Kristallen – lite sent men ändå.

22:56

Hur många såg Kristallengalan får en vecka sedan? Själv såg jag bara delar av den, TV-branchens stora firmafest. Jag zappade runt i Idol-pauserna och lyckligtvis halkade jag in på Kristallen precis när priset för bästa dokumentärprogram delades ut.

Vid det här laget vet alla att det var "En annan del av Köping" som kammade hem den kategorin (och senare även "Årets program"). Om du har följt serien förstår du varför. En fantastisk serie om fyra kompisar som bor ihop i ett gruppboende. Ingen lyteskomik, ingen snyftdokumentär. Bara jävligt mycket kärlek och glädje blandat med verklighet.

Och har du följt serien vet du också att Micke älskar att hålla tal. På alla kalas och tillställningar tar han tillfället i akt att säga några väl valda. Micke har Down Syndrom och är nästan omöjlig att förstå, men det spelar ingen roll. Han vill tala.

Och det är här allt blir så in-i-helvete bra och tårdrypande. Köpinggänget vinner pris och det är dags att hålla tacktal. Inför hela svenska folket (åtminstone de med TV3) och hela TV-eliten ska det hållas tacktal. På bästa sändningstid. Det måste vara som en våt dröm för Micke, och han tar självklart tillfället i akt. Och det är det finaste, mest obegripliga tacktal jag någonsin hört, som avslutas med ett rungande "Öua, öua, öua, öua".
Jag lipar igen. Och skrattar.


Jag har letat med ljus och lykta efter ett klipp från Mickes tal, men hittar inget. Har du ett, eller vet var det finns så berätta det gärna. Ni får hålla tillgodo med Tobbes tacktal då de fick det andra priset. Det är också fantastiskt. Kort, men bra. (Lägg märke till Filip och Fredrik längst ner i höger hörn i början. De är också nominerade för "Ett herrans liv" men verkar bli gladare att "Köping" vinner)

Andra bloggar om: , ,

Dela detta inlägg

Tags:

7 kommentarer

  1. Anonym26 september 2007 kl. 00:13

    Heej! Vilken intressant resa att få följa. Jag hamnade på denna sida genom en annan blogg. Kunde inte sluta läsa. Hoppas att Abbe mår bra. Jag har själv det problemet som antagligen Abbe inte kommer att få. Höftbensgrejen. Jag fick aldrig någon skena när jag var liten så det haltas en smula. Men det går himla bra ändå. Lycka till! :) Kram

    SvaraRadera
  2. Anonym26 september 2007 kl. 11:53

    Äsch jag vet inte hur jag ska börja.. Har suttit och gråtit floder.. dina ord och de vackra bilderna på ert vackra, starka, tålmodiga barn.. Vad ni går igenom.. Och ang dåligt samvete för Abbes storebror, min mamma var i hans situation som liten (syskon till en svårt sjuk bror) och som tröst vill jag säga att storebror kommer att bli en fin medmänniska lyhörd för andras behov, det är en mycket fin gåva. Så länge han inser att han inte helt ska sätta sig själv åt sidan. Han och hans behov är också viktiga. All lycka och styrkekramar till er!

    SvaraRadera
  3. Anonym26 september 2007 kl. 12:44

    Heja Abbe! Verkligen. Och heja Abbes föräldrar och hans storebror!
    Har just läst allt ni skrivit och har gråtit och småskrattat och förundrat mig över hur mycket kärlek och styrka det finns i världen.
    Stå på er!

    SvaraRadera
  4. Anonym26 september 2007 kl. 22:40

    Vist blev man glad när TV serien vann två priser.
    Fast jag älskar denna serie så blir jag tyvärr ibland också lite lessen för jag vill att min tjej med DS ska leva mitt bland oss och inte i en annan del av Årsta (där jag bor).
    Men jag grät när han höll sitt tal och sedan hurrade och då grät jag av lycka.

    /Lena (igen)

    SvaraRadera
  5. Anonym27 september 2007 kl. 00:03

    just nu sitter jag och vet varken ut eller in. eller, det enda jag egentligen vet är att jag tror jag aldrig har blivigt så berörd i hela mitt liv. tårarna har strömmat ner för mina kinder... men samtidigt har alla vackra ord skänkt mig glädje. Du, Abbes pappa, är helt otroligt stark! Och obeskrivligt modig! Likså Abbes mamma och bror. Det enda jag egentligen vill är att önska er all lyckoönskningar för framtiden! Håll lågan uppe -och glöm inte att en drake lyfter i motvind!

    SvaraRadera
  6. Abbes pappa6 oktober 2007 kl. 00:19

    Hej Pala: Det var ju synd att du aldrig träffade en sån där påstridig ortoped då du var nyfödd. Men du verkar som tur är rätt nöjd ändå.

    Hej Sandra: Tack för komplimanger. Och tack för insikten. Det ska jag komma ihåg.

    Hej Mina lyten: Stå på dig, du med.

    Hej Lena: Usch va tungt med tjejen i en annan del av Årsta. Men det kanske är bra också? Både för dig och henne. Eller?

    Hej Linnea: Tack, tack och tack!

    SvaraRadera
  7. Anonym3 januari 2008 kl. 21:51

    Ååh, jag älskade I en annan del av Köping. Det spännande med det programet är ju att det gjordes på absolut rätt sätt. Det kunde ha blivit en dumförklaring, men istället blev det kärleksfullt.

    Anledningen till att Filip och Fredrik blir så himla glada är väl att Linda från serien är Filips storasyster och det var Filip som var med och drog igång hela dokumentärgrejen :)

    Tack för en av de bästa bloggarna jag har läst föresten! Jag har inte vågat mig på att läsa förut, eftersom jag är en sådan där som gråter för precis allt, men det fina med den här bloggen är att den innehåller så mycket hopp och värme och kärlek också. Tack! Du skriver dessutom otroligt bra.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.