbara sköterskor, polaroidkameran som sköterskan tog fram :)... Ja, allting är som en kopia av min familjs upplevelse.
    Tack för en jättefin blogg som troligen kommer få mig att gråta ett par gånger till innan jag kommit igenom allt :)

    SvaraRadera
  2. Missade att skriva att även vi efter operationen fick veta att vår dotter har 22q11.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.