Vad säger man?

Idag var jag på mitt jobb och hälsade på. De ville lämna över presenter, gratulera och stötta. Intressant det där förresten. Jag har märkt på våra vänner och bekanta att de inte riktigt vet hur de ska förhålla sig. De vill gratulera till vårt nya barn. Men så vill de beklaga att det blivit som det blivit. Så de blir liksom stående som en åsna mellan grattis- och "jag är ledsen"-hötappen, och vet inte hur de ska uttrycka sig. Inte alls konstigt tycker jag. Vad skulle jag själv ha sagt? Det är ju så kul och så trist på samma gång.

I alla fall. Jag var på jobbet. Vi satt hela gänget i vårt stora konferensrum och fikade. De hade köpt presenter till Abbes storebror. Herregud, så rätt tänkt. Är det någon som behöver extra uppmuntran just nu så är det han. En stor låda med Duplo (och en extra låda att ha på kontoret ifall man behöver ta med barn till jobbet någon gång).

Och så skulle såklart Abbe få en liten present med. Han är ju trots allt orsaken till alltihop. En liten nallebjörn och ett kort med två ord som fick mig att tappa konceptet helt. "Heja Abbe", stod det. Så otroligt väl formulerat. Allt det man vill få fram men inte vet hur, sagt i två små ord. Jag svalde och svalde igen, men klumpen i halsen bara växte. Tårarna pressade på och jag böjde ner huvudet och knep ihop ögonen så hårt jag kunde.
Bara ingen säger något nu så jag måste svara, tänkte jag.