Klockan elva i förmiddags ringde jag 1177 efter att först ha talat med min syster som är barnläkare. Vi tyckte att det verkade skumt att storebror inte blev bättre efter så många dagars hosta och feber. Det kändes som att det var dags att kolla upp detta och med Abbes lite sämre marginaler ville vi inte vänta mer. Det finns en jourmottagning ett par mil ifrån oss där man kan boka tid via 1177, jag ringde som sagt vid elva, de öppnade klockan tolv och vi fick en tid kvart över sju. Köerna alltså! Men vi kunde i alla fall vänta alla de där timmarna hemma istället för på barnakuten.

Stormen har tilltagit mer och mer under dagen. Skottkärror och soptunnor har dansat omkring längs gatan och i eftermiddags ropade Abbe "pappa de där tegelsakerna flyger av lilla huset". Det var lekstugans tegelpannor som gav sig av på nya äventyr. Jag surrade vår soptunna och kollade om kanoten tagit skada efter sin luftfärd några meter, sen packade vi in oss i bilen och gav oss iväg i stormen och det strömlösa mörkret. Vägen var full av grenar och annat jox som blåst ner och stormen slet i bilen på väg mot Alingsås lasarett och jourmottagningen.

Väl där gick det fort. Föredömligt fort. Barnakuten har något att lära av det här bokningssystemet tror jag. Kolla feber, vikt och lyssna på lungor. Stick i fingret för snabbsänka och så diagnosen. Storebror hade lunginflammation, troligtvis orsakad av mykoplasmabakterie som i så fall båda har fått. Sedär.

Annars då?

Ja ni förstår ju av mitt förra inlägg att det har varit några väldigt sorgliga dagar som dessutom föregicks av en mycket slitsam vecka då vi var tvungna att reda i en massa, innan vi chockade våra vänner och kollegor med det dystra beskedet igår.

Som grädde på moset har storebror varit hemma nästan hela veckan med hög feber, hosta och ont i halsen som inte vill ge med sig. Så mormor och morfar har fått rycka in igen. När jag kom hem från jobbet igår efter de här båda dagarna från helvetet var Abbe lika varm som brorsan, hostade lika mycket och hade lika ont i halsen. Kändes rätt orättvist på något vis.

Jag längtade enormt att få komma ut på min MTB i skogen och cykla skiten ur mig. Finns inget bättre sätt att skingra tankarna. Och dessutom få frisk luft, motion och hela kroppen täckt av lera samtidigt. Nu hör det till saken att det ena bromshandtaget varit trasigt och cykeln har varit på verkstad. Jag fixar inte de där oljefyllda hydraulmanickerna själv, men SportSpec hade lovat att den skulle bli klar till helgen.

På fredag eftermiddag ringde mekanikern och sa att han fått fel grejer från leverantören och alltså inte hade reservdelen till min cykel, men han bad att få återkomma om en stund. Han skulle bara kolla en sak. Jag blev väldigt besviken.

Efter en halvtimme ringde han igen och sa att han fixat det. "Jag hade ett par gamla handtag liggande, det är mina privata, men jag satte på det ena på din hoj så du kan köra i helgen. Så fixar vi det sen." Jag blev så vansinnigt glad och imponerad över det han gjort. När jag berättade att jag verkligen kände ett enormt behov att få komma ut och cykla i helgen gav han mig en förstående blick och sa: "Jag misstänkte det".

Det här inlägget är kanske lite off topic. Nåja, det handlar ju om mig och mitt liv, men inte så mycket om killarna.

1996 startade en resa som jag är mycket stolt över. Förmodligen det jag är mest stolt över i mitt liv näst efter att ha satt Abbe och hans bror till världen. Men låt oss börja lite tidigare.

Jag gick på 4-årig teknisk linje i gymnasiet. Var duktig på matte och andra tekniska ämnen men ledsnade i trean och spenderade mer tid på Avenyns flipperhall än i lektionssalarna på Polhems tekniska gymnasium. Jag hoppade av och undrade vad jag skulle bli när jag blev stor.

Eftersom jag alltid hade varit duktig på teckning i skolan satte jag mig med Gula Sidorna (ja det var före internets tid, så gammal är jag) och slog upp sidorna med reklambyråer. Det var en jävla massa sidor rent ut sagt och jag hade ingen som helst koll på någon byrå på den tiden. Jag började på "A" och ringde alla företag listade under byråer. "Hej har ni jobb till mig, jag gillar att teckna." När jag tänker på det idag är det helt skrattretande. Men jag plöjde igenom hela alfabetet och fick jobb på "W".

Byrån hette West Art och var i mässbranschen. Jag stod på ett lager och putsade lampskärmar och aluminiumprofiler som kom tillbaks från mässor, med T-sprit. Jag packade skärmarna omsorgsfullt i lådor fem och fem redo för nästa mässa. Okej, inte Madison Avenue precis, men det var en fot in i branschen. Jag gav mig fan på att visa dem att jag hörde hemma i ateljén och inte på lagret och så småningom stod jag i Houston Texas på en mässa och monterade logotyper och bilder i montrar stora som hus.

