Bara om min älskade väntar.

Jag fick sjunga i kväll. Äntligen lyckades jag övertyga min lilla diktator. Jag lockade med Redemption song för den kan inte mamma, och då mjuknade han lite.

Jag sjöng några vanliga barnsånger och sedan Bara om min älskade väntar efter att Abbe somnat. Storebror låg tyst en stund efter att sången var slut. "Jag tycker den är ganska sorglig" sa han sedan. Jag sa att det är den och att jag tyckte det var fint att han hörde det. "Kan jag bli den jag var igår ... det låter liksom som att man hade en toppendag igår och idag var det inget vidare alls" fortsatte han. "Och det är ganska synd om honom att han inte kan något ... hör inte mitt eko mot gatan och så ... men ... kan inte säga sorglösa ord? ... det förstår jag inte ens". Storebror funderade högt och jag sa att det kallas poesi och att det inte gör något att man inte förstår en sådan text när man är sex år, men att jag är imponerade över hur mycket han snappat upp av känslan i texten. "Det sorgligaste av allt är ändå det här: om jag hör hennes hjärta sakta slå, bara om hon låg här tätt intill mig, kan jag bli den jag var igår" sa storebror och la sig själv till rätta på kudden. Jag sa att han är den finaste lilla kille som finns och att jag är så glad att han är min. Han log och la sin lilla hand på min kind.

Det är inte varje dag man analyserar rockpoesi ihop med sin sexåring.



Andra bloggar om barn, musik, vaggvisor, sång, bara om min älskade väntar, nationaldeatern, ulf dageby