Det har blåst rätt bra här på Björkö i helgen. Jag tog kameran med mig till en vik på utsidan av Öckerö igår kväll. Det är ganska maffiga krafter som är i rörelse. Vackert och mäktigt.

När vi ändå var igång med betongarbetet på ön så kom Abbe och jag på att vi kunde gjuta några spel som vi kan ha stående utomhus. Abbes favoritspel Kalaha kändes direkt som en given kandidat.

Och eftersom det var väldigt länge sedan jag gjorde någon sån där liten film med Abbe så passade jag på att dokumentera hela rasket. Så håll till godo. Här får du lite tips till nästa säsong, Ernst.

Hej på er. Nu har dagarna, veckorna och månaderna sprungit iväg sådär igen, men skit i det, här kommer en liten uppdatering. Och nu är jag tillbaka med ett inlägg om fritidshuset. Det blir ett litet hopp till nutiden eftersom vi varit här och njutit av den bohuslänska sommaren hela semestern, och så får jag hoppa tillbaka till där jag var i byggberättelsen i nästa inlägg. Ok?

Vi behövde en "entrétrappa" istället för de två lastpallarna som legat framför dörren i över ett år. Den tänkte vi gjuta. Men så funderade vi på hur vi skulle göra med ytan framför entrén, dvs de exakt 4,5 meter som finns mellan huset och tomtgränsen. Grus, plattor, gatsten, gräs, träddäck eller vad skulle vi hitta på? Nåja, riktigt 4,5 meter är det inte längre eftersom vi planterat en bokhäck en liten bit in från tomtgränsen för att få lite avskildhet både för vår egen och för grannarnas skull.

Det är ju lite utav en gammal tradition i Bohuslän med betong även i trädgårdarna. Det är mycket granitklippor att förhålla sig till och ofta gjöt man både gångar och trappor i de smala prången mellan husen. Det är kanske det vi ska göra? Gjuta en uteplats.

Sagt och gjort. Vi beställde cement, grus, sand och hyrde lite maskiner som vi behövde för att sätta igång. Och oss emellan, cross fit i all ära – gjut en uteplats istället gott folk, det gör lika ont i kroppen efteråt.

Jag har lyft 37 st 25-kilossäckar med cement 74 gånger, skyfflat 444 skyfflar med sand, 148 skyfflar med grus och kört en drös med skottkärrelass med den färdigblandade betongen. Nåväl, skottkärrekörningen skötte min svärfar för det mesta, som tur var. Det är enklare att hantera allt när man är två.

Jag hade ärligt talat inte så jättemycket koll på hur man skulle göra sånt här, men efter lite googlande så kändes det som att jag fattade själva grundprincipen. En dryg semestervecka tog arbetet. Och vet ni vad? Jag tycker det blev riktigt bra. Vad tycker ni?


Först la vi ut ett lager med en grusblandning som kallas 0-32 (för att storleken på gruset är mellan 0 och 32 mm stora), jämnade av det så att vi fick en slät yta med en lagom lutning bort från huset. Och så "paddade" vi alltihop med en marvibrator för att få ett stabilt och bra underlag. Ovanpå den hårda ytan la vi ett lager grus som bärlager för betongen.


Så var det dags att bygga en form för själva trappavsatsen, med armering och hela faderullan. För att inte trappen skulle väga för mycket och för att det inte skulle gå åt hur mycket betong som helst så är kärnan fylld med några frigolitblock. Sedan var det bara att sätta igång och blanda cementen med grus, sand och vatten.



Någon dag efter att trappen var färdiggjuten och hade börjat bränna satte jag igång och byggde formar till resten av ytan. Det blev en och en halv meter stora kvadrater, som väldigt oversized betongplattor. Själva trappavsatsen har samma mått, så tanken är att den ska se ut som att den liksom bara rest sig upp högre än de andra kvadraterna.


När betongen bränt ett antal timmar är det dags att riva den. Den ska inte vara lös som chokladpudding, men heller inte ha bränt färdigt så att den blivit stenhård. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med, som ett suddgummi kanske? Då arbetar men över ytan med en så kallad rivbräda, en "bräda" med grov yta som river upp det översta lagret betong.


När man rivit betongen får man en smet på ytan som är ungefär som spackel och då är det dags att arbeta den slät med hjälp av ett stålsvärd. Det är som någon slags mellanting mellan en bredspackel och ett strykjärn, om man säger så.


När betongen bränt tillräckligt för att inte vara kletig längre täckte jag den med plast för att behålla fukten. Där fick den ligga och bränna i några dagar medan jag vattnade under plasten med jämna mellanrum. Ju långsammare det bränner desto starkare blir det. När de sista rutorna hade bränt i en dryg vecka var det dags att ta bort formen. Som ni kanske kan se på bilden ovan så använde jag dubbla brädor med en liten distans (kilar, masonit eller liknande mellan som man pillar bort när det är dags att ta bort formen). På så vis är det lättare att få allt att släppa.

Voilà, färdigt! Ganska okej faktiskt. Just nu fyllde vi skarvarna med grus. Eventuellt hittar vi något som växer i skarvarna istället för att mjuka upp intrycket, kanske kryptimjan till exempel. Jag passade förresten på att göra en liten ljugarbänk att ställa utanför entrén också. Den är gjort av gamla plank från huset som stod på tomten innan vi byggde och ska passa ihop med bordet jag byggt av samma virke. Kanske kommer det ett inlägg med bilder av dem ihop så småningom, men nu får bänken stå utanför dörren så länge.


Jag köpte en diamantskiva till min vinkelslip och fasade av alla kanter i 45 grader. Dels för att de inte ska vara så känsliga för att slå av en bit, dels för att de ska bli mindre vassa för barfotafötter, men också för att det ger ett ganska fint, arbetat intryck.

Det är den tiden på året. Småttingar i fina kläder står pirriga framför ett hav av föräldrar med kameror, telefoner och iPads i högsta hugg. På en given signal från en hukande pedagog klämmer de i med Idas sommarvisa, men när de kommit till "bena blir fulla med spring" är några redan färdiga, minst en textrad före de andra i gruppen. Det gör inget. Det är nervositeten, viljan och glädjen i deras små röster som gör det hela så fint ändå. Det är deras ambition och förväntningar som får mina ögon att tåras. Varenda sommaravslutning. Varje år.

Idag var det storebrors skola som hade avslutning. Imorgon är det Abbes. Och inför morgondagen känns det lite extra vemodigt. Efter elva år på skolan blir detta nämligen den sista.

Storebror började i förskolan på det lilla föräldrakooperativet när han var tre år och något år efter det fick Abbe en plats. Sedan dess har vi varit på åtskilliga arbetsdagar och städdagar, vi har snickrat och målat och jag har suttit i styrelsen och arbetat fram skolans intranet. Vi har varit på barnens konstutställningar, bokreleaser och dans och teaterföreställningar. Vi har varit på utvecklingssamtal och med stolthet hört killarnas pedagoger berätta om deras framsteg. Och vi har haft möten med specialpedagoger om vilket stöd Abbe kan tänkas behöva.

Och skolavslutningar. I tio år har jag stått med tårar i ögonen utanför den Bullerbyidylliska lilla skolan och njutit av sjungande barnröster och hemsnickrad koreografi. I tio år har vi suttit på en picknickfilt på skolans gräsmatta och ätit tårta från den dignande tårtbuffén. Och i morgon är det sista gången för vår del. Men för första gången ska både tårta, uppträdanden och avtackningar avnjutas inomhus, i lånade lokaler, eftersom vädergudarna lovat ett riktigt skitväder.

Men kommer det påverka mina tårkanaler? Knappast.

Vi tillbringade hela påskhelgen på ön. En helg med alla väder. Sol, regn, snö, vind och stiltje. Och trots att det egentligen var ganska kallt för att vara påsk så blev det rätt många soltimmar i kustbandet.

Så det har byggts stenmur och snickrats ett bord av gamla, rejält grova, plankor från det gamla huset som låg på tomten innan vi byggde nytt. Det har gåtts promenader, ätits påskägg och tittats på påskbrasa, eller påskefyr som man säger på öarna. En riktigt skön helg helt enkelt. Det enda tråkiga är att man inte vill åka därifrån när ledigheten är slut.


Det finns en del blåsippor på ön, på vissa ställen riktigt mycket faktiskt. En fin första liten signal att nu är det ändå vår på gång. De är lika fascinerande att se varje år. Varför är det så?



På berget vid ena kanten av vår tomt, precis utanför de stora panoramafönstren, står två små björkar. De har fått jobbet att bära upp lite traditioner. I vintras hade de belysning och såg ut som en liten utegran och nu fick de klä på sig påskfjädrar. Midsommarstång nästa kanske?

Killarna vill fortfarande leta efter påskägg ute, trots att de börjar bli hyfsat stora nu. Men nytt för i år: Nytt hus och ny tomt att leta på.



Vi tog en tur upp till toppen av berget där öns barn och ungdomar slet och drog upp alla granar de samlat och gömt sedan jul för att bygga en ståtlig påskefyr. Självklart drog vi med oss lite ris och grenar själva på vägen upp. Abbe konstaterade att nästa år så ska han vara med och jobba med fyren. Tycker jag låter som en bra idé, det är nog ett bra sätt att lära känna lite andra killa och tjejer i hans ålder på ön.



Brandkåren var uppe och riggade iordning en brandpost och la några rullar slang på plats, ifall något skulle gå snett av någon anledning. Men det är nästan bara granit och kanske lite ljung runt platsen där elden är så det ska nog mycket till för att det ska bli problem.



Eftersom en del av tävlingen öarna emellan går ut på att tända sist så brukar man tända en "narrefyr" först för att lura de andra öarna att man tänt och på så vis få dem att tända sin före oss. Kruxet är bara att alla öar gör samma sak och dessutom flera gånger så jag vetitsjutton hur de reder ut vem som egentligen tände sist. Kanske spelar det inte så stor roll, så länge alla öar tror att just de vann


När väl den stora fyren tänds, den som de sparat granar till i flera månader, och sedan slitit och släpat hela dagen för att bygga, så går det fort. På bara några minuter är den nerbrunnen. Det är otroligt effektfullt och maffigt.

För ett tag sedan, med några dagars mellanrum, kom två olika brev med Västra Götalandsregionen logotyp i kuvertets vänstra hörn. Inget ovanligt med det. Vår brevlåda har vant sig vid en konstant, aldrig sinande ström av de där breven. De visade sig, som väntat innehålla kallelser till några av de många läkare och specialister som Abbe träffar med regelbundna mellanrum.

Men att båda skulle vara kallelser till samma sorts specialist (fysioterapi/sjukgymnastik), den ena hos habiliteringen och den andra på barnsjukhuset, på samma dag och exakt samma tid.

Vad är oddsen för det?

Jag skrev egentligen det här inlägget i slutet på förra veckan. Hade bara några avslutande rader kvar som jag skulle knåpa ihop efter en tur på mountainbike i skogen i fredags. Men när kom hem och slog på datorn för att logga min runda möttes jag av de fruktansvärda nyheterna från Stockholm. Vansinnesdådet hade precis ägt rum och jag blev sittande i timmar vid datorn för att försöka förstå, smälta och ta in. Fortfarande i mina svettiga och leriga cykelkläder.

Det var så ofattbart. Vi har tvingats vänja oss vid att se sånt här i våra nyhetsflöden. Attentat som drabbar delar av vår värld nästan varje dag i t ex Mellanöstern eller i Afrika. Ofattbara scener, men på något sätt distanserade från oss både på grund av geografi och kultur. Usch det är hemskt, men det är inte här. Det är inte vi. Även om vi bryr oss så är det också lätt att slå ifrån sig.

Men på senare tid har det krupit närmare. Frankrike, Belgien, Tyskland och för mindre än två veckor sedan just London. Och nu. Nu är ondskan här, hos oss. Tiden stannar på något vis och hela livet ställdes på sin spets. Många saker kändes plötsligt otroligt värdsliga och näst intill meningslösa. Inte minst mitt blogginlägg om vår sista dag i London för precis en vecka sedan idag. Inlägget blev liggande, opublicerat.

Tidigt på lördag morgon skulle jag suttit på tåget mot Stockholm för att ha styrelsemöte i Hjärtebarnsförbundet, men vi ställde in. Dels för att det inte kändes som att vi skulle få så mycket gjort dagen efter denna tragedi och dels för att alla kände ett behov av att vara nära sina familjer. Jag är faktiskt inte ens säker på om jag ens kunnat ta mig med tåget till Stockholm tidigt lördag morgon.

Det har varit en märklig helg. Tom och ledsam, men också fylld av hopp. Många människor har visat en enastående vacker öppenhet och generositet mitt i det mörka. Via fantastiska initiativ i sociala media och på gator och torg. Det värmer att se.

Idag kom jag att tänka på mitt inlägg. Det som jag skrev i slutet av förra veckan men aldrig förmådde att posta efter fredagens mörker. Alla fina initiativ, och inte minst den enorma uppslutningen kring Sergels torg idag, fick mig att känna det så många andra också uttryckt. Vi ska leva vidare. Vi ska inte låta oss skrämmas. Så här kommer min avslutande berättelse om vår helg i London ändå. Håll till godo.

–––––––––––––––––––––––

Vår i Holland Park.  

En helg går fort. Speciellt när man har kul, sägs det ju. På söndagen var det dags att flyga hemåt igen, men vi hade i alla fall några timmar på oss innan vi behövde dra oss ut mot Heathrow.

Eftersom våren kommit lite längre i London än här hemma och det var en solig och fin dag kände vi för att vara utomhus. Och med tanke på att vi inte hade all tid i världen för att flänga runt till olika turistattraktioner, som dessutom oftast är rätt tröttsamt överfyllda med folk, så tog vi en promenad till Holland park.

Det var skönt. Solen sken, Abbe fångade Pokémon och vi strosade i ett behagligt, avslappnat tempo runt i parken. Det är en fin park, med flera olika avdelningar eller vad man ska kalla det. Där fanns stora gröna gräsytor där småknattar spelade fotboll med såna där olikfärgade västar för att visa vilket lag man tillhör. Barnen var så små att västarna gick ner till deras fötter. Eller om det var västarna som var stora. Kanske var det framtidens Chelseaspelare vi såg?

Där fanns fina planteringar i klassisk engelsk stil med låga buxbomshäckar, woodland, utomhusteater och japansk trädgård med vattenspeglar och stenpartier. Och där fanns ett område som kryllade av ekorrar, duvor och småfåglar. Kändes nästan som att ha hamnat mitt i "Drömmarnas trädgård" eller Teletubbies. Det fattades bara på att solen skulle börja jollra och fnittra ovanför mig.



En gammal tuggummiautomat som sett bättre dagar. Man blev inte jättesugen på att smaka.

Kyoto Garden. Det är ju bara att läsa innantill.