Det känns lite som att jag tappade orden efter Abbes operation och det som följde på den. Men de kommer väl tillbaka. Hoppas jag.

Just nu sitter jag hos mina vänner och äter en fantastisk middag som vi har lagat tillsammans. Vi är mitt emellan varmrätten och desserten och hittills har det smakat underbart.

Jag ville bara passa på att önska er alla ett gott nytt år. Så hörs vi 2010.

Jo visst hör vi lite skillnad. Abbe har timmar av talträning med logoped framför sig – det vet vi – men vissa konsonanter låter redan lite bättre. De som han ersatte med andra bokstäver tidigare funkar inte. De måste han lära sig på nytt igen från början, han måste programmeras om. Men de konsoanter han gjorde på rätt sätt tidigare, även om luften läckte upp genom näsan, låter redan bättre. Som p ihop med andra konsonanter, i äpple t ex. Eller b som i banan, busa och bajs. S går också bättre, liksom f.

Häromdagen tittade Abbe allvarligt på mig och sa: "Ahp-a. Elle huu man i-e fhå säya ffhaan?"

Jag ville så gärna svara att kan man säga "faan" så fint som du gjorde nu, så får man säga det hur mycket man vill.

Andra bloggar om talfel, svordommar, fan, barn, konsonanter, 22q11

Kommer ni ihåg filmen med det där amerikanska barnet som fick ett Nintendo 64 i julklapp. Den dök upp för typ tre år sedan med miljontals visningar på YouTube och har remixats otaliga gånger?

Riktigt så hysterisk blev inte storebror, men ni skulle sett hans min när han och Abbe öppnade sitt gemensamma paket från tomten. Det innehöll ett Nintendo Wii. Storebror ville så fantastiskt gärna ha ett TV-spel, det vet jag, men han har aldrig vågat önska sig ett. Han trodde nog inte att man kunde det.

– Pappa, sa storebror på juldagen när vi satt och pusslade tillsammans.
– Mmm.
– Jag blev helt chockad när jag öppnade paketet och såg att det var ett Wii.
– Oj då. Var det en bra julklapp då alltså?
– Skojar du?!! Bästa julafton någonsin.

Andra bloggar om julafton, julklappar, tomten, Wii, nintendo, barn, glädje

Och god fortsättning på er allihop. Hoppas ni har haft en fin jul och tagit hand om varandra ordentligt nu. Det har vi.

Jag passade på att ta ett litet blogglov. När jag loggade ut från bloggen i torsdags morse och checkade in på "hotell mormor och morfar" kände jag hur otroligt trött och sliten jag var. Hur skönt det var att komma hem till dem och bli omhändertagen. Vid ett tillfälle satte jag mig vid svärmors dator och funderade på om jag skulle skriva ett litet inlägg och berätta hur det gick. Men det blev aldrig så. "Skit i det nu Abbepappan", sa jag till mig själv, "de klarar sig ändå och du behöver vila." Tänk att jag lyssnade på det.

Abbe gick visserligen på febernedsättande hela julafton, men det märktes ändå att antibiotikan tog och att han mådde lite bättre. Julmaten bestod av välling och väldigt många glasspinnar. Ärligt talat tror jag Abbe var rätt nöjd med det. På juldagen var han feberfri och mådde ganska bra, så det är på rätt väg. Nu är det slut på flytande- och mjukmatrestriktionerna så nu får han äntligen äta vad han vill. Gissa vad han ville ha? Godis såklart. Gissa om han fick det? Massor.

Tomten var förresten snäll. Men det får vi prata mer om sedan.

Jag tror det är på rätt väg nu. Jag hoppas det. Abbe har inte mått bra och jag har inte ens orkat skriva om det. Arton-och-ett-halvt-kilos-killen har blivit en sjutton-kilos-dito på de här dagarna. Feber, hosta, magont, snuva, halsont, helt ointresserad av att dricka någonting.

Idag var vi hos doktorn igen. Det visade sig att han hade öroninflammation, inflammation i området de opererat och något som verkade vara början på en lunginflammation. Inte konstigt alltså. Nu har han fått antibiotika och i eftermiddag har hans ögon för första gången på några dagar sett glada ut. Jag tror han är på gång.

Och klockan slår snart julafton. Den blir bra, julen. Det tror jag allt.

Man får inte ha mobiltelefonen påslagen på uppvaket på sjukhuset. Det handlar väl både om känslig apparatur och att inte störa folk antar jag.

I fredags när vi satt och väntade på att Abbe skulle vakna var det alldeles tyst och fridfullt på uppvaket. Plötsligt ringde en mobil på väldigt hög volym. En pappa fipplade desperat i fickan efter telefonen. Inte nog med att han glömt stänga av den, en röst (ur Sällskapsresan) ekade ut i det tysta rummet:

"MÅTTE DJÄVULEN TA ALLA FRUNTIMMER."

Alla sköterskor tappade hakan. Den där signalen kändes nog mer rätt när han laddade hem den på den där grabbresan till Skagen, än vad den gjorde på uppvaket i fredags.

Andra bloggar om mobilsignal, pinsamt, uppvak

Jag har fått frågan i olika sammanhang om jag har något motto. Någon slags talesätt som funkar som ledstjärna. Jag vet inte jag. Visst, sedan Abbe kom till världen så har jag insett att man vet aldrig vad som händer, att det är lika bra att njuta av alla möjligheter som ges eftersom det inte alltid är så lätt att planera. Fånga dagen, alltså. Det är bara det att just Carpe Diem är förmodligen det slitnaste talesätt som finns. Vem du än frågar, från dokusåpakändisar och Ullaredsshoppare till advokater och politiker, vad de har för motto så nog sjutton svarar de Carpe Diem. Det har blivit lite utav ordspråkens foppatofflor.

Igår fick vi permission från sjukhuset. Abbe var själaglad för att få komma hem och vi var nöjda att han återhämtat mycket fortare än vi hade trott. Den glädjen varade i några timmar.

Abbe började må sämre. Framåt kvällen var han riktigt risig. Hostig, snuvig och febrig. På natten utvecklades hans hosta till falsk krupp. Han hostade och hostade, ihålig och plåtigt hosta som låter som ett hundskall ungefär. Han var glödhet och mellan hostattackerna hade han svårt att andas. Vi blev riktigt oroliga. Abbe har haft krupphosta förr, det har hans storebror också, så det var liksom inget nytt för oss. Men eftersom han är nyopererad i svalg och gom och kanske svullen redan från början så kändes det inte kul alls med falsk krupp ovanpå det.

Vi ringde till avdelningen någon gång runt midnatt. De sa att vi gärna fick komma in om vi kände att Abbe behövde inhalera något för att vidga luftvägarna. Annars var det bra som vi redan gjort – släppt in kall luft i rummet och lagt Abbes huvud högt. Vi vägde alternativen fram och tillbaks, och valde till slut att stanna hemma. Natten spenderades med altandörren till sovrummet öppen och med Abbe i famnen för att hålla honom någorlunda upprätt. Det var tolv minusgrader ute. Och ungefär lika kallt i sovrummet.

I morse hade Abbe en bit över trettionio graders feber. Vi ringde avdelningen igen och åkte in för att en läkare skulle få titta på honom. Abbe fick sin Alvedon och sin Voltaren hemma som han blivit ordinerad efter operationen, och var i ganska hyfsat skick när vi kom in. Läkaren undersökte honom och sa att det såg jättefint ut i halsen där de opererat, inte särskilt svullet eller rött. Det vi upplevt under natten var sannolikt vad vi varit med om flera gånger förr och påverkades inte så mycket av operationen. Vi skrevs ut och åkte hem.

För en timme sedan kräktes Abbe över hela sig och mamman. Nu ligger han i sängen bredvid mig och rosslar med en hink inom armlängds avstånd. Jag tror och hoppas på att det var slem och förkylning som utlöste det och inte magsjuka.