För att göra en lång historia kort så gick jag från mässbyrån, via inhouse på Lindex-Gulins till en stor reklambyrå som hette ScanPartner, numera förkortat till SCP. Jag pluggade på kvällstid på Berghs och kom så småningom in på en designutbildning i England. Nyutbildad tog jag steget från AD-assistent till Art Director och började arbeta med Micke och Johan som kommit till byrån medan jag var utomlands och studerade. Vi märkte snabbt att vi brann för samma saker men också att resten av byrån inte riktigt gjorde det.

I april 1996 sa vi upp oss och startade GOSS Reklambyrå. Vi var okända, hade inga kunder och inga tunga meriter, men en fast övertygelse om att ju mer kreativ reklam, desto mer effektiv reklam. Vi bestämde att vi skulle skapa en arbetsplats där den viktigaste drivkraften var att ha roligt. Har vi roligt blir det bra reklam, tänkte vi. Det måste gå.

Och det gick! (Obs, här vill jag varna för skryt.) Vi har haft fantastiskt roligt, och blev så småningom fyra delägare med Stig. Vi har gjort reklam vi är otroligt stolta över, vi har vunnit flera Guldägg, Canneslejon, Eurobest-statyetter och andra fina priser. Vi har blivit utsedda till Sveriges Bästa Byrå av våra kunder fyra gånger i tidningen Resumé och Dagens Industri och vi har haft äran att ge ett antal vansinnigt begåvade människor en arbetsplats att gå till.

Nu har det gått sexton år och sagan om GOSS har nått sitt slut. Det har hänt saker på kundsidan som i kombination med en vikande konjunktur tyvärr tecknar en mörk framtidsbild för oss. Vi blöder och orkar inte hålla ut länge till. Och eftersom vi tycker om att göra saker på vårt sätt vill vi avsluta så snyggt och prydligt det går. Inte chansa, inte riskera att sätta andra på pottkanten om det går att undvika.

Och lika stolt som jag har varit över att kunna ge all fina "gossar" jobb på vår reklambyrå, lika ledsen är jag idag över att de nu står utan arbete. Är det någonting i hela världen jag önskar mig just nu så är det att de allihopa får nya fina jobb fort.

Nu är jag helt färdig. Helt slut. Som efter en begravning ungefär. Vilket det på sätt och vis har varit. Idag har vi gråtit, kramats och skrattat hysteriskt om vartannat. Jag har svalt åtskilliga klumpar i halsen när jag läst allt fint som sagts på Twitter och på Facebook av konkurrenter och kollegor. I morgon ska vi göra lika bra reklam alltid till våra kunder. Det förtjänar de.

UPDATE: Resumé har skrivit en resumé över byråns tid. Fin läsning.

Så här är det. Jag har känt mig rätt låg ett tag. Inte varit på humör. Inte varit glad. Trist.

Så igår kväll gick jag på teater med en kompis. Vi såg "Dixie Comedy Cabaret" på Lisebergsteatern. Jag var inte alls säker på om jag skulle gilla det innan vi gick dit. Visste inte riktigt vad jag tyckte om Per Andersson egentligen.

Men jäklar. Det var riktigt kul. Ett rasande tempo och en galen mix av olika genrer. Sjukt, fyndigt, dumt, tramsigt och smart i en salig röra. Jag garvade mest hela tiden och kände mig smått överkörd när föreställningen var slut. På ett bra sätt alltså.

Tack. Detta var vad jag behövde.

Abbe har börjat intressera sig väldigt mycket för bokstäver och ord på sistone. Han ljudar och försöker läsa ord han ser mest hela tiden. Och faktiskt, det verkar som att han har börjat att förstå principen även om den än så länge är ganska korta ord han knäcker. Igår vid nattningen utspelade sig följande:

– Pappa, det är bara två bokstäver i ja, sa Abbe och ljudade, jjjjj … aaaaa.
– Mm.
– Men i nej är det tre, nnnn … eeee … jjjjj.
– Mm.
– Då är det lättare att säga ja.

Han anar inte hur rätt han har.

Visste ni att det är internationella barndagen idag? Kanske inte. Men det är det. Det är nämligen så att det idag är 22 år sedan FN antog konventionen om barnens rättigheter, den 20 november 1989. Barnkonventionen är något viktigt och fint som vi ska vara rädda om, i den finns varje barns egna mänskliga rättigheter beskrivet i 54 artiklar.

Alla människor borde läsa på de där konventionerna med jämna mellanrum. Jag också. Så här lyder till exempel den andra artikeln: "Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras." Och den tredje: "Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn." Sjätte artikeln lyder så här: "Alla barn har rätt att överleva och utvecklas." Och den tolfte: "Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad."

De där fyra utgör på något vis grunden för hur vi ska se på barn och deras rättigheter. Om sedan man läser alla 54 artiklarna hittar man sådana som känns väldigt självklara (som nr 31, 33, 34, 38 t ex), men samtidigt påminns man om att de tyvärr inte är det överallt i världen.

