Den finaste julklappen.

I morgon är det en månad till julafton. Killarna har sedan ett tag tillbaka bläddrat i leksakskataloger, skrivit önskelistor och hoppas på att ligga bra till hos tomten. Listorna har rapporterats vidare till mor- och farföräldrar. Jag antar att de har kontakter med tomten som inte jag har.

Men den finaste julklappen kom i brevlådan redan i fredags. Sex dagar innan jul ska Abbe få ett språk som människor kan förstå. Han ska få konsonanter. Massor av fina explosiva konsonanter. Abbe ska äntligen operera sin gom och få ett fungerande tal.

Det gör mig så ofantligt glad. Abbe också, det märker jag på honom. Han har längtat så efter att kunna prata riktigt bra. Han är antagligen lyckligt ovetande om att det kan komma att bli en jobbig tid efter operationen, men märkligt nog verkar det nästan som att han börjat förbereda sig mentalt. De senaste dagarna har han spenderat framför datorn och tittat på små flashfilmer med djur som är på sjukhuset. Om och om igen.



Jag är lättad och hela min kropp sjuder av lycka över att vi äntligen fått ett datum. Äntligen ska Abbe slippa bli missförstådd, han ska slippa säga allt flera gånger och ändå mötas av rynkade pannor och goddag yxskaft-svar för att folk inte kan med att fråga, en gång till, vad han säger. Han ska slippa att säga efter de stora barnen så att de kan skratta åt honom när hans egen version av orden kommer ur hans lilla mun.

Jag är lättad och lycklig, men också rädd. Rädd för att han kommer att ha väldigt ont, att det kommer att vara alltför jobbigt för honom efteråt. Jag är rädd för att operationen inte ska bli lycked, att den inte ska hjälpa, att talet inte ska bli bra trots ingreppet. Och jag är livrädd för att något ska gå fel.

Men nu fokuserar vi på det positiva. Okej?

Andra bloggar om operation, talfel, svalglambå, julklapp, lycka, oro