Vid närmare eftertanke har jag ett motto. En klok man från Älmhult som blivit miljonär på att sälja möbler i platta paket har sagt det här. Det speglar inte bara den här operationsvändan, utan livet som Abbepappa i stort:

"Inget är så svårt som man fruktar.
Inget är så lätt som man tror"

Andra bloggar om talesätt, carpe diem, otur, falsk krupp, operation, ingvar kamprad

Mitt i kaoset härom natten då Abbe kräktes och hela skiten rasade samman under några oroliga timmar fanns ju en liten kille till. När jag hade sprungit fram och tillbaks i huset mellan badrummet, tvättstugan och vårt sovrum i en halvtimme eller vad det nu kan ha varit slog det mig med full kraft. Herregud hur är det med storebror? Det sista jag hörde var hans ord om att han inte ville se när Abbe kräktes.

Jag smög in till honom för att se om han somnat om igen. Men han låg där i sin våningssäng och kikade på mig i springan mellan madrassen och plankan som hindrar honom från att ramla ur sängen. Han hade varit vaken hela tiden. Stackars liten, vad snurrade i hans huvud mitt i allt detta?

Vi pratade en liten stund om det som hänt, om att vi var ledsna och oroliga för att allt skulle bli inställt. Han berättade om när han kräktes på den där bensinmacken, hur det kändes och att han fortfarande inte kan äta mjölkchoklad sedan dess, innan han till slut somnade med min hand i ett hårt grepp.

Morgonen därpå var kaotisk. Allt bara snurrade i huvudet. Hur är det med Abbe nu och hur blir det med operationen? Storebror skulle ju till förskoleklassen i vilket fall som helst så vi gjorde oss klara att sticka han och jag, medan Abbe fortfarande sov efter sin jobbiga natt.

– Pappa.
– Ja.
– Det här går antagligen inte, så det är nog ingen idé att jag frågar.
– Vad var det du tänkte på då, gubben?
– Jag skulle gärna vilja säga hej då till Abbe innan jag går.

Jag satte mig på knä och kramade honom hårt. "Det är klart att du ska säga hej då till din lillebror innan han åker till sjukhuset", viskade jag med en klump i halsen och fuktiga ögon. Det här var ingen vanlig dag för storebror heller, men det är så lätt att glömma bort i tumultet.

På fredag morgon när det väl var dags för operation och vi skulle åka hemifrån fick Abbe en kram av sin bror. Så lång och hård att Abbe till slut började skratta.

Det är inte lätt att vara syskon till någon som är sjuk, funktionshindrad och kräver en massa extra uppmärksamhet och sjukhusvistelser. Jag tror det kan vara ganska jobbigt under barndomen, men också att det bygger starka människor i det långa loppet, fulla av empati.

För några veckor sedan gavs en bok ut som jag gärna vill tipsa om. "Litet syskon" heter den, är skriven av Christina Renlund och handlar om att vara liten och ha en syster eller bror med sjukdom eller funktionsnedsättning. Finns att köpa på Gothia förlag. Det är en fin och lärorik bok som jag tror kan vara ett bra stöd för föräldrar i den situationen. Dessutom har Masarinmamman skrivit en berättelse i boken. Och jag.

Andra bloggar om litet syskon, barn, funktionshinder, christina renlund, operation

Jag är hemma. Jag skall precis åka tillbaka till sjukhuset, men mamman stannade över natten den här gången. Det känns bra eftersom Abbe saknade henne så mycket i går natt, och eftersom jag behövde få sova lite. Jag hoppas den här natten blev bättre för dem. Första nattens narkos-utförsbacke ställde kanske till det lite extra med känslorna.

Huset är tomt eftersom storebror sovit över hos sina kusiner. Jag saknade honom bredvid mig i sängen i natt. Även om jag ibland önskar att jag fick sova själv utan att trängas, bli skallad och sparkad, så fattades det något när han inte kom tassande i natt.

Abbe piggnade till lite igår. Han hade ont i halsen när smärtlindringen klingade av och han sa att han kände sig lite yr, men annars verkade han må bra. Han var uppe några gånger, spelade spel och byggde med Lego och han åt flera isglassar och drack lite.

Det som förvånar mig mest är att han redan pratar ganska mycket. Jag trodde det skulle dröja längre, att det skulle vara för svullet och göra ont. Det låter kanske lite tjockt och ansträngt, ungefär som när man har halsfluss, men han pratar.

Och kanske inbillar jag mig, kanske hoppas jag för mycket, men har det inte redan kommit några små p:en i äpplet han sa?

Andra bloggar om operation, talfel, svalglambå

Den respons och det stöd vi har fått här på bloggen, på Twitter, via mejl, sms och telefon de senaste dagarna är helt enastående.

Det finns hopp för mänskligheten. Det var väl det jag visste.

Tusen tack och miljoner kramar från oss till er.

Det har gått bra. Jag börjar så, för alla som undrat.

Vi kom in vid halvåttatiden igår morse, träffade kirurgerna som beskrev lite vad de skulle göra och frågade om vi undrade något. De opererar i vanliga fall på Sahlgrenska, det största sjukhuset i Göteborg, men eftersom Abbe är hjärtebarn vill man göra det här på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus – där barnhjärtcentrum ligger. Alltså fick de sätta sig i en taxi och åka hit.

Abbe fick en ljusblå långskjorta som han haft så många gånger förut och så var det dags att ta profylaktisk antibiotika för att förebygga risken för endokardit eftersom de ska operera i munnen. Det gick ganska bra. Men när det var dags att prova febern var inte Abbe med längre. Han skrek och brottades för att slippa få termometern i armhålan och det slutade med att både mamman och jag fick hålla i honom. Med det lilla facit i hand är jag så otroligt glad att det inte skulle sättas någon nål på honom i vaket tillstånd. Det skulle aldrig ha gått.

Strax efter nio rullade vi upp till narkosen. Abbe fick Dormikum i rumpan under ännu en vild brottningsmatch. Ibland undrar jag vad han tycker om mig efter alla gånger jag hållit fast honom medan någon i sjukhuskläder gjort honom något som är obehagligt. Det är tur att han ganska ofta säger att han älskar mig. Så att jag vet.

När den lugnande medicinen kickade in blev Abbe slapp i hela kroppen och skojigt fnittrig. Han tittade på mig, gjorde en knasig min och började skratta, vilket jag också gjorde eftersom han var så söt och då gapskrattade han ännu mer. Sådär höll vi på och flabbade alla tre tills hans ögon började rulla och han inte orkade hålla dem öppna längre. Ett ganska fint avsked faktiskt (om man tänker bort att orsaken var droger). Abbe rullade in på operation där de sövde honom med mask, satte nålar och förberedde för operationen. Klockan var halv tio ungefär.

Strax efter halv elva kom kirurgerna ner, ombytta och klara för att åka tillbaka till Sahlgrenska. De berättade att allt gått fint och att de var nöjda med resultatet. "Nu ska de bara göra i ordning honom där uppe och sedan ringer de från uppvaket så att ni kan gå dit. Hej då och vi ses på återbesök om en månad."



Vid elva fick vi komma upp till Abbe. Han såg så fin ut. Det kanske låter lite konstigt, men jag har liksom blivit van vid tusen sladdar, slangar, respirator och andra maskiner efter alla hjärtoperationer. Så en Abbe med bara ett dropp, en sladd till saturationsmätaren och en tratt med syrgas i kändes inte så illa.



Uppvak ja. Ett ställe där man ska vakna. Det tog inte Abbe någon större notis om. Han sov. Och sov. Och sov ännu mera. Då och då öppnade han ögonen, men bara för att strax därefter somna om igen. Vid halv fem tyckte de att vi skulle åka ner på avdelningen ändå, eftersom läget kändes stabilt och han hade varit vaken några korta små gånger.

Sådär höll det på. Narkospersonalen hade gjort ett gediget jobb. Abbe sov sig egentligen igenom hela dagen. En gång vaknade han och sa: "Är det färdigt nu? Är min mun opererad?" med liten och rosslig röst. Annars sov han mest. Med undantag för en liten stund runt halv nio på kvällen då han sög i sig två isglassar och sedan kissade lite grann. Två viktiga milstolpar.