Själv fastnar jag lite extra för nummer tjugotre: "Ett barn med funktionshinder har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör ett aktivt deltagande i samhället."

Det känns fint på något vis att en massa kloka människor har tecknat ner de här förhållningssätten. Låt oss hoppas att ännu fler kloka människor följer dem.

Jag läser en insändare i Göteborg-Posten om en familj som fick vänta i åtta timmar på barnakuten med sin fyraåriga dotter som brutit armen. Det är inte rimligt. Det gör mig ledsen att läsa detta och jag inser att det inte hänt någonting i rätt riktning trots debattartiklar och upprop från barnläkare på sjukhuset.

För nästan exakt ett och ett halvt år sedan skrev jag ett långt inlägg om detta och läget verkar vara helt oförändrat. Sorgligt.

Ni vet hur språket förändras, nya ord kommer in och gamla ord får ny betydelse. Och det är såklart barnen som först med att anamma det nya. Det är fett hit, äger dit och ibland är det nästan svårt att hänga med. "Ofta" till exempel, har ju fått en helt ny betydelse som ni kanske vet. På pilsnerfilmernas tid sa man "sällan", när jag var yngre sa man "säkert "eller "nog" och idag heter det "ofta".

Så här kan det låta. "Ofta han har gjort den där teckningen. Han ritar inte så bra." Eller så här. Jag: "Gillar du fisk?" Storebror: "Ofta." (Dvs ungefär: Nej, är du dum eller?)

Vi fick ett sånt där utskick från vår ICA-butik. Storebror tyckte det var strålande för det var rabatt på en massa saker vi brukar köpa. Bortsett från något erbjudande på trisslotter som vi aldrig köper står alla rabatterade produkter på våra inköpslistor. Jag förklarade för storebror att det är så det funkar, det där utskicket.
– De anpassar reklambladet efter oss. Vi får rabatter på saker vi köper ofta, sa jag.
– Meh! Ofta vi köper trisslotter ofta.

Eh. Just det.

– Jag undrar om jultomten finns på riktigt, sa Abbe idag.
– Han brukar ju komma på julafton med paket, försökte jag.
– Jag tror det är någon som ordnar paketen när barnen inte vet, sa Abbe
– Tror du det?
– Mm. Jag önskar mig en iPad, pappa.
– Oj då. Det är nog en lite dyr julklapp, sa jag och insåg att jag höll på att avslöja att det faktiskt trots allt är mamma, pappa eller någon annan som köper paketen.
– Ja alltså, det kanske blir lite dyrt för tomten att fixa det, fortsatte jag och försökte släta över mitt misstag.
Abbe tog en kort tankepaus och sa sedan:
– Jag undrar vara tomten får alla grejer ifrån.
– Du får fråga honom. Om han kommer till oss på julafton.
– Nej du, pappa. Kan inte du fråga honom det?
– Okej. Om jag kommer ihåg det.
– Jag säger till dig pappa. Och så frågar du. Ska vi säga så?
– Okej.

Väcktes av två små grabbar som kastade sig över mig och berättade ivrigt att det minsann var fars dag idag. Det var mycket viktigt att jag genast klev upp för de ville gärna visa något.

På bordet stod frukost och paket. Storebror hade gjort ett kort med alla de nordiska flaggorna och Abbe hade pysslat ihop en mobil mitt namn. Den gick från golv till tak.

Jag är lite osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag älskar de här killarna väldigt mycket.

"Det är helt otroligt egentligen att vatten kan bli is, sa storebror. Tänk om en höna förvandlades till en ko när det blir minusgrader"

Den där Dan Eliasson som tillträtt som ny chef för Försäkringskassan, jag hörde en intervjuv med honom för ett tag sedan och tyckte att han verkade vettig. Och tänk, nu har han visst kommit på att de där idiotiska VAB-blanketterna inte var någon bra idé. Nu föreslår han att de ska bort. Tänk att det skulle behövas en ny chef för att komma på det.

En helg helt utan simskola. Ingen tennisskola. Inte någon fotbollsträning. Ingen cup. Inte ens ett barnkalas.

Märkligt. Men skönt.

En gång gnistrande, mångfacetterad och karaktäristisk.
Sedan livets vågor.
De kastar fram och tillbaks, hit och dit.
Sköljer över, smekande stillsamt.
Brusar fram, med våldsam kraft.
Ut mot bråddjupet, mot botten. Så in till land igen.
Varje gång slipas en liten bit av.
Varje gång rundas kanterna.
Facetterna slits bort.
Och med dem det som gnistrade.

Jag saknar mig.

Grattis på namnsdagen världens finaste storebror! Abbe firade dagen med att få årets influensavaccinspruta med traditionell fasthållning och tårar, men delade ändå ut namnsdagskramar till sin bror. Grattis Huno, säger han som bara Abbe kan.

Jag vill också passa på att puffa lite för en annan Hugo som behöver extra uppmärksamhet och stöd. Klicka in till hans mammas blogg och hjälp till att sprida så han kan få åka till USA och få en benmärgstransplantation.