Det här inlägget har jag skrivit i mitt huvud säkert hundra gånger de senaste dagarna. Jag har formulerat meningar om och om igen, de har surrat runt runt, fram och tillbaka nästan vad jag än hållit på med. Orden har hemsökt mig på dagen och om natten, men jag har inte vågat knappa ner dem på mitt tangentbord. Jag är rädd för dem.
Mymlan – med sin finfina idé om olika bloggteman varje vecka för den som letar skrivuppslag – uppmanar oss den här veckan att skriva om mod. Kanske blev det en extra puff för mig att våga skriva det här inlägget, eftersom mod och rädsla är två oskiljaktiga ord, två följeslagare som går hand i hand som ler och långhalm.
Utan rädsla inget mod.
Den tredje februari i år hände två besynnerliga saker. Min blogg vann Stora Bloggpriset och jag svimmade mitt i vimlet. Två ytterligheter på varsin axel. Jag har funderat mycket över de där båda märkvärdigheterna. Men mest har jag grubblat över svimningen. Där och då förklarade jag bort det med att jag ätit dåligt den dagen och helt enkelt fick ett blodsockerfall.
Det där har jag i efterhand insett bara är nonsens. Rent självbedrägeri för att jag är så jävla rädd för sanningen. Men man mår inte som jag gjort de senaste veckorna för att man inte fick någon lunch på tåget den tredje februari. Jag börjar så smått förstå det. Och erkänna det för mig själv.
Och jo då, jag var hos läkaren ett para dagar efter och kollade hjärtat för säkerhets skull. Det var okej. Men det börjar gå upp för mig varför jag är yr i huvudet, varför jag mår illa och får en sprängande huvudvärk till och från. Jag har börjat begripa varför det känns som att blodet rusar genom kroppen på mig som i en vansinnesfärd i en berg- och dalbana så fort någonting känns det minsta lilla jobbigt. Jag fattar nu varför små enkla problem upplevs oövervinnliga och drar igång de mest obehagliga fysiska reaktioner.
Det har blivit för mycket. Kroppen säger: tagga ner nu, gubbe lille. Utbränd. Vidbränd. In i väggen.
Det är inte jobbets fel. Inte bloggens. Det är summan av många saker. Det ena har lagts till det andra och till slut bestämde sig kroppen för att om jag inte vilar självmant så gör den det åt mig. Den stängde av. Och hade den dåliga smaken att göra det samma kväll som jag skulle få njuta av att alla ni röstat fram mig till Sveriges bästa vardagsblogg.
Jag har ett arbete jag älskar, men jag har jobbat mycket och frenetiskt. Jag har oroat mig för Abbe både i det korta operationsperspektivet och för framtiden. Hur ska hans liv bli? Hur ska jag klara att ge honom den trygghet och det mod han behöver för att stå emot när det behövs? Och hans storebror. Får han det fokus och den kärlek han behöver? Jag har fört en seg och tröttsam kamp för att få lov att behålla det bygglov vi beviljats, men som ryckts ifrån oss av en ogin och självcentrerad granne. En tur och retur flera gånger mellan hopp och förtvivlan. Och jag har sovit för lite. Kommer nästan aldrig i säng före tolv, halv ett. Min fru har sagt till mig gång på gång att jag måste sova mer. Hon har gjort det en längre tid och jag älskar henne gränslöst för att hon gjort det. Men jag hatar mig själv för att jag inte gjort som hon sagt.
Jag måste göra förändringar och prioritera bort saker. Jag måste sova mer. Jag måste bli bättre på att säga nej. Stänga av saker som stjäl uppmärksamhet som distraherar. Som Twitter till exempel. Jag ska bara blogga när jag verkligen har något jag vill berätta, inte för att hålla uppe tempot med minst ett inlägg om dagen. Bloggen har gett mig så fantastiskt mycket och jag älskar att få respons från er. Men har jag inget att säga så måste jag låta bli. Bloggen får inte förvandlas från energikälla till ett ok.
Men jag är rädd nu. Rädd för att inte orka med mitt jobb. Livrädd för att inte orka vara en bra pappa och en god make. Jag är rädd för att ni försvinner om jag är tyst för länge. Jag är så otroligt rädd för att vara sådan här, för att inte bli mig själv igen.
