21 mars 2005

Avdelning 323

Det finns överhuvudtaget ingenting negativt att säga om personalen på hjärtavdelningen på Drottning Silvias barnsjukhus. Maken till professionalism, empati och värme har jag faktiskt aldrig stött på. Detta är visserligen vad de är tränade att göra och har betalt för, men det känns faktiskt som att de bryr sig på riktigt. Alla är väl medvetna om att några timmar innan vi klev in genom dörren på sal tre var vi lyckliga nyblivna föräldrar. Utan den minsta aning om vad som lurade runt hörnet. De har låtit det ta tid, och sjunka in i en takt som vi klarat av.

Allt går i ett lagom tempo enligt en väl uttänkt plan. Man vaggas in i en främmande värld av bröstpumpar, sondmatning och ett noggrant vägande av blöjor för att hålla koll på inkomster och utgifter. Begrepp som saturation, VSD, CVK, EKG och pulmonalisatresi blir vardagsmat.

Lugnt och sansat ordnas möten med, kirurg, narkosläkare, sjukgymnast och kurator, rundvandring på avdelningen, genomgång av rutinerna och besök på IVA. Hela tiden ackompanjerat av ”Orkar ni det nu?” eller ”Vi kan ta det senare om ni vill, säg bara till”. Så fort de sett att vi inte pallat trycket, att tårarna kommit, har någon lotsat in oss i någon vrå där vi kunnat vara ifred.

Längs väggarna i korridoren hänger diverse collage som föräldrar har gjort med bilder på deras barn mer eller mindre nyopererade. Kollagen och några fotoalbum – också de gjorda av föräldrar och med ungefär samma innehåll – används i utbildningssyfte för att förbereda oss på vad som komma skall. "Titta lite med ena ögat först, och så gå tillbaka när ni orkar se mer" säger de till oss. Ett spädbarn med ett stort operationssår på bröstet och sladdar och slangar på varenda millimeter av kroppen är ingen rolig syn. Speciellt inte om barnet är ditt eget.

Nu har jag gått flera kilometer i de här korridorerna och tittat lite längre på collage-tavlorna för varje vända i hopp om att vara förberedd på att se Abbe på IVA efter hans operation.
Kan man bli det?

Andra bloggar om: , , ,

1 kommentar:

  1. Jag tror inte att man kan bl beredd. Men kanske att man kan förbereda sig. För 17, det är omänskligt att ens behöva försöka bli beredd på att se sitt barn så (föreställer jag mig, jag har tyvärr inga barn, än). Jag har hört en läkare på barnakuten berätta att när ett larm kommer in så genomgår han en mental förberedelseprocess för vad han kommer att få se och hur det kommer att vara. Om det t.ex. är ett barn som har varit med i en bilolycka, som fått skärsår och flera frakturer så manar han fram den värsta bild han kan minnas från ett tidigare fall med liknande skador. Det gör att han undviker att bli chockad och rygga från vad han får se och istället kan sätta igång och jobba direkt. Så bilder hjälper nog, förberedelsen behövs för både föräldrar och vårdpersonal.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.