Natten var jobbig. Abbe vaknade och var ledsen många gånger. Han grät, ville åka hem och längtade efter mamma. Och så fort han somnade blev han väckt av att pulsoxiometern larmade. Eller pumpen till droppet. Och så blev han ledsen igen. Sådär höll det på tills Abbe tyckte att det skulle vara färdigt med natten. Jag smög upp och satte på Byggare Bob med volymen på noll för att inte väcka de andra som ligger på rummet.

Nu är mamma här. Abbe pratar och är på ett riktigt fint humör.

Andra bloggar om operation, talfel, svalglambå

Jag ringde till avdelningen på morgonen och berättade som det var. Jag sa att Abbe hade kräkts ett par gånger, att det gick över fort (även om jag trodde han skulle kräkas varje gång han andades in), att han inte hade feber och att han var glad som en speleman när han vaknade. Vi trodde helt enkelt inte att Abbe hade magsjuka, utan att han fått i sig något olämpligt. Han åt ju till exempel en hel del snö i pulkabacken igår.

"Har han kräkts vill vi inte ha hit honom" sa de först. Men efter att ha snackat en stund kom vi överens om att vi skulle ge honom lite frukost och ringa tillbaka om en timme för att se om han fick behålla maten. Under tiden skulle skulle hon prata med sina kollegor.

En nervös timme.

Abbe åt, mådde finfint och behöll maten. Jag ringde tillbaks till sjukhuset och fick prata med en annan sköterska som sa att de tyckte vi kunde komma i alla fall. Om han verkade må dåligt skulle vi vända hem igen. En ängels röst.

Vi kom in, blev välkomnade och omhändertagna av ängeln. Han visade oss till vårt rum och till ett dagrum fult av spel och leksaker. Han pratade till Abbe och sa saker som: "du har ju varit här många gånger förut, så du kan ju det här nästan bättre än jag". Han hade läst igenom Abbes journaler (de är som den tjockaste av kontorspärmar du kan tänka dig, en tegelsten) och sett att han haft det jobbigt med att sätta nålar. Han tyckte vi kunde föreslå för narkos att söva med mask. "Vi ska inte plåga honom i onödan". Han busade med Abbe. Gjorde high five och rufsade honom i håret.

Dagen flöt på. Abbe är inskriven och han slapp sätta nål i vaket tillstånd. Inte ett stick idag. Imorgon 09.00 rullar han in på operationssalen. Då behöver vi era hållna tummar.

(Förlåt att jag inte berättade allt i mitt förra inlägg, men jag ville ta med er på samma känslomässiga berg-och-dalbana som vi åkt det senaset dygnet)

Det var mitt i natten. Storebror hade redan kommit smygande och låg tätt intill mig och sov. Klockan var halv två ungefär när jag hörde två andra små fötter med krokiga tår komma tassande över golvet i köket. Abbe gick förbi och sa "Ya måsshe mayhsa". Märkligt. Det har han aldrig gjort tidigare. Mamman gick med honom ut i badrummet och satte honom på pottan. Det blev inget mayhs, men väl lite ihhss och det är också bra eftersom han slutade med nattblöjan för bara några dagar sedan.

Abbe blev klar och klättrade upp i vår säng för att ta plats mellan storebror och mig. Så hostade han lite, hostan övergick till en hulkning och plötsligt tömde han sitt maginnehåll i en kaskad över hela sig och sängen. Vi slängde oss åt var sitt håll, storebror och jag. Jag sprang ut i badrummet efter en handduk och storebror rusade in i sitt rum med orden: "Förlåt, jag vill bara inte se det."

Kaos. Helvetes, jävla, förbannade skit, skrek jag inombords. Nu är det kört. Hej då operation. De lär inte ta emot en magsjuk fyraåring på en kirurgavdelning. Nu blir det till att gå tillbaka till ruta ett igen. Tajming from hell, liksom.

Samtidigt tyckte jag fruktansvärt synd om Abbe. Han kunde ju inte rå för det stackarn. Där satt han, helt nerspydd och ynklig mitt i vår stora säng och mådde pyton, medan vi försökte kränga av honom pyjamasen så gott det gick och få ut de äckliga lakanen.

Det blev ett par vändor till, i en hink, innan det lugnade sig. Men den minsta lilla hostning, snarkning eller suck fick mig att flyga upp med hinken i högsta hugg. Efter ett par timmars nervösa men falska utryckningar, somnade jag till slut med den stående i sängen ovanför huvudkudden. Men någon sömn att tala om blev det inte.

Livet kändes inte rättvist.

Andra bloggar om kräkas, barn, magsjuka, operation, antiklimax

Hade tänkt skriva något. Det gick sådär. Dagens outfit, om att Abbe har valt sina strumpor själv, liksom. Med lite självkritik inser jag att det kan ha varit det mest ointressanta ever på den här bloggen. Jag tyckte bara att det var lite gulligt att han valde pac man och ett par med en kinesisk liten tjej på. Ganska mycket Abbe på något vis. "Eeeela aa-a" [spela data] och Ni Hao.

Nåväl. Det är svårt att samla tankarna idag. Än värre att få ner dem i det lilla fönstret på min skärm. Det där med en knapp med texten "publicera inlägg" längst ner till vänster.

I morgon åker vi till sjukhuset. Abbe är väldigt väl förberedd och vet vad som kommer att hända. Mäta, väga, undersöka, ta prover, stick i fingret, Emla-salva, sätta nål (eller flygplan som de ofta säger till barnen eftersom den ser ut som ett litet plan) och så vidare. Vi har pratat jättemycket om det och han är berättar som den klokaste lilla figur om alltihop för mig.

Dessvärre anar jag att när vi väl är där blir det annorlunda. Jag tror tyvärr att när vi sitter där och de plockar fram stasbanden händer något annat. Då är det inte de kloka samtalen som styr längre. Då triggas minnesbilder ur Abbes arkiv av plågsamheter. Då väcks minnen från alla de gånger Abbe fått de där små flygplanen intryckta i sina vener. Åtminstone tiodubbelt det antal gånger jag har haft nål i mitt liv. Jag är rädd för att jag sitter där imorgon igen och håller fast min älskling som vilt kämpande för sitt liv försöker slita sig loss.

Men vet ni? Mest av allt är jag rädd att det inte ska bli av. Att de säger att det inte går för att Abbe är förkyld. Att vi får åka hem och trycka ner livets pausknapp ett halvår till.

Därför är det svårt att formulera något vettigt. Dagens outfit liksom?

Abbe köpte strumpor idag. Han fick välja själv.

Jag låter som en härmapa. Det slår mig att när jag pratar med Abbe upprepar jag allt han säger, som en pappegoja. Det har blivit en säkerhetsrutin, en sign off. Han säger något, ibland väldigt otydligt, och jag repeterar för att kolla om jag förstod det han ville säga. Om jag inte fattat försöker han igen, tills jag säger samma sak som han just gjorde.

Det har blivit så mycket rutin att jag helt automatiskt repeterar ALLT som Abbe säger. Även om orden är hur tydliga som helst och inte råder någon tvivel om vad han menar. Det har liksom blivit en vana.

Det kanske är dags attvänja sig av med den. Det kanske är dags att vänja sig av med den?

Jag försöker filma Abbe så mycket jag kan nu. Vill dokumentera och minnas hur han låter. På fredag är han nyopererad och om några månader kanske hans speciella lilla språk börjat försvinna. Jag kommer att sakna det lika mycket som jag kommer att älska att han kan göra sig förstådd lite bättre.

Varsågoda. En liten intervju med världens finaste.

Andra bloggar om talfel, gomoperation, 22q11, fredagsmys, dagis

God morgon. I brist på stjärngossebilder önskar jag er en trevlig lucia med den här lilla adventsljusstaken.

Veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen är "Livspusslet". På sätt och vis känns de som att hela min blogg handlar om det. Om hur man får livet att gå ihop med jobb, familj, en herrans massa sjukhusbesök och en storebror som också behöver få uppmärksamhet. Det är inte lätt. Man glömmer bort och försakar.

Men storebror har en lösning. Göra listor. Den här har han gjort för att komma ihåg allt som måste göras innan jul.


