Apropå det där med att sommarprata i P1. Sommarbloggen på TV4 är slut för i år och och den som fått flest tummen upp och blev årets sommarbloggare var Knivlisa för sitt inlägg om cykelbanetyperna. Grattis Lisa!

Roligt också att näst flest tummen upp fick det följande inlägg (här i repris):



– Pappa. Eller hur du var rädd när jag skulle dö?

Frågan kom så plötsligt, som från ingenstans. Jag låg bredvid Abbe i hans säng och småpratade några minuter innan det var dags att sova. Det är för det mesta en fin stund, nästan alltid fylld av små funderingar och frågor. Nu var jag helt oförberedd. Jag stakade mig och stammade fram någon fråga om vad han menade, fast jag egentligen visste.

Skulle jag skaka av mig det? “Näähe, det var jag såklart inte. Inte skulle du dö inte”. Jag vill ju inte oroa min undrande femåring mer än nödvändigt. Eller skulle jag säga som det var? Att jag var skräckslagen, att jag knappt sov någonting de första veckorna efter att han föddes och att hans mamma och jag desperat försökte trösta varandra fast ingen av oss riktigt visste hur? Skulle jag berätta hur nära det var, och hur lite vi förstod av allt som hände just där och just då?

Det har varit några riktigt varma härliga dagar den här semestern. I vintras kändes det som att de aldrig skulle komma, som att snön för alltid skulle ligga kvar och hålla kvicksilvret i ett stadigt grepp under termometerns nollstreck. Till slut kom de, varma och ljusa, och vi har varit nere vid sjön och badat varje dag, hela familjen. Abbes storebror kan simma nu, visserligen allra bäst under vattnet, men då och då tittar han upp och hämtar luft. Som en säl ungefär.

Det finns en liten klippa där vi brukar bada. En och en halv meter hög. Kanske två, om man frågar barnen. Storebror har hoppat och dykt ifrån den där klippan de senaste två somrarna. Nu har han gått vidare till de riktigt höga ställena med såna där Tarzanvrål-hopp från fem, sex meters höjd. Men lillklippan är fortfarande kul, och nu har han dessutom fått sällskap av Abbe.

Vi har hoppat, plaskat, badat och skrattat. Jag har suttit på berget och tittat på Abbe när han med oförtruten vilja klättrat ur vattnet och upp på den lilla klippan. Och hur han med ett gapskratt i hela ögonen och röda flytpuffar på armarna slängt sig ut i vattnet igen. Ibland med ett vrål som “TJENA, TJAMMA, HALLÅ” eller något obegripligt i stil med “TJONNE MONNE” som knappt hinner klinga ut innan han slår i vattenytan med ett magplask. Det har svidit till ända in i skinnet på mig och jag har undrat hur ont det gjorde på Abbe, tills han kommit upp till ytan, skrattat och gjort om hela proceduren igen. Och igen.

Jag har suttit där och tittat med en fin känsla i magen. Tänkt att vintern var fin med alla pulkaåk och snögubbar, men trots allt så är ändå sommaren helt oslagbar. Och när jag suttit där och sett Abbe ömsom i vattnet och ömsom i luften har det slagit mig vilket mirakel det är att jag har honom. Det är inte alls självklart, har jag tänkt.

Abbe tittar på mig och frågar igen. ”Eller hur du var rädd när jag skulle dö, Pappa?”

Jag kryper närmare honom och stryker hans lilla kind med utsidan av mitt pekfinger, tar ett djupt andetag och svarar. ”Ja lilla vän. Pappa var väldigt rädd att du skulle dö när du var liten. Jag var jätterädd och väldigt ledsen. Men doktorn var ju så duktig och kunde laga ditt hjärta. Nu är jag inte rädd längre vännen. Nu funkar ditt hjärta finfint, och nu vet vi hur duktig doktorn är om det behöver lagas igen. Bra va?”

Abbe tittar på mig, ler lite och säger ”Mm”. Sen tar han sin filt och trycker sig så tätt mot mig att jag kan nästan kan känna det mot mitt bröst. Känna Abbes lilla hjärtat som pickar och slår där inne.

Andra bloggar om sommarbloggarna, tv4, sommar i p1, barn, hjärtfel