04 november 2009

Om barn i media.

I morgon kväll (torsdag) kommer man i Debatt på SVT att prata om barn i media. Om att det blivit allt vanligare att barn exponeras i media på olika sätt, i bloggar och TV-program till exempel. Jag vet det eftersom jag fått frågan om att delta i programmet.

Jag har funderat mycket över detta. Över exponeringen av Abbe och hans bror. Är det verkligen rättvist mot dem? De har ju inte bett om att få sina liv utfläkta till allmän beskådan. Kommer de att bli glada eller arga när de blir äldre och förstår vidden av detta?

Jag hoppas att killarna kommer att uppskatta att kunna läsa hur jag upplevde deras barndom då de blir stora. Vad som gjorde mig ledsen och frustrerad, när de gjorde mig stolt och hur ofantligt mycket glädje de har skänkt mig. Jag hoppas att det blir något fint för dem att läsa när jag inte finns längre. Men jag kan inte säkert veta, och det grämer mig emellanåt.

I den här bloggen figurerar bara ett namn. Mammans, mitt och storebrors ligger jag lågt med (jo jag vet att mitt och min frus namn skymtat förbi vid ett tillfälle). Det finns bilder av Abbe och hans bror på bloggen. Men är bara de på fotografierna, aldrig mamman eller jag. Killarna rör sig inte så mycket bland folk som jag och min fru gör, alltså är sannolikheten att de ska träffa någon som känner igen dem mindre. Så tänkte jag en gång i tiden då jag tog det beslutet.

Detta är mitt sätt att vara anonym, eller åtminstone halvanonym. Jag är inte dummare än att jag vet att det finns saker i den här bloggen som gör att den som vill, kan ta reda på vilka vi är, om man bara pusslar lite. Men jag har valt att inte ge bort våra identiteter, bara sådär.

Ett desperat försök att rättfärdiga exponeringen av Abbe och hans bror?

Att nå många människor med det man vill berätta är förstås en kick. Det är lätt att hoppa på grejer som kan ge mer publicitet och därigenom fler läsare. Men mer publicitet betyder samtidigt mindre anonymitet. Jag har tackat nej till ett antal tidningar som velat göra artiklar men inte låtit mig vara anonym. Balansgången är svår. Jag älskar verkligen uppmärksamheten, kommentarerna och alla läsare bloggen har fått. Det ska jag inte sticka under stol med. Men jag älskar barnen mer.

Titta på Debatt i SVT1 i morgon kväll, det blir nog intressant. Men leta inte efter mig. Jag tackade nej.

Läs vad Minoriteten i Majoriteten skrev om detta.
Andra bloggar om , , , , ,

29 kommentarer:

  1. Du gjorde rätt som tackade nej. Program som "Debatt" har aldrig tillfört någonting till viktiga diskussioner. Det är bara illa utförd pajkastning och billiga poänger som gäller i den typen av program.
    Och när det gäller exponeringen av barnen tycker jag att det nästan är en icke-fråga med tanke på hur respekt- och kärleksfullt du skriver om dina pojkar.

    SvaraRadera
  2. Jag tror nog du gjorde rätt som tackade Nej. Att skriva i sin blogg är ett sätt att få på pränt allt det man tycker och tänker. Ett bra sätt att bara få skriva av sig, skaka av sig, det man känner. Kanske bara för ögonblicket. TV, det är ju en helt annan sak! och som du själv säger så är du ju mer privat här. lite anonym. Det kan vara skönt.

    SvaraRadera
  3. Om min pappa hade skrivit sådana saker som du skriver om dina barn när jag var liten hade jag skattat mig otroligt lycklig. Jag tror inte uppmärksamhet i sig är något farligt, det är om man använder den till fel saker det kan bli konstigt. Men i din blogg blir man bara uppmärksammad om kärlek. Allt du skriver, även när det är kritik mot någon/något är skrivet med hjärtat, det märks. Jag är övertygad om att när dina barn läser i framtiden kommer de rodna, deras ögon kommer tåras och de kommer ännu en gång inse att de har världens bästa pappa. Och att så många andra fått se hur bra deras pappa är tror jag bara kommer göra dem stolta.

    SvaraRadera
  4. Jag håller med Lise helt och hållet. Bra sagt. Just så är det ju.

    SvaraRadera
  5. Min pappa dog när jag var 23. Jag hann aldrig bli vuxen och därmed så lärde jag aldrig känna honom på riktigt. Det hade varit fantastiskt att få höra vad han hade att berätta idag, 13 år senare.

    Jag är en av dom som njuter av det du skriver. Kollar varje morgon. Jag är dock fullständigt ointresserad av att jaga reda på er. Bara njuta av det ni delar med er av. Fullt tillräckligt faktiskt!

    /Anna

    SvaraRadera
  6. Du är klok som en bok ! Heja Abbe och älskar din blogg!

    SvaraRadera
  7. Jag kan identifiera mig mycket i det Anna skriver här ovanför. Fast min pappa dog när jag var fyra. Om han hade haft en blogg som den här, så hade nog hela mitt liv varit helt annorlunda. Och då menar jag på ett positivt sätt, säkert till 98 procent i alla fall.
    Det där stora hålet man burit på hela livet hade fyllts med något.
    Och det tror jag det gör även för Abbe och hans bror i framtiden. Givetvis hoppas jag att de får ha dig kvar i många, många år till. Men för mig som levt med en viss tomhet, så är nog svaret på frågan extra uppenbart.
    Och att du tackade nej till Debatt - det förstår jag verkligen.

    SvaraRadera
  8. Hur hanterar man det när ANDRA publicerar bilder på ens barn? Jag har en nära bekant som envisas med att publicera bilder på facebook på sina och andras (mina barn). Förmodligen för att vara snäll och för att personen i fråga vill dela med sig av bilder som tagits då vi träffats men jag har ändå svårt att acceptera det. Vi har t.ex. valt att inte låta förskolan publicera bilder på våra barn.

    Jag ser sällan Debatt. Även om ämnena oftast är seriösa känns det ibland lite Jerry Springer över formatet...

    SvaraRadera
  9. Hej! Jag har två bloggar... En där jag och min familj är fullkomligt anonyma då jag skriver om funktionshinder och hur det är att leva med det i familjen.
    Den andra bloggen är en del av min hobby och har i den bild och namn på mig själva men aldrig namn och bild tillsammans på mina barn och man. Jag har i denna blogg blivit erbjuden och tackat ja till intervjuer i tre olika tidningar. Två lokaltidningar och en större interpress tidning. Detta har för mig känts mycket smickrande och helt naturligt då jag har har många hundra läsare dagligen där.
    I det stora hela så beror det stora hela på hur och vad man skriver om och vilka läsare man når med sin blogg. Jag skulle aldrig ge ett godkännande till offentlighet och publicering av bilder då man skriver om sina barn och dess funktionshinder där almenheten kan koppla ihop till vem man är och var man bor och hur man lever... i vare fall känns det så just nu.

    SvaraRadera
  10. Med tanke på hur fint du skriver om Abbe och ert liv och hur noga du är med att verkligen måna om deras integritet, tror jag inte att de kommer att klandra dig i framtiden. Men det kanske kommer en dag när storebror inte vill vara med längre och då är jag säker på att du kommer att lyssna på det.

    Det finns en helt annan typ av bloggare som har så stora egon att de inte står ut med att vara anonyma med pretexten "Jag gör det för mina barns och läsarnas skull". Det är bara bullshit och visar total respektlöshet mot barnen.

    SvaraRadera
  11. Och visst var det så att Donationsregistret registerat en massa individer som använt länken från den här bloggen? Så förutom allt annat man kan säga om fantastiska "Heja Abbe & brorsan" så kanske ni räddar liv!

    SvaraRadera
  12. Så längde du och mamman tycker att det känns rätt och inte skriver eller gör något som kan komma att skada någon av er så tycker jag att det inte spelar någon större roll. Som det tidigare vitnats om så skriver du så otroligt kärleksfullt om dina pojkar att jag har svårt att tänka mig att dom kommer att känna något annat än kärlek för dig när de blir äldre.
    När du började bloggen var det ju ett sätt för dig att få uttrycka dina tankar och känslor. Det är det visserligen fortfarande men samtidigt så har det ju även blivit mer om vardagliga sysslor och det är super kul att läsa. Din blogg och ditt sätt att skriva har förmodligen hjälpt många föräldrar som kanske inte alltid har förmågan att uttrycka sig på samma sätt som dig. Heja Abbe har garanterat hjälpt andra familjer i samma situation som er och det tror jag att pojkarna kommer att vara stolta över i framtiden.

    SvaraRadera
  13. Jag beundrar dig för att du inte inte backar för mycket!

    Alexandra

    SvaraRadera
  14. Jag tycker att din blogg är helt fantastisk! Och som flera skrivit ovan, om mina föräldrar hade skrivit såhär under vår barndom, då hade jag varit överlycklig att kunna läsa om det. Och visst lämnar du på sätt och vis ut din familj. Men tänk på alla barn som växer upp till människor som är kända, som exponeras med namn och bild inför hela världen. Efter att ha läst hela bloggen från början till slut tycker jag det verkar som om Abbe och storebror har en ganska vanlig och väldigt härlig pappa!

    SvaraRadera
  15. Jag kände ju igen dig från en bild hos UG på Facebook. Helt enkelt för att Abbe är lik dig. Du är nog egentligen inte alls speciellt anonym, det är antagligen ganska lätt att ta reda på vem du är, om man nu skulle vilja.

    Det betyder inte att bloggen är dålig på något sätt. (Tvärtom, den är fullständigt underbar!!)
    Men anonym är den inte, att säga det är nog faktiskt att försöka lura sig själv lite.

    Min blogg är inte heller anonym, även om jag inte skyltar med namn och adress, helt enkelt för att vi alla lämnar digitala spår och spåren leder vidare och tillbaks.

    Däremot är jag ingen "kändis" som du är, jag har få läsare och har en ganska ointressant blogg, om man inte råkar vara min pappa eller så :)

    SvaraRadera
  16. Kloka du... när det gäller att vara med och sticka ut, så tror jag det är bra att följa sin mage. Eller sitt hjärta.

    Har själv blivit tillfrågad att ställa upp i Debatt. Ville inte då. Ämnet var inte angeläget.
    Dessutom är formatet en hackeskiva där den som skriker högst får säga mest. Inte precis det goda samtalets forum.

    Din blogg är god nog. Den är fantastisk

    SvaraRadera
  17. Det är skillnad på att skriva en blogg som HejaAbbe, som är välskriven, vacker och informativ och att hänga ut barn i mer eller mindre seriösa tv-program/bloggar. Hejaabbe är viktig för att det är en vardaglig,positiv och kärleksfull beskrivning av hur livet för ett barn (och en familj) med catch 22. Vi lär oss om en ovanlig kromosomavvikelse samtidigt som vi lär känna Abbe och hans familj som individer. Abbes svårigheter och det ni går igenom, kan översättas till andra sjukdomar/handikapp och svårigheter som människor kan behöva gå igenom i livet. Därför blir bloggen viktig för många. Det är ett etiskt problem med att bara barnen exponeras på bilder i bloggen men det är du medveten om. Å andra sidan är det inte självklart att du och mamman ska synas i deras blogg. Besluten kan ju komma att omprövas med tiden beroende på bloggens utveckling... Men en annan sak som är viktig är att NI är en familj som kan skriva en sån här blogg och berätta utelämnande om ert liv med Abbe. En ensamstående och utsatt mamma skulle ALDRIG kunna skriva om sina dåliga dagar och svaga sidor som förälder (som vi alla har!) och skriva så naket, ärligt om livet med ett funktionshindrat barn som Du Abbepappan gör. Hon skulle riskera besök av socialen direkt och t om, ett omhändertagande av barnet. Ni är en privilegerad familj trots allt - inte bara i jämförelse med utomlands utan även i Sverige. Ni är en heterosexuell svenskt kärnfamilj, med arbeten och fin bostad etc. och ni sitter safe.Ni är på många sätt en lyckligt lottad familj. Just därför ska Du fortsätta berätta om fantastiska Abbe och hans bror! För att du vill, för att du har förmågan att göra det på rätt sätt, men också för att du är en av de som KAN göra det utan att behöva vara anonym!

    SvaraRadera
  18. Jag tycker inte att "hänger ut dina barn" här i bloggen.Jag tycker du på ett fint och på en lagom nivå skriver en kärleksfull blogg om väl valda delar av erat liv. Du lär,och ger förståelse till oss som inte har någon egen erfarenhet av Abbes sjukdomar och ger garanterat stöd till dom som har.Det jag tycker hänger ut barn är tex program som det som går på svt just nu med hon Louise Hallin (rätt efternamn? ) eller nanny jouren. Även program som inlåst anser jag gå över en gräns, man ger barnen en stark kriminell identitet över hela Sverige, samtidigt som man visar hur dom gråter en hel natt inlåsta ensam i en cell. Det är att gå över en gräns.Du sprider kärlek och värme men lyckas fortfarande hålla dig på en privat linje.

    SvaraRadera
  19. Jag tycker om din och vimmelmammans bloggar men jag skulle aldrig våga lägga ut uppgifter om mig och familj på nätet som gör att människor fysiskt kunde identifiera oss. Och det gör ju inte du heller och jag beundrar vimmelmamma för att hon gör det. fortsätt att blogga men debatten behövs. Din blogg tillför jättemycket. De detaljerade berättelserna om bra och dåligt bemötande etc och så underbara Abbe.

    SvaraRadera
  20. Tack alla ni för fantastiska kommentarer. Jag har svårt att läsa dem utan att få en liten tår i ögat.

    @mcsarcne Jag försöker inte lura mig själv. Jag säger ju att jag vet att jag inte är helt anonym. Att det är mitt sätt att vara åtminstone halvanonym. I början var jag mycket hårdare, men i takt med att jag fått blogvänner etc som inte är anonyma har det blivit svårare och svårare att hålla mig helt inkognito. Länkningar, bilder, texter om mitt jobb etc. Men någon kändis vet jag inte om jag är. Blir ju inte igenkänd på stan. Inte utan Abbe i alla fall. ;)

    SvaraRadera
  21. Jag ser det som ett oerhört privilegium att få följa Abbe och hans familj. Du låter oss göra det med mycket kärlek och med stor respekt och integritet för Abbe och Brorsan. Barnen vet väl om bloggen? Vad säger de själva? Som jag "känner" dig utifrån vad jag läser här, är jag helt säker på att de tycker att det är OK. Jag tror nämligen inte hade du hade skrivit annars...
    Kanske vet några av oss vilka ni är, kanske inte, men jag tror ingen enda skulle missbruka den kunskapen, utan visa samma respekt för er familj i verkligheten, som du visar för barnen här i din blogg.
    Tack för att jag får följa er. Jag lär mig något varje dag.

    SvaraRadera
  22. Svåra frågor det här!
    Hamnade i en diskussion med sambo och svärmor efter att vi sett Debatt på TV ikväll. Frågor vi ställde oss var bla:
    Varför bloggar man? Varför lägger barn och ungdomar ut sig på nätet med hundratals bilder?
    Vad är det för exponeringsbehov vi har egentligen?
    Att din blogg skänker glädje, styrka och kärlek till många, och ger dig själv en kick, det vet vi. Men, frågan man kan ställa sig, finns det något mervärde för Abbe och hans brorsa att du publicerar "Heja Abbe" på nätet, det är tveksamt. Jag menar, de hade förmodligen blivit lika glada/rörda/stolta den dag de hade fått läsa den som din/er privata dagbok. Kramar från Klipp

    SvaraRadera
  23. Jag tycker det är svårt det där med hur mycket man ska berätta om sig själv i en blogg. Alltså, hur mycket personuppgifter man ska ge ut. I mitt fall har det väl egentligen ingen större betydelse då jag har sisådär 13 läsare som max och alla vet väl vad jag heter och hur jag ser ut. Ändå har jag inte visat någon bild på någon där ansiktet finns med, jag har inte heller skrivit ut någon annans namn än min fastes (ehh.. kom just på att hon är den enda som inte vill finnas något om på nätet, vilken bra kombination :$).
    Men det finns ju många som ger ut bra mycket mer info än vad du gör, som visar bilder på alla och skriver för- och efternamn. Jo det går väl att få veta vilka ni är, men de allra allra flesta av oss läsare tror jag inte känner något som helst intresse av det. Vi läser HejaAbbe för att det är en fullkomligt underbar blogg helt enklet :)

    Nåja, det där var några ord från en 17:årig smurvel, om de var kloka eller inte kan väl diskuteras :P

    SvaraRadera
  24. Tydligen kom min kommentar bort på nåt vi, men skriver igen. Abbe är en kämpe och det är en glädje att få följa honom och hans bror.
    Det finns så mycket kärlek och äkthet i denna blogg som är ett andningshål för dig. Kanske att nu någon gång kommer att får höra någon kommentar från dina söner, att du varit pinsam, men om du bara berättar för dom, hur mycket glädje och hjälp människor fått av att läsa din blogg så tror jag nog dom accepterar det.
    Heja Abbe, Heja Brorsan, men framför allt
    Heja dig, för att vi fått lära känna din familj.
    Kram till er alla/Carina

    SvaraRadera
  25. jag har också tänkt på det där. det är typ snäppet värre än att dom automatiskt är med i svenska kyrkan när dom föds.

    men jag känner mig lugn. nånstans vet jag ändå att jorde kommer gå under innan de fyllt 15 *optimist*

    SvaraRadera
  26. Man kan väl vrida o vända på detaljer i det oändliga, men det handlar väl egentligen bara om respekt. Gör det du gör i välmening och med respekt. Att din blogg och ett spekulativt program som "Louise" hamnar i samma diskussion är väl mest ett tecken på vårt behov av enkla svar. Alla vi föräldrar gör små och stora fel i relationen med våra barn, både av tanklöshet och feltänk. Men det är inte detsamma som att respektlöst hänga ut barn i kris för att det är "bra tv". Agerar man utifrån kärlek och respekt mot sina barn så blir det så bra det kan bli. Och det kanske är gott nog?

    SvaraRadera
  27. Jag tror det är bra att stanna upp som du gör vid vissa tillfällen och reflektera över det man gör. Varför man gör det och för vem man gör det. Med det syftet som du förklara så kan jag absolut köpa ditt tankesätt. Så länge man inte gör det för att tjäna pengar på sina barn och konstla till dem likt smånodellerna i U.S.A?!
    Jag är självklart ett stort fan av din blogg.
    Jag tror Abbe kommer vara stolt över sin pappa när han får läsa det som skrivits. Kanske en blok är att tänka på?!
    Kram Helena

    SvaraRadera
  28