Blomstertid.

21:59

Det är den tiden på året. Småttingar i fina kläder står pirriga framför ett hav av föräldrar med kameror, telefoner och iPads i högsta hugg. På en given signal från en hukande pedagog klämmer de i med Idas sommarvisa, men när de kommit till "bena blir fulla med spring" är några redan färdiga, minst en textrad före de andra i gruppen. Det gör inget. Det är nervositeten, viljan och glädjen i deras små röster som gör det hela så fint ändå. Det är deras ambition och förväntningar som får mina ögon att tåras. Varenda sommaravslutning. Varje år.

Idag var det storebrors skola som hade avslutning. Imorgon är det Abbes. Och inför morgondagen känns det lite extra vemodigt. Efter elva år på skolan blir detta nämligen den sista.

Storebror började i förskolan på det lilla föräldrakooperativet när han var tre år och något år efter det fick Abbe en plats. Sedan dess har vi varit på åtskilliga arbetsdagar och städdagar, vi har snickrat och målat och jag har suttit i styrelsen och arbetat fram skolans intranet. Vi har varit på barnens konstutställningar, bokreleaser och dans och teaterföreställningar. Vi har varit på utvecklingssamtal och med stolthet hört killarnas pedagoger berätta om deras framsteg. Och vi har haft möten med specialpedagoger om vilket stöd Abbe kan tänkas behöva.

Och skolavslutningar. I tio år har jag stått med tårar i ögonen utanför den Bullerbyidylliska lilla skolan och njutit av sjungande barnröster och hemsnickrad koreografi. I tio år har vi suttit på en picknickfilt på skolans gräsmatta och ätit tårta från den dignande tårtbuffén. Och i morgon är det sista gången för vår del. Men för första gången ska både tårta, uppträdanden och avtackningar avnjutas inomhus, i lånade lokaler, eftersom vädergudarna lovat ett riktigt skitväder.

Men kommer det påverka mina tårkanaler? Knappast.

4 kommentarer

  1. Hej! Jag ville bara berätta att jag började läsa din blogg från början efter att Jonas Gardell uppmärksammade din insamling för hjärtebarn. För någon månad sen hade jag läst alla inlägg. Känns vemodigt för mig med att det inte blir fler bilder på dignande tårtbuffeer!

    Det har varit givande läsning att få följa Abbe. Särskilt rörande var det att läsa om när Abbe blev så stor att han inte längre var så rädd vid era sjukhusbesök. Och vad härligt att du blev inbjuden till en konferens för att tala om hur vården kan bli bättre ur ett patientperspektiv. Eftersom jag läste bloggen så snabbt hade jag fortfarande färskt i minnet dina inlägg om hur vissa sköterskor visade noll förståelse för Abbes rädslor.

    Hoppas du fortsätter skriva då och då framöver!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow!! Nu blev jag både smickrad och imponerad. Det är många inlägg!

      Tack för din fina respons. Jag fortsätter och skriver, men har inte samma tempo som förr. Men titta in ibland så ska du se att det alltid dyker upp ett eller annat inlägg. :)

      Radera
  2. Har läst din blogg sedan den började... älskar dina inlägg. Skolavslutningar ... mycket känslor där ja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så fint att du hängt med ända sedan starten, Marie! Då har du varit med om några av mina skolavslutningar. :)

      Radera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.