För ett tag sedan bad Abbes favoritfröken om att vi skulle sätta oss och snacka någon dag. Det var lite grejer hon funderade över. Efter att ha läst här på bloggen (faktiskt) ville hon bland annat prata om Abbes språkutveckling och stödtecken. Vi blev självklart glada för initiativet och möte bokades. Min fru och jag kom hem därifrån för ett par timmar sedan.

Alltså, ursäkta språket, men jävlar vad glad jag är för att killarna går på den här förskolan!

Förutom Abbes fröken, ville även rektorn vara med, och en ny tjej som börjat på förskolan för några veckor sedan. Vi pratade om hur det går för Abbe på förskolan. Med maten, språket och allt annat som påverkar Abbes egna lilla liv. Det som inte varken jag eller mamman deltar i. Märklig känsla det där. Att släppa taget om barnen då de börjar på dagis. Tänk att de faktiskt har ett eget socialt nätverk, egna rutiner, vanor och ovanor. Flera timmar om dagen som jag inte är en del av.

Personalen berättade hur glad och charmig de tycker att Abbe är. Hur han testar deras gränser med en stor glimt i ögat. Att han har humor, så liten han är, sina talsvårigheter till trots. De vittnar om hur stark han blivit efter operationen i oktober. Och hur envis han är. Vi får veta att inte bara Abbe använder stödtecken nu. Hans små kompisar tecknar också. De tycker det är kul, och använder gärna tecken som stöd för att berätta sina små historier.

Men framför allt. Vi pratar om Abbes utveckling och hur hans väg genom förskolan, sexårsverksamhet och så småningom skolan kan komma att se ut. De berättar att allt nu är klart med att Abbe får gå kvar på lilla avdelningen. Men de säger också att om han behöver flyttas upp till jul för att få stimulans till exempel, så gör vi det i stället. Kanske kan han gå någon dag i veckan med de stora barnen och resten på lilla avdelningen?

Jag förbluffas av flexibiliteten. Blir nästan överrumplad. Tänk att man ser så till individens bästa? Att de förmår att tänka utanför boxen så till den milda grad. Det är möjligt att jag har en orättvis bild av hur den här typen av verksamhet brukar fungera. Det kanske är vanligt att det är så här? Det är inte den uppfattning jag hade för ett år sedan, i alla fall.

Initiativet till kvällens möte vittnar om ett engagemang som jag unnar alla föräldrar. Du kanske tycker att jag tar i, men för en syndrom- och hjärtebarnpappas lätt luggslitna själ är det här manna.

Nu ska jag ta ett glas vin. För att fira.

Andra bloggar om: Förskolan, dagis, stödtecken, barn, syndrom