Ge mig mod. Det är nu jag behöver det.
Andra bloggar om mod, utbrändhet, utmattningsdepression, överansträngning
Mymlan – med sin finfina idé om olika bloggteman varje vecka för den som letar skrivuppslag – uppmanar oss den här veckan att skriva om mod. Kanske blev det en extra puff för mig att våga skriva det här inlägget, eftersom mod och rädsla är två oskiljaktiga ord, två följeslagare som går hand i hand som ler och långhalm.
Utan rädsla inget mod.
Den tredje februari i år hände två besynnerliga saker. Min blogg vann Stora Bloggpriset och jag svimmade mitt i vimlet. Två ytterligheter på varsin axel. Jag har funderat mycket över de där båda märkvärdigheterna. Men mest har jag grubblat över svimningen. Där och då förklarade jag bort det med att jag ätit dåligt den dagen och helt enkelt fick ett blodsockerfall.
Det där har jag i efterhand insett bara är nonsens. Rent självbedrägeri för att jag är så jävla rädd för sanningen. Men man mår inte som jag gjort de senaste veckorna för att man inte fick någon lunch på tåget den tredje februari. Jag börjar så smått förstå det. Och erkänna det för mig själv.
Och jo då, jag var hos läkaren ett para dagar efter och kollade hjärtat för säkerhets skull. Det var okej. Men det börjar gå upp för mig varför jag är yr i huvudet, varför jag mår illa och får en sprängande huvudvärk till och från. Jag har börjat begripa varför det känns som att blodet rusar genom kroppen på mig som i en vansinnesfärd i en berg- och dalbana så fort någonting känns det minsta lilla jobbigt. Jag fattar nu varför små enkla problem upplevs oövervinnliga och drar igång de mest obehagliga fysiska reaktioner.
Det har blivit för mycket. Kroppen säger: tagga ner nu, gubbe lille. Utbränd. Vidbränd. In i väggen.
Det är inte jobbets fel. Inte bloggens. Det är summan av många saker. Det ena har lagts till det andra och till slut bestämde sig kroppen för att om jag inte vilar självmant så gör den det åt mig. Den stängde av. Och hade den dåliga smaken att göra det samma kväll som jag skulle få njuta av att alla ni röstat fram mig till Sveriges bästa vardagsblogg.
Jag har ett arbete jag älskar, men jag har jobbat mycket och frenetiskt. Jag har oroat mig för Abbe både i det korta operationsperspektivet och för framtiden. Hur ska hans liv bli? Hur ska jag klara att ge honom den trygghet och det mod han behöver för att stå emot när det behövs? Och hans storebror. Får han det fokus och den kärlek han behöver? Jag har fört en seg och tröttsam kamp för att få lov att behålla det bygglov vi beviljats, men som ryckts ifrån oss av en ogin och självcentrerad granne. En tur och retur flera gånger mellan hopp och förtvivlan. Och jag har sovit för lite. Kommer nästan aldrig i säng före tolv, halv ett. Min fru har sagt till mig gång på gång att jag måste sova mer. Hon har gjort det en längre tid och jag älskar henne gränslöst för att hon gjort det. Men jag hatar mig själv för att jag inte gjort som hon sagt.
Jag måste göra förändringar och prioritera bort saker. Jag måste sova mer. Jag måste bli bättre på att säga nej. Stänga av saker som stjäl uppmärksamhet som distraherar. Som Twitter till exempel. Jag ska bara blogga när jag verkligen har något jag vill berätta, inte för att hålla uppe tempot med minst ett inlägg om dagen. Bloggen har gett mig så fantastiskt mycket och jag älskar att få respons från er. Men har jag inget att säga så måste jag låta bli. Bloggen får inte förvandlas från energikälla till ett ok.
Men jag är rädd nu. Rädd för att inte orka med mitt jobb. Livrädd för att inte orka vara en bra pappa och en god make. Jag är rädd för att ni försvinner om jag är tyst för länge. Jag är så otroligt rädd för att vara sådan här, för att inte bli mig själv igen.
Ge mig mod. Det är nu jag behöver det.
Andra bloggar om mod, utbrändhet, utmattningsdepression, överansträngning
