Jag åker inte gärna till akuten med Abbe om det inte behövs. Tro mig, vi får vår beskärda del av sjukvården ändå. Jag tror att vi till och med är coolare än de flesta föräldrar med vanliga, friska barn. Vi frågar oss alltid "Vad kommer de att säga eller göra, som vi inte redan vet?" Till exempel efter alla krupphostor vi genomlidit på akuten både med Abbe och hans brorsa, vet vi vid det här laget att frisk kall luft och upprätt läge är det som hjälper bäst. Det blir liksom meningslöst att sitta där i timmar för att få reda på det igen. Alltså avstår vi hellre.

Men. Idag har jag trots det tillbringat fyra timmar på Drottning Silvias barnakut med Abbe. Självklart vet jag att de inte har några botemedel mot magsjuka. Och självklart visste jag att de skulle säga att det viktigaste är att han får i sig vätska, att vi ska prova med sockersaltlösning, att vi ska börja med att ge honom det i tesked. Jag visste att de skulle föreslå snälla saker för magen, att vi skulle tillsätta lite fett och så vidare.

I receptionen sitter ett antal personer vars uppgift sannolikt inte bara är att registrera patienterna utan också mota bort alla nervösa föräldrar som är där i onödan med sina barn, och bara tar upp plats i det redan långa köerna. Som en sådan uppfattades jag idag. Så fort jag nämnde magsjuka började hon rabbla allt det där jag nämnde ovan.

Jag önskar att hon hade börjat med att ta reda på lite om sin patient. Bara genom att lyssna lite på mig. Men jag hann aldrig berätta varför jag, trots min skepsis, valde att åka dit. Nämligen att Abbe är ett hjärtebarn, att han bara har en njure, att han har 22q11 vilket medför att han redan innan kemibalansen i kroppen rubbas har låga kalkvärden, att han just nu får i sig knappt 30cl vätska per dygn och att vi undrar om han behöver dropp.

När jag väl fick berättat tyckte hon att det kanske ändå var bäst att vi träffade en läkare som fick titta på Abbe. Om vi orkade vänta. Just nu stod hela avdelningen stilla för de hade fått in några barn som var riktigt illa däran. Återupplivningsförsök nämndes. Huh. Det var fömodligen därför det stod fyra stycken OLA-ambulanser utanför då jag kom. Jag undrade så vad som hänt. Var de sjuka? Eller kanske en trafikolycka? Jag kunde inte låta bli att tänka på de stackars barnen i Arboga.

Vi väntade. Och hamnade i det lilla väntrummet märkt med lappen "för barn med kräkningar och diaréer". Alltså, jag förstår tanken, man ska inte smitta de andra patienterna i väntrummet. Men vem vill sitta där och byta magsjukevirus med varandra? Kan man inte få ett eget rum istället? De räcker förstås inte till. Vi satt där en stund tills en flicka kräktes på golvet. Då gick jag ut med Abbe och satte mig på en stol i korridoren utanför. Jag orkar inte ett varv till, med ett nytt virus.

Läkaren vi till slut fick träffa var jättebra. Hon var påläst om Abbe och ställde alla nödvändiga frågor. Till saken hör att under de fyra timmar vi väntat piggnade Abbe till lite och jag fick i honom en dryg deciliter saft så när hon väl tittade på honom var han ganska alert. Hon tyckte att med tanke på allt Abbe gått igenom, och ska gå igenom, så skulle vi inte bråka med nålar, dropp och inläggning annat än i absoluta nödfall. Jag kan inte annat än hålla med.

– Så kämpa på med vätskan, var hennes råd. Det kanske vänder nu, eftersom han verkar rätt pigg ändå. Och tveka inte på att höra av er igen om han blir sämre.

Ungefär som vi trodde alltså. Men det var ändå skönt att slippa lägga in honom.

Andra bloggar om: barnakuten, magsjuka, sjukvård, ambulans, arboga