Vad säger man?

21:54

Idag var jag på mitt jobb och hälsade på. De ville lämna över presenter, gratulera och stötta. Intressant det där förresten. Jag har märkt på våra vänner och bekanta att de inte riktigt vet hur de ska förhålla sig. De vill gratulera till vårt nya barn. Men så vill de beklaga att det blivit som det blivit. Så de blir liksom stående som en åsna mellan grattis- och "jag är ledsen"-hötappen, och vet inte hur de ska uttrycka sig. Inte alls konstigt tycker jag. Vad skulle jag själv ha sagt? Det är ju så kul och så trist på samma gång.

I alla fall. Jag var på jobbet. Vi satt hela gänget i vårt stora konferensrum och fikade. De hade köpt presenter till Abbes storebror. Herregud, så rätt tänkt. Är det någon som behöver extra uppmuntran just nu så är det han. En stor låda med Duplo (och en extra låda att ha på kontoret ifall man behöver ta med barn till jobbet någon gång).

Och så skulle såklart Abbe få en liten present med. Han är ju trots allt orsaken till alltihop. En liten nallebjörn och ett kort med två ord som fick mig att tappa konceptet helt. "Heja Abbe", stod det. Så otroligt väl formulerat. Allt det man vill få fram men inte vet hur, sagt i två små ord. Jag svalde och svalde igen, men klumpen i halsen bara växte. Tårarna pressade på och jag böjde ner huvudet och knep ihop ögonen så hårt jag kunde.
Bara ingen säger något nu så jag måste svara, tänkte jag.

13 kommentarer

  1. Jag tänker på hur jobbigt det måste ha varit, och självklart fortfarande är. Och på hur stark du är. Jag beundrar dig för din styrka att dela med dig av det som är kanske det mest privata man kan ha i sitt liv.

    SvaraRadera
  2. Jag började med dina berättelse-länkar där till höger. Här i detta inlägg började tårarna tränga sig på.
    Skönt att veta att det nu är så mycket bättre med lilla Abbe!

    SvaraRadera
  3. Kom genom Tisdags Tema in på din blogg och har börjat läsa dina "uppdaterings" länkar som du har till höger. Hit har det gått bra men när jag läste om lappen på den lilla nallen så rös jag i hela kroppen och tårarna kom.
    Kommer fortsätta läsa om lille Abbe och ska absolut hålla alla tummar jag kan! Beundrar din styrka att dela med dig! Kan samtidigt tänka mig att det är ett sätt att lätta på trycket och få ur sig allt!
    Massor av kramar till dig och din familj! Kram Maria

    SvaraRadera
  4. Men vilka fantastiska kollegor! Det är nog få förunnat att ha så känsliga och intelligenta jobbarkompisar. Grattis!

    /Sofia som är kompis med Masarinmamman

    SvaraRadera
  5. Jag har läst det här inlägget åttio gånger minst, och jag älskar det lika mycket varje gång. Det är fantastiskt.

    SvaraRadera
  6. Jag tänkte att jag skulle läsa om. Från början, alltså.
    Och hit kom jag. Nu grinar jag som ett stoll, och måste antagligen gå och väcka Lilla Essingen (som för övrigt vaknade 03.36 i morse, helt utan lust att somna om. Till slut, ca tio minuter innan väckarklockan ringer gjorde han det ändå. Jaja... *s*) och snusa på honom och tacka Gud för att allt gått bra.

    /Essa

    SvaraRadera
  7. ... och jag läste det idag efter länk från "kortgenomgången" - och jag säger det samma - Heja Abbe! Och många tankar till storebror och er två också! // Annika

    SvaraRadera
  8. Julia, 16 år (snart)21 juni 2010 kl. 22:26

    Nu kom tårarna.

    varma kramar till er alla

    SvaraRadera
  9. Så otroligt starkt! Tack för att du delar med dig av detta!

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  11. abbepappan, du skriver så otroligt starkt och fint. lilla lilla abbe och fina storebror som ni bloggar själv. åh.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.