Under varje symbol finns en ruta. Den kan ha tre lägen. Tom = inte påbörjat. Halvt ifylld = jobbet halvgjort. Ifylld = färdigt!

Listan från vänster till höger: Sätta upp en krans på dörren, ta fram adventsljusstaken, de elektriska ljusstakarna, baka lussekatter, fixa hängrännorna, plantera lökar, sätta lampor i körsbärstradet, på balkongräcket, plocka mossa till hyacintkrukorna, sätta upp adventsstjärna, baka pepparkakor (där har han missat att fylla i), mysa med lussekatter, pepparkakor och glögg (därav bordet).

Längst ner till höger är symbolen för att klä julgranen. Jag blir lite orolig när jag ser den stora vita ytan mellan mysbordet och granen. Känns som att han har många arbetsuppgifter i rockärmen.

Andra bloggar om livspusslet, göra listor, bloggvärldbloggen, veckans bloggtema

Jag blev sen på jobbet i kväll igen. Och så var det det där med att sova. Därför passar jag på att köra ett litet reprisinlägg från precis två år sedan. Nobeldagen till ära.

– Titta där är Prins Carl Philip, sa mamman.
– Va? sa storebror. Prinskorv Filip!?

En fin sak med bloggen är alla underbara människor jag fått kontakt med. En av dem är en pappa som också har en liten kille med 22q11-deletionssyndrom och som också har gått omkring och väntat på kallelse till svalglambåoperation. Precis som vi.

När jag skrev om att vi äntligen fått kallelse till Abbes operation lämnade han en kommentar och önskade lycka till. Sedan gick bara några timmar tills det damp ner ett mejl från honom: "KS ringde för 2 timmar sedan och sa att de hade fått ett återbud, eftersom vi stod på väntlistan så ringde de oss – svalglambåoperation imorgon!!!"

Nu var det min tur att önska lycka till och han lovade att höra av sig och berätta hur det gick. Och det har han gjort. Jag fick kontinuerliga mejl med rapporter från både honom och hans fru. Underbart. Jag vill dela med mig av det i korta drag.

Sixten opererades på morgonen den 25:e november. Operationen tog åttio minuter och gick "enligt plan" enligt kirurgen. Uppvaket tog fyra och en halv timme. Framåt sextiden på kvällen provade Sixten att slicka lite på en Piggelin och drack två klunkar vatten, men det vände och med det kom en hel massa blodslem upp.

Sådär fortsatte det första dygnet. Sixten hade ont, ville inte dricka eller svälja, mådde illa, kräktes och kunde inte kissa. Han kunde inte heller prata, bara viska och mima. Men framåt eftermiddagen den 26:e kom han sakta men säkert tillbaka och presterade till och med ett leende.

Vi får tipset av Sixtens mamma och pappa att se till att Abbe får medicin mot illamående om han skulle må illa och kräkas. De berättar hur en sköterska i förbifarten slängde ur sig att några rum längre ner i korridoren låg en liten pojke som fått göra om sin operation för att han kräkts sönder sin första lambå. Huh.

Barn har fint läkekött, redan tre och ett halvt dygn efter operationen var Sixten hemma från sjukhuset igen. De har nu varit på återbesök och doktorn tyckte sig redan höra en förbättring. Härligt.

Men om jag tolkar Sixtens historia rätt så verkar som att det blir julvälling för Abbemannens del, något jag inte tror att han har någonting emot. Däremot kan jag inte se någon gomoperation i världen som hindrar honom från att vilja ha "unnis". Eller godis som han kommer att kunna säga snart. Hoppas jag.

Tack snälla Sixtens mamma och pappa för att ni höll mig underrättad.

– Idag hade vi Mc Mormor, sa storebror häromdagen.
– Mc Mormor?
– Ja. När mormor gör riktiga pommes frites och vi får en liten miniskål med ketchup att doppa dom i.

Min kropp har ropat på mig. Varje muskel skriker: TAG PAUS!

Det är lättare sagt än gjort ibland. Men nu är några pucklar avklarade. Några stora projekt på jobbet har passerat viktiga milestones och skolans hemsida är uppe. Den är inte riktigt färdig, men tillräckligt för att tåla en lansering idag.

Bygglovet kan jag inte göra så mycket åt just nu, jag får ta det sen. Operationen är jag egentligen mest glad över att den äntligen ska bli av, och jag är kanske inte så värst oroad för den heller. Men ni vet, det gnager liksom lite ändå.

Så. Jag struntade i att korrigera skolsajten ikväll. Istället åt jag nybakade pepparkakor som mamman och killarna gjort, och tog mig ett varmt bad för mina ömmande muskler. Och nu ska jag sova. Före tolv!

Så kära kropp, jag lyssnar i alla fall lite på dig. God natt.

Jag är trött. Det är intensivt på mitt jobb. Det är kul, men man blir slak. Det förbannade bygglovet och grannarnas överklagande tär på krafterna. Bara vetskapen om att det skulle blir så här har sugit musten ur mig ända sedan vi satte igång projektet för mer än ett halvår sedan. På kvällar, nätter och helger sitter jag och gör en ny hemsida till killarnas skola. Kommer nog att bli bra, men det kostar energi. Och hela hösten har jag oroat mig för Abbes olika operationer. Nu är det snart dags för gommen, och ju närmare vi kommer desto mer stressar det mig.

Det gör ont i hela kroppen. Ge mig vila.

Andra bloggar om trött, sliten, stressad, jobb, oro, operation, bygglov

Abbe tittar på Dora utforskaren "Ni Hao Kai Lan" på nickelodeon.se och tycker det är så roligt att de säger hej på kinesiska. Han härmar och ropar "NI HAO" med klockrent uttal.

Det slår mig att det måste vara bättre att vara född med Abbes talfel i Kina än i Finland.

Andra bloggar om talfel, 22q11, kina, kinesiska, ni hao, finland, barn, dora, nickelodeon

I storebrors förskoleklass har de en liten kompis som heter Qvintus och är nalle. Under veckorna är han med i undervisningen och bor på skolan, men på helgerna slaggar han över hos olika barn i klassen. Han har med sig en liten dagbok där barnen (nåja, föräldrarna) skriver ner vad han har haft för sig i helgen så att alla de andra i klassen kan få höra det på samlingen på måndagen.

I fredags hängde han på hem till oss och kollade på Idol. Storebror bäddade en säng av fårskinnsfäll på golvet i killarnas rum. Qvintus fick en kudde och lånade en av storebrors gosefiltar till täcke. Det såg riktigt skönt ut.

Idag vid middagen satte storebror sin kompis till rätta på en av stolarna runt bordet och deklarerade:

– Qvintus får sitta här så han får höra vrålandet sen när jag inte vill äta min lax.

Andra bloggar om barn, mat, kräsen, lax, nalle, kompis, förskoleklass, projekt

För en vecka sedan vid den här tiden stod jag på en scen i Amsterdam hastigt och lustigt och fick ta emot Europas finaste reklampris för min byrås räkning. Om två veckor sitter jag bredvid Abbes säng på sjukhuset och tröstar.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, bara väldigt annorlunda. Jag är naturligtvis vansinnigt stolt över att ha varit med och startat ett företag som är så duktiga på det vi gör så att vi belönas med Grand Prix i branchens EM. Det vore väldigt fånigt att påstå något annat. Men jag är än mer stolt över att vara pappa till Abbe.

Att få sitta i TV-soffan framför Idol på fredag kväll med Abbe i pyjamas i mitt knä är inget annat än en ynnest. Att se hans ögon bli allt tröttare och känna hur han sakta somnar in i min famn. Det fridfulla ansiktet, hjärtslagen och hans lilla andedräkt. Att få bära det sovande knyttet in till hans säng och stoppa om honom.

Det, mina vänner, är fredagsmys royale.

Andra bloggar om kontraster, eurobest, idol, fredagsmys

Vi fick ju bygglov. Det minns ni, eller hur? Vi var glada och hoppfulla men visste samtidigt att det fanns en risk att den där grannen skulle överklaga. Vilket de naturligtvis gjorde, de jävla grisarna. Ni får ursäkta mitt språk men jag har sällan varit så arg och besviken på någon som jag är på dem. Ogina, egoistiska kräk är vad de är.

