På storebrors dagis går en liten flicka som heter Lisa. Hon älskar Abbe och vill alltid kramas och vara med honom då vi kommer för att lämna eller hämta hans storebror.

Barnen har med sig en liten matlåda med mellanmål till förmiddagen. Frukt, en liten smörgås eller kanske en yoghurt. För någon vecka sedan satt Lisa vid det lilla fikabordet och åt en polarkaka med något smaskigt pålägg på. Abbe kom och satte sig och Lisa ville så klart bjuda på mackan. En fröken, som visste att Abbe inte tål mjölk, avstyrde och förklarade.

På vägen hem i bilen var Abbe väldigt angelägen om något. Min fru försökte förstå och efter tjugo frågor ungefär kom hon fram till:
– Vill du ha en smörgås?
– Mm, sa Abbe och nickade.
– En sån som Lisa hade?
– Mm. Denna gången med ett leende.

Hon gjorde en polarkaka. Abbe åt. Han åt hela smörgåsen helt själv. Utan protester. Utan avledande manövrar med leksaker eller böcker.
Detta är ett genombrott. Tack Lisa.

Abbe kommer att vara sen med språket. Det är dom. (Känns alltid lite konstigt när man pratar om barn på det sättet, kanske i synnerhet om sitt eget. Som en skock. En ras. En sort. Sådana som han.) Men i alla fall så är det vanligt att barn med samma syndrom som Abbe börjar prata sent.

Det kan bero på diverse olika saker, men framför allt den submukösa gomspalt Abbe och många av hans Catch-polare har. Det är alltså inte bara psykiskt betingat utan även rent tekniskt, anatomiskt.

För att hjälpa Abbe på traven med ett språk tills han kan prata har vi börjat lite med stödtecken. Dvs en lightversion av teckenspråket. Han är väldigt intresserad och otroligt söt när han gör sina tecken. Ibland är det omöjligt att se vad det föreställer och man får gissa lite med utgångspunkt från sammanhanget.

Häromdagen kom Abbe släpande på ett vedträ över vardagsrumsgolvet. Det var nästan lika stort som honom och han kämpade tappert. Väl framme vid mamma släppte han björkklabben framför hennes fötter och gjorde tecknet för eld.

Det var dags att tända en brasa, tyckte Abbe.