Hej. Det är jag igen. Ett inlägg om året är väl också ett slags tempo på en blogg? Herregud, jag har nästan glömt hur man gör.

Men! Jag ville bara berätta om en sak. En viktig sak. Jag har lite svårt att greppa detta. Inte för att det är osannolikt eller orimligt över huvud taget. Nej då, tvärtom. Abbe har gång på gång visat oss att vi egentligen inte behöver oroa oss så mycket. Men ändå. Det har funnits så mycket på vägen som gjort resan tuffare än den är för de flesta.

I onsdags tog Abbe studenten! Känn på den. Tre års studier på estetiska programmet – inriktning media, avslutades med en godkänd gymnasieexamen. Jag behöver inte ens skriva att jag är så stolt över honom att jag är nära att spricka. Det vet ni redan. För han har kämpat, det ska gudarna veta. Inte bara de här tre åren, utan alla nio före dem också. Och de första åren i hans liv var ju ingen dans på rosor de heller, som ni vet. Men på ett annat sätt. 

Att Abbe valde rätt program för honom är så skönt att se. Alla medieämnen har rullat på hur fint som helst. Han har tyckt att de har varit roliga och det har också märkts när terminsbetygen droppat in. Men så är det ju de där teoretiska ämnena, som t ex matte och svenska. De kan vara jobbiga för vem som helst, och för någon med Abbes diagnos – nästan oöverstigliga. Så han har fått slita. Men han gav sig fan på att det skulle gå, kämpade och gav inte upp. Och här får jag en liten tår i ögonvrån när jag skriver. Han klarade det!

Det blev en känslosam dag på alla sätt och vis. Det var som att alla de där åren sköljde över oss som en tsunami. Den tuffa starten i hans liv, en hel skolgång kantad av kamp och hårt slit, en oro vi känt kring tillhörighet och sammanhang och en osäkerhet in i det sista om det hårda arbetet skulle räcka hela vägen in i mål. Allt det där skulle samsas i ett kaos av känslor.

Så när min fru släppt av honom tidigt på morgonen hos en klasskompis för "champagnefrukost", brast det för henne. Hon blev tvungen att stanna bilen för att fulgråta en stund. Och när jag såg Abbe hoppa i takt med musiken i konfettiregnet på urspringet, omfamna kompisar, skratta och fira på studentflaket – då blev det nästan för mycket. Allt blev så tydligt. Du kan släppa oron nu, Abbepappan. Han fixade det. Nu har han sin gymnasieexamen. Och sin plats bland vänner. 

Heja Abbe!

(Och om någon undrar vad som händer nu så börjar Abbe på folkhögskola till hösten för att plugga animation. Det kommer att bli kanon.)