Så här ligger det till. Jag bor i ett före detta sommarstugeområde och då snackar vi verkligen före detta. Detaljplanen i området är femtio år gammal och har inte efterföljts de senaste trettio åren. I plan står angivet hur stora husen får vara avseende byggyta och höjd, det står att de bara får vara i ett plan och att man inte får ha någon avloppsanläggning.

Det finns inga hus kvar som följer den planen. Alla har egna avlopp, många har två våningar och nästan allihop är dubbelt så stora som planen medger. Utom vårt. Kommunens byggnadskontor insåg redan för drygt femton år sedan att detaljplanen var överspelad och tog att policybeslut på att godkänna byggnationer enligt en ny principiell detaljplan. Man får anta att det är den detaljplan man har för avsikt att ändra till när politikerna fått sina kommunala tummar ur arslet. Men. Det är alltså bara en policy de går efter. Man måste fortfarande följa lagen. Och lagen säger att om du bryter mot detaljplanen måste du ha dina grannars medgivande. Först då kan byggnadsnämnden bevilja ett lov.

Det vill säga. Alla hus i hela vårt område är större än detaljplan. Alltså har alla fått sina grannars medgivande. Alla, inklusive min granne som nästan har det högsta huset i hela området. Känn på den. Därför har kommunen aldrig behövt ta tag i det där med planen. Förrän nu.

Och här kommer det som nästan är mest irriterande med hela skiten. Grannen påstår att jag tar deras utsikt. Det gör jag inte. De får lite mer av vårt hus att titta på istället för buskaget som ligger nedanför. Men sjöutsikten har de över vårt tak, så den kommer inte att försvinna. Höjdskillnaden är sådan att min taknock ligger i höjd med deras källarfönster, och då har de två våningar till på det. Det finns ingen som tycker att deras utsikt försämras, inga andra grannar, ingen som kommer och hälsar på hos oss och ingen på byggnadskontret. Men! Det spelar ingen roll. Länsstyrelsen tar inte samma hänsyn till omständigheterna som byggnadskontoret och byggnadsnämnden gör. De går strikt på lagen och nämner inte ens grannens tjafs om utsikt i sitt utlåtande, det handlar bara om att vi bryter mot detaljplanen.

Vi sitter fast mellan en kommun som inte gjort det de ska och en granne som inte är som de ska. Suck.

Så just nu. Inget bygglov. Fortsättning följer.

(Anjo har skivit så fint om detta efter att jag utbrustit i frustration på Twitter häromkvällen. Och hans brorsa med.)

Andra bloggar om bygglov, detaljplan, grannar, ogin, egoistiskt, länsstyrelsen

Storebror och jag gick och snackade om en grej, hur snabb den var.

– Den var supersnabb, sa storebror.
– Jaså?
– Ja lika snabb som ljuset. Eller som en moped.
– Som ljuset eller en moped?!
– Ja ... fast ... de är ju ganska olika snabba förstås.

Jag fick en kommentar från en läsare i morse:

"Vi fick vår finaste julklapp ever igår den 29/11 2009. Kl 13 ringde telefonen från Sahlgrenska. Nu är det dags sa hon och ruljangsen drog igång. Nu den 30/11 2009 har vår dotter född 05 ett nytt hjärta pickandes i sin kropp. Några andras mardröm har blivit vår lycka. Alice har fått ett nytt hjärta med allt det innebär."

Underbart. Jag håller alla tummar i världen på att Alice snabbt ska vara på benen igen.

Andra bloggar om hjärtebarn, transplantation, sahlgrenska, organdonation

Nu ska jag berätta om hur en helt vanlig fredag hastigt och lustigt blir helt ovanlig.

Det började som en vanlig dag med att jag körde killarna till dagis och fritids. Nåja nästan som vanligt, både mamman och jag var lämnade idag eftersom vi skulle ha utvecklingssamtal om Abbe. Det gick jättebra, Abbes fröken berättade saker som gjorde mig både stolt och glad. Jag kramade killarna, sa att jag kommer och hämtar dem om några timmar, och åkte till jobbet.

Jag var lite sen till jobbet efter mötet på dagis, kollade igenom mejlen och skulle precis sätta igång ett projekt vi är mitt uppe i, när allt plötsligt tog en ny riktning.

Först lite bakgrund. Jag jobbar på en reklambyrå, om det nu var någon som inte visste det, och med jämna mellanrum skickar vi in våra kampanjer till olika tävlingar. Det är kul och det får oss att göra bättre jobb, men det är också en värdemätare på vår egen förmåga att leverera. En slags ISO-certifiering kan man säga. Vi säger att vi är kreativa, och med hjälp av tävlingarna kan vi få svar på om andra tycker det också.

I alla fall. Nu hade vi skickat några kampanjer till något som heter Eurobest, som betraktas som EM i reklam i vår bransch. Vi var fyrfaldigt nominerade, vilket är fantastiskt kul bara det. Men för ett par dagar sedan kom ett mejl om att vi bör komma till ceremonin för att vi kommer att få ta emot ett pris på scenen. Skitroligt! Men eftersom prisutdelningen var i Amsterdam och vi har mycket att stå i tänkte vi ändå avstå från att åka dit och försökte få tag i någon vi känner som kunde ta emot vårt pris den här gången. Någon som ändå var där.

Jag hade som sagt precis kommit till jobbet, svept en kopp te, kollat mejlen och skulle sätta mig i möte när plötsligt Johan ropar "MEN VAD I HELVETE STÅR DET HÄR??!!" från sitt rum. Han hade fått ännu ett mejl från Eurobest där de var ledsna att vi inte kunde komma för att vi inte bara skulle få två guld utan dessutom Grand Prix.

Jag läste mejlet igen och igen. Många gånger. Trodde liksom inte på det. Jag inser att för dig som inte är insatt i min branch så säger det dig ingenting. Men ett Grand Prix är det finaste pris man kan få i sådana här sammanhang. Att bli nominerad är skitsvårt, så bara det är stort. Sedan kommer brons, silver och guld i olika kategorier. Och på toppen av alltihop Grand Prix. Det bästa av alla guld som delas ut i den klassen. Det finaste fina.

"Vi måste åka ner och hämta det" sa mina kollegor. "Självklart, och jag vill så himla gärna hänga med men det här vär typ den sämsta dag en ever att få till det" sa jag. Så jävla typiskt.

Ett: jag hämtar på dagis på fredagar. Två: min fru skulle hem och laga middag med några tjejer hos en kompis så jag skulle vara ensam med killarna på fredag kväll. Tre: för att de skulle få vara ifred skulle kompisens man och femåriga dotter komma hem till mig och grabbarna och sova över. Fyra: storebror skulle på disco på fritids. Fem: på lördag morgon skulle min fru kidnappa sin mamma som fyllde år och ha en dag på spa. Killarna och jag skulle laga förrätt och dessert till kalaset på kvällen.

"Kom igen nu, det löser du. Det skulle vara skitkul om du hänger på" sa Johan. Vi kollade vad det fanns för flyg ner och hittade en flight som gick 12.25. För att hinna ner till galan var vi tvungna att ta det planet. Klockan var elva! "Okej, jag vet inte om jag löser detta, men om vi ska hinna så måste vi åka nu. Jag får ringa runt i bilen för att se om det går att få ihop. Går det inte får jag åka tillbaks och jobba helt enkelt"

Johans fru åkte till Särö och hämtade hans pass och en ren skjorta och vi satte oss i bilen på väg mot Landvetter via mig. Jag ringde mina föräldrar medan vi rullade ut på motorvägen, jodå de kunde ställa upp på kort varsel. Bra. Jag fick tag i min polare efter en stund, som plötsligt inte hade någon stans att ta vägen med sin dotter på kvällen, men han försäkrade mig om att det skulle ordna sig. Pheuw. Väl hemma hos mig sprang jag in snabbt och slet åt mig mitt pass, lite kläder och en kamera, innan vi gasade iväg igen. Min fru, som jobbar på affärsresebyrå, bokade biljetter åt oss medan vi satt i bilen på väg till flygplatsen.

Jag släppte av Johan som sprang in och checkade in medan jag sladdade in i parkeringshuset. Det var bara minuter kvar till incheckningsdisken stängde. Ulrika svängde in och droppade av Johans väska, vi sprang upp till säkerhetskontroll, passerade den och gick rakt in och satte oss på planet. När vi mellanlandade i Köpenhamn och klev av planet där tittade vi på varandra och gapskrattade. Vad hände?

Nåväl. Vi kom till Amsterdam, hyllades och fick vårt pris, festade, minglade, pratade, twittrade och vinglade hem till hotellet fram emot tvåtiden på natten. Gick upp klockan sex och flög hem vid åtta på morgonen. Sedan var det bara att försöka kugga i det som jag hade planerat innan Gran Prix-äventyret dök upp. Som att göra creme brulee till killarnas mormor till exempel.

Under det där dygnet tog jag mig igenom i stort sett hela mitt känslospektrum. Stolthet, glädje, chock, eufori, beslutsångest, panik, stress, fokus, dåligt samvete, ånger, längtan, glädje, stolthet och lycka igen.

Tjugofyra timmar jag aldrig kommer att glömma.

Andra bloggar om 24, galet, eurobest, grand prix, reklam

– Ahhp-a, ya yilla in-e nöö.
– Gillar du inte snö?
– Ney. Nöö. Ya yilla in-e nöö.
– Vad är det du inte gillar? Bröd?
– Ney, nööö.
– Kan du teckna? Jag förstår inte, vännen.
– Ya yilla in-e nöö.
Abbe verkar lite trött på att jag inte fattar.
– Öl?! Gillar du inte öl?
– Ne-hey, skrattar Abbe.
– Nöö! Ya yilla in-e nöö, säger han och ser allvarlig ut.
– Säger du dö? Du gillar inte dö?
– Mm.
– Men älskade vän, det är klart du inte gillar att dö. Det gör inte jag heller. Varför säger du så, tänkte du lite på det?
– Mm.
– Lilla hjärtat mitt. Vi ska inte dö, inte förrän vi blir gamla. Det är långt kvar till dess.

Andra bloggar om döden, barn, talfel

"Pappa, jag skulle nog inte kunna leva utan dig. Alltså som barn, som sexåring."

– Storebror.

Radio, tidningar och TV rapporterar idag om förhållanden på svenska grisfarmar. Djur som far illa, som inte ens har halm att böka omkring i. Skadade, sjuka djur och till och med grisar som dött och ligger kvar och blir föda år de andra.

Det är svinerier på hög nivå. Faktiskt på den allra högsta.

När det visar sig att en av gårdarna där man upptäckt missförhållandena tillhör Lars Hultström, styrelseledamot i Svenska djurhälsovården, mår jag fan illa. Vilket hyckleri! Inte nog med det, Hultström är dessutom ordförande i Swedish Meats och styrelseledamot på Scan. Genom att ivrigt heja på drevet mot de danska grisbönderna för ett knappt halvår sedan, har de fått oss att villigt hosta upp pengar för att köpa det dyrare svenska köttet. För de svenska grisbönderna kan vi minsann lita på.

Jag ska Swedish meats en poäng. De lever i alla fall sitt varumärke fullt ut och anställer väljer att ha svin ända upp i högsta ledningen.

Andra bloggar om svin, grisar, swedish meats, lars hultström, svinerier, vanvård, djurskötsel

I morgon är det en månad till julafton. Killarna har sedan ett tag tillbaka bläddrat i leksakskataloger, skrivit önskelistor och hoppas på att ligga bra till hos tomten. Listorna har rapporterats vidare till mor- och farföräldrar. Jag antar att de har kontakter med tomten som inte jag har.

Men den finaste julklappen kom i brevlådan redan i fredags. Sex dagar innan jul ska Abbe få ett språk som människor kan förstå. Han ska få konsonanter. Massor av fina explosiva konsonanter. Abbe ska äntligen operera sin gom och få ett fungerande tal.

Det gör mig så ofantligt glad. Abbe också, det märker jag på honom. Han har längtat så efter att kunna prata riktigt bra. Han är antagligen lyckligt ovetande om att det kan komma att bli en jobbig tid efter operationen, men märkligt nog verkar det nästan som att han börjat förbereda sig mentalt. De senaste dagarna har han spenderat framför datorn och tittat på små flashfilmer med djur som är på sjukhuset. Om och om igen.



Jag är lättad och hela min kropp sjuder av lycka över att vi äntligen fått ett datum. Äntligen ska Abbe slippa bli missförstådd, han ska slippa säga allt flera gånger och ändå mötas av rynkade pannor och goddag yxskaft-svar för att folk inte kan med att fråga, en gång till, vad han säger. Han ska slippa att säga efter de stora barnen så att de kan skratta åt honom när hans egen version av orden kommer ur hans lilla mun.

Jag är lättad och lycklig, men också rädd. Rädd för att han kommer att ha väldigt ont, att det kommer att vara alltför jobbigt för honom efteråt. Jag är rädd för att operationen inte ska bli lycked, att den inte ska hjälpa, att talet inte ska bli bra trots ingreppet. Och jag är livrädd för att något ska gå fel.

Men nu fokuserar vi på det positiva. Okej?

Andra bloggar om operation, talfel, svalglambå, julklapp, lycka, oro

Titta vilken fin höstkonst jag fick av Abbemannen.

Jag vet att det låter för jävligt. Men det är faktiskt sant.

Tipstack till Ulrika.

Jag hämtade storebror en timme för tidigt från kalaset. Han hade ont i örat. Och innan vi hunnit hem gjorde det så ont att han satt där bak i bilen och grät.

Feber. Alvedon. Stoppa om.

Se där. En öroninflammation piggar alltid upp.

Storebror ska på kalas om en liten stund. Han slår in paket och jag frågar om han ska skriva ett kort också.

– Äh. På alla kalas jag har varit, inklusive mitt eget, så har barnen bara slängt korten.

En insikt så god som någon. Inklusive ordvalet.

Andra bloggar om barn, kalas, paket, kort, inklusive, ordval, språk

Jag vet inte jag. Det började kännas lite tungt här inne. Det är ju ändå fredag.

Så mycket klokt. Sådant fint stöd. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ni är fantastiska.

Några saker bara. Abbe är inte mobbad. Jag känner att jag vill vara extra tydlig här, så att jag inte målat upp en felaktig bild. Han är en omtyckt liten kille så vitt jag uppfattar det. Men som många påpekat bland kommentarerna så måste man ta tag i sånt här tidigt. Innan det utvecklas till något otäckt. Det rädslan för hur det skulle kunna bli i framtiden som är så jävla plågsam.

Gränsen är luddig. När glider det över från oskyldig lek till pennalism?

Jag minns själv med ånger och avsky hur vi behandlade två av våra klasskamrater ibland när vi gick i högstadiet. En kille och en tjej. Vanliga barn. Jag skulle inte säga att de var mobbade, det är kanske lite hårt. Men var går gränsen? Inte var vi snälla mot dem i alla fall. Och det är något jag har ångrat och skämts för i hela mitt vuxna liv.

Abbe är en helt vanlig kille. Men på samma gång annorlunda och det kommer att bli mer tydligt för honom om några år. Det stora ärret över hans bröstkorg till exempel, kommer han att skämmas för det, eller vara stolt? Oavsett vilket så kommer han att att känna sig annorlunda och det sista han vill då är säkert att någon annan ska påpeka det.

Det är många som undrat var fröknarna finns i allt detta. Jag vill passa på att försvara personalen. Jag pratade med en fröken igår efter att detta hänt och hon lovade att prata med de andra. När jag sa att jag inte trodde det var så illa menat svarade hon att det spelar ingen roll, detta är ändå inte okej. Jag bad dem hålla ett öga på ifall de ser något i den här stilen igen, och styra av det omedelbart. Det lovade de. Jag bad dem också att inte ta upp det hela i någon samling eller liknande, eftersom jag inte vill utsätta storebror för något i onödan.

Det är inte lätt det här. Vi vill stämma i bäcken, men är samtidigt rädda att vår reaktion gör alltihop större än det är.

Andra bloggar om bloggar, respons, barn, oro, mobbing, personal, fritids

Några av killarna på storebrors fritids tycker att Abbe låter så roligt när han pratar. De säger saker och vill att han ska säga efter. Och så skrattar de.

Jag tror inte att det är så illa menat, att de gör det för att vara elaka mot Abbe. De tycker nog att han låter skojig, kanske till och med gullig, när han pratar. För det gör han ju. Det tycker jag också. Och även om jag längtar mig galen efter dagen då Abbe kan prata så att folk förstår vad han säger, så kan jag inte låta bli att känna att jag nog kommer att sakna hans eget lilla språk lite också. Det har blivit en del av honom.

Storebror är också med. Han är stolt över Abbe och tycker nog att det är kul att det är hans lillebror kompisarna skojar med. De stora killarna ligger på. "Säg tjenare Abbe, säg bajskorv. Abbe, säg godis". Abbe säger efter och alla skrattar. Än så länge verkar inte han uppfatta något annat än att han kan säga saker som får alla att skratta. Det är ju kul. Kanske är han för liten för att se det tragiska i hela skiten. Men kommer han att se annorlunda på det om ett tag? Kommer han ens att komma ihåg det? Själv minns jag i princip ingenting från när jag var så liten, men någonstans sätter det väl sig. Jag undrar så, i vilken del av själen lagras detta? På vilket sätt läggs det ena till det andra i byggandet av Abbes självbild?

Det är värre för oss. Vi ser något bortom det som Abbe själv verkar uppleva nu. Något vidrigt och smärtsamt som vi inte vill tänka på. Men som ständigt finns där och oroar. Igår blev det för mycket för min fru som hämtade på dagis. Det blev som en trailer till skräckfilmen vi inte vill se.

Där stod de allihop, stora killar, sex-, sju- och åttaåringar i en ring runt den lille krabaten. En ensam liten fyraåring i mitten med ett svårt talfel, som likt ett cirkusdjur gjorde konster på deras befallning. Alla drev på. Hittade på nya ord för Abbe att härma, ord som belönades med skratt, lika sorgligt som som clownen på en cirkus. Det kändes som en lynchmobb.

Min fru berättade gråtande om hur det svartnade, hur plötsligt alla röster försvann och det blev aldeles tyst. Hon berättade hur surrealistiskt hon såg alla de stora barnen i en ring runt vår lilla, annorlunda pojke. Hon såg deras munnar röra sig av skratten men allt hon hörde var ett pip.

Är det så här det kommer att bli? Det gör så fruktansvärt ont.

Andra bloggar om talfel, mobbing, barn, 22q11, oro

Jag fick sjunga i kväll. Äntligen lyckades jag övertyga min lilla diktator. Jag lockade med Redemption song för den kan inte mamma, och då mjuknade han lite.

Jag sjöng några vanliga barnsånger och sedan Bara om min älskade väntar efter att Abbe somnat. Storebror låg tyst en stund efter att sången var slut. "Jag tycker den är ganska sorglig" sa han sedan. Jag sa att det är den och att jag tyckte det var fint att han hörde det. "Kan jag bli den jag var igår ... det låter liksom som att man hade en toppendag igår och idag var det inget vidare alls" fortsatte han. "Och det är ganska synd om honom att han inte kan något ... hör inte mitt eko mot gatan och så ... men ... kan inte säga sorglösa ord? ... det förstår jag inte ens". Storebror funderade högt och jag sa att det kallas poesi och att det inte gör något att man inte förstår en sådan text när man är sex år, men att jag är imponerade över hur mycket han snappat upp av känslan i texten. "Det sorgligaste av allt är ändå det här: om jag hör hennes hjärta sakta slå, bara om hon låg här tätt intill mig, kan jag bli den jag var igår" sa storebror och la sig själv till rätta på kudden. Jag sa att han är den finaste lilla kille som finns och att jag är så glad att han är min. Han log och la sin lilla hand på min kind.

Det är inte varje dag man analyserar rockpoesi ihop med sin sexåring.



Andra bloggar om barn, musik, vaggvisor, sång, bara om min älskade väntar, nationaldeatern, ulf dageby

Ja, som ni redan förstått så har grannen i huset ovanför mig och jag inte riktigt samma åsikt om vissa saker. Synd. Men så kan det gå.

I huset som ligger nedanför har en yngre kille flyttat in. Vi snackar runt tjogofem kanske. En dag i somras körde han omkring med en radiostyrd bil på sin tomt. En sådan där med etanolmotor som gör typ nittio kilometer i timmen. Den hoppade, studsade och fräste som en liten ettrig geting fram och tillbaka över gräsmattan. Abbe och storebror var helt lyriska. De skrattade så att de tjöt varje gång bilen gjorde en luftfärd över ett gupp, eller körde nära deras fötter.

Den nya grannen berättade för killarna att han har en annan radiostyrd bil med elmotor på vinden hos sina föräldrar. "Jag ska ta hit den en dag så kan ni få provköra" sa han "den är lite lättare att hantera."

Idag kom han upp till oss med en eldriven Mercedesmodell från Kyosho i handen. "Jag sa ju att killarna skulle får köra". Abbe och storebror var tyvärr inte hemma just då, men jag sa att det var himla bussigt av honom och att vi kanske kunde ta det en annan dag. "Men jag tänkte att de kunde få den" sa han. "Men herregud, de är ju jättedyra de här" sa jag. "Äh, de kostar väl två och ett halvt tusen i affären kanske, men jag fick den på jobbet. Och den blir bara stående nu när jag har den andra"

Jag önskar ni fått se storebrors ögon när han kom hem. Grannar alltså.

Andra bloggar om radiostyrd bil, kyosho, barn, grannar, bussigt

Jag kan inte höra mig mätt på storebrors alla funderingar och kommentarer. Jag älskar hans sätt att utforska språket. Han lyssnar, tar in och avvaktar. Så plötsligt slänger han in ett ord han gått och ruvat på. I allmänhet på rätt ställe, men inte desto mindre ofta helt oväntade ord att komma från en sexåring.

Vi hade som vanligt bänkat oss i soffan framför Idol med fredagsmys och allt. Och kommentarerna haglade såklart från storebror.

Som när juryn klagade på Rezas uttal till exempel. Storebror blev sur och sa: "Bannlys juryn!"

Jag menar. Bannlys juryn. Det finns ganska många andra saker som hade varit mer förväntat att han skulle säga om han inte höll med juryn. Eller hur? Sex år.

När sedan Tove sjöng sin ascoola version av I wish I was a punkrocker lyssnade storebror storögd en liten stund, såg fundersam ut och sa sedan: "Meh! Varför sjunger hon om pannkakor?"

Andra bloggar om idol, reza, tove, i wish i was a punkrocker, barn, språk, kommentarer, pannkakor

Ikväll tror jag banne mig att jag ska fira lite. Lång näsa, kära granne.

Andra bloggar om bygglov, grannar, utsikt, bra besked, fredagen den 13:e

I dag har jag blivit två vårderfarenheter rikare igen. Och båda erfarenheterna handlar om att vara lösningsorienterad och flexibel, var och en på sitt sätt.

Exempel ett:
Under lunchen idag ringde mobilen. "Dolt nummer" stod det i displayen. Det brukar i stort sett kunna betyda två olika saker, antingen ringer min polare från England eller också är det någon från sjukvården. Det var det sistnämnda.

– Hej det här var NN från öronsjukvården på Sahlgrenska.
– Hej.
– Abbe står uppsatt på kö för en undersökning här hos oss och det dök upp en återbudstid på måndag som jag undrar om ni vill ha?
– Eh, ja ... det kanske funkar.
– Bra. Men du, nu läser jag här i journalen att vi skulle kolla om han möjligen ska sövas för något annat ingrepp snart, så vi kan göra det samtidigt.
– Nu förstår jag inte. Ska han sövas?
– Nej nej, det behövs egentligen inte. Men det har ju varit lite svårt att få till det här testet.
– Aha, är det det där testet då Abbe måste vara helt tyst och stilla medan de stoppar in e...
– Ja just det. Men det går att göra den mätningen medan han sover också. Det är lättare.
– Då förstår jag. Faktum är att han ska snart göra en gomoperation.
– Vad bra! Då tar jag kontakt med operationskoordinatorn på plastikkirurgin så styr vi upp något. Annars hör jag av mig igen.
– Jamen vad bra. Tack ska du ha, hej då.

Exempel 2:
Mamman tog Abbe med sig till barnmottagningen idag för att få den andra vaccinationssprutan mot den nya influensan. Det var hans dag enligt den där kallelsen och hemsidan ni vet. Nu tog visserligen Abbe den första sprutan på hjärtmottagningen, men min fru hade möjlighet att åka ner med honom och ta den idag så hon passade på. Hon passade också på att ta med storebror.

– Jag tänkte kanske att Abbes storebror också kunde få sin spruta, han missade vaccinationen på skolan för att han var sjuk.
– Nej. Det går inte.
– Varför inte då?
– Vi vaccinerar bara riskbarnen på de här tiderna.
– Ja det vet jag, men jag tänkte kanske att ni kunde hjälpa oss med det eftersom han missade sin spruta på skolan.
– Vi har bara vaccin så att det räcker till våra patienter. (Då ska vi komma ihåg att barnmottagningen ligger i vårdcentralen där alla vaccineras just nu, vägg i vägg.)
– Men så exakt antal kan ni väl inte ha? Abbe tog ju sin första spruta på hjärtmottagningen och då ville ni inte ens att man skulle lämna återbud om man inte kom hit. Då måste ni väl ha en viss buffert.
– Det går inte i alla fall.

Andra bloggar om vården, flexibilitet, lösningsorienterad, narkos, öron, svininfluensa, vaccination

Jag är degraderad. Åtminstone från en delad första plats till klar tvåa. Att säga att jag var ensam på topp innan vore kanske lite förmätet, men jag kan i alla fall med gott samvete påstå att jag och min fru låg lika bra till vid nattningarna. Faktum är att just att ligga inne hos killarna och sjunga för dem tills de somnar har varit lite utav mitt paradnummer. Jag lyckas i allmänhet söva både dem och mig själv i samma svep.

Men nu är jag helt ratad, åtminstone om familjens yngsta medlem får bestämma. Och det får han märkligt nog när det gäller det mesta. Nu är det bara mamma som gäller.

När jag försöker blir det ett jävla liv, för att tala klarspråk. Abbe skriker och vrålar "MAMMA AA LINGA OHHS MEY. MAMMA AA UNGA." Jag försöker lirka och prata med honom, börjar sjunga lite för att han ska lugna sig, men nej då. Jag säger att han får välja, pappa sjunger och ligger hos honom eller ingen alls. Hjälper inte. Jag tröttnar och går ut och stänger dörren efter mig. Abbe gallskriker.

Sådär håller det på. Om inte mamman går in och sjunger, håller han låda så att storebror blir galen och absolut inte kan sova han heller. Så är det att dela rum med en envis fyraåring.

Häromdagen fick jag ett spel.

– Såhär kan du inte hålla på, Abbe. Brorsan kan ju inte sova när du skriker så. Jag kan komma in och sjunga för dig om du vill, men nu får du sluta.
– MAMMA AA LINGA OHHS MEY. MAMMA AA UNGA, vrålar Abbe vidare.
– Du kan gå in och lägga dig i min säng så du kan sova, säger jag till storebror medan Abbe håller på, vilket resulterar i att han skriker ännu mer. Han ska fan inte vinna det här, tänker jag och blir intellektuellt jämngammal med honom.

När storebror gått ur rummet går jag in och sätter mig bredvid min obstinat skrikande diktator till son.
– Fattar du hur det här känns, Abbe? säger jag och tittar allvarligt på honom.
– Här längtar jag efter dig hela dagarna på jobbet och så skriker du bara att jag inte får vara hos dig. Jag blir ju jätteledsen. Tycker du inte om mig eller?
– NÄÄEE uuuhuuhuhuuuu, gormar han medan tårarna sprutar.

Jag inser ungefär två hundradels sekunder efter att orden lämnat min mun att det var en otroligt korkad sak att säga. Jag kan inte skuldbelägga Abbe på det viset. Han är fyra år, för guds skull. Hela hans existens just nu går ut på att ta reda på var gränserna går. Han har upptäckt att han kan bestämma och tror att han måste utnyttja den möjligheten i alla lägen. Och jag, som är en vuxen människa, går rakt i fällan. Patetiskt.

Jag tittar på min hulkande lilla vän och ser alltihop med nya ögon.
– Vet du vad jag tror Abbe, säger jag med en betydligt mildare röst. Jag tror visst att du tycker om mig.
Abbe tittar på mig med stora tårvåta ögon. Han nickar försiktigt.
– Jag tror bara att du vill bestämma lite.
Abbe nickar igen, knappt märkbart men tillräckligt för att jag ska uppfatta det. De stora blöta ögon ser ut att säga "tack snälla för att du äntligen fattade".

Jag torkar Abbes tårar och lägger honom till rätta på kudden. När jag pussar hans panna och stoppar om honom tittar han på mig och säger tyst:
– Mamma aa unga.

Andra bloggar om barn, vilja, trots, nattning, sjunga, mamma, pappa, bråk

Allvarligt talat. Vad är det för jävla människosyn? Kan vi dra om Sveriges gräns lite i söder tro? Jag skäms.

Mymlan, Anjo, Andreas Ekström och Prankmonkey bland många många andra ger mig hopp ändå.

__________________________________

UPDATE:
Det kommer många bra kommentarer och reaktioner på det här otroligt korta inlägget. Kanske inte så överraskande. Så här skriver John:

"Jag kan hålla med om den förfärliga människosynen som råder. Däremot borde de flesta vettiga förstå att media också blåser upp detta. Om du har ett möte med 100 personer så finns det alltid några som utmärker sig på ett vidrigt sätt. Jag blir dock väldigt upprörd när indignerade göteborgare och stockholmarna gärna "drar om gränsen" för att det enbart finns SD-anhängare i Skåne ... Ska frågan diskuteras eller ska tonläget höjas ytterligare?"

Han har naturligtvis rätt. Klart vi inte ska dra om gränsen. Det var ett sätt att använda deras egen retorik, som jag nu i efterhand inser krävde ett förtydligande för att gå fram. Eller kanske en smiley, så här i #nosmiley-tider. Och inte kan vi påstå att alla söder om Halmstad är Sverigedemokrater. Vi kan inte ens påstå att alla som röstar på SD är onda människor. Nej, nej, nej, sådana förenklingar gör det bara värre. Men trångsyntheten hos vissa personer i Vellinge verkar vara monumental. Och jag tycker synd om alla de som dras med över samma kam.

Läs föresten Anja Gatus fina krönika i Sydsvenskan apropå det här.

__________________________________

UPDATE IGEN:
Ju mer jag läser om det här, desto dummare känner jag mig över den ogenomtänkta formuleringen i mitt ursprungliga inlägg.

Andra bloggar om vellinge, främlingfientlighet, ensamkommande barn

I övermorgon är det storebrors tur att tillsammans med de andra barnen på skolan få sin första spruta med vaccin mot den nya influensan. Eller svinis som folk kallar den.

Nu ligger han nerbäddad med feber och illamående. Dumt.

Jag hade skrivit de fyra raderna ovan och skulle precis klicka på "publicera inlägg" när jag hörde ljud från killarnas rum. Jag sprang dit och då Abbe hade kräkt ner hela sängen.

Några timmar, en tvättmaskin och två hinkar senare verkar det lite lugnare med Abbemannen. I alla fall just nu. Men storebror ligger fortfarande som en tickande bomb i sin säng. Jag anar att det kan bli en spännnde natt.

Andra bloggar om tajming, timing, magsjuka, feber, kräkas, svininfluensa, vaccination