För någon vecka sedan kom storebror hem och berättade om en incident i skolan. Han hade slagit till en kille i klassen och ville berätta vad som hänt.
Klasskompisen, vi kan kalla honom Adam, höll på och stökade med en annan kille, vi kallar honom Bertil, för säkerhets skull. Adam kallade Bertil för "jävla bög" flera gånger. Vi ska komma ihåg att de här killarna är tio år gamla. Storebror sa åt Adam att lägga av, och lämna Bertil ifred. "Sluta säga så! Och dessutom är det inget fel med att vara bög" sa storebror.
Adam vände sig då mot storebror och ropade "då är du en jävla bög då!". "Äh lägg av!" sa storebror. Adam fortsatte "HAN ÄR BÖÖÖÖG!" Storebror bad honom sluta ett par gånger, men utan resultat. När inget hjälpte tröttnade storebror och lappade till Adam.
När jag hörde den här historien drabbades jag av en liten inre kris. Jag hade lust att krama om storebror och säga vilken toppenkille han är, som både står upp för en kompis och dessutom motarbetar det stereotypa föraktet mot minoriteter, som t ex homosexuella, som uppenbarligen börjat gro redan i så här unga år. Jag vet inte om "Adam" ens vet vad en bög är eller om han menade så mycket illa med det, men bara det faktum att ordet används av en tioåring för att smäda någon, tycker jag är skrämmande nog.
Men det aldrig okej att slåss. Jag kan ju inte berömma min tioåring och säga att det var bra att han sopade till sin klasskompis. Det skulle sända helt fel signaler. Samtidigt känns det inte rätt att skälla på honom när han visade både tapperhet och sunda värderingar.
Det blev något slags mellanting. Jag var väldigt tydlig med att det aldrig är okej att slåss. Aldrig. Samtidigt sa jag att det var fint av honom att försvara "Bertil" och att han har helt rätt i det han sa om att vara bög. Jag sa att jag var stolt över honom för just den biten, men att nästa gång något sådant händer får han hitta någon annan lösning än just våld.
Hur skulle ni ha gjort?
Klasskompisen, vi kan kalla honom Adam, höll på och stökade med en annan kille, vi kallar honom Bertil, för säkerhets skull. Adam kallade Bertil för "jävla bög" flera gånger. Vi ska komma ihåg att de här killarna är tio år gamla. Storebror sa åt Adam att lägga av, och lämna Bertil ifred. "Sluta säga så! Och dessutom är det inget fel med att vara bög" sa storebror.
Adam vände sig då mot storebror och ropade "då är du en jävla bög då!". "Äh lägg av!" sa storebror. Adam fortsatte "HAN ÄR BÖÖÖÖG!" Storebror bad honom sluta ett par gånger, men utan resultat. När inget hjälpte tröttnade storebror och lappade till Adam.
När jag hörde den här historien drabbades jag av en liten inre kris. Jag hade lust att krama om storebror och säga vilken toppenkille han är, som både står upp för en kompis och dessutom motarbetar det stereotypa föraktet mot minoriteter, som t ex homosexuella, som uppenbarligen börjat gro redan i så här unga år. Jag vet inte om "Adam" ens vet vad en bög är eller om han menade så mycket illa med det, men bara det faktum att ordet används av en tioåring för att smäda någon, tycker jag är skrämmande nog.
Men det aldrig okej att slåss. Jag kan ju inte berömma min tioåring och säga att det var bra att han sopade till sin klasskompis. Det skulle sända helt fel signaler. Samtidigt känns det inte rätt att skälla på honom när han visade både tapperhet och sunda värderingar.
Det blev något slags mellanting. Jag var väldigt tydlig med att det aldrig är okej att slåss. Aldrig. Samtidigt sa jag att det var fint av honom att försvara "Bertil" och att han har helt rätt i det han sa om att vara bög. Jag sa att jag var stolt över honom för just den biten, men att nästa gång något sådant händer får han hitta någon annan lösning än just våld.
Hur skulle ni ha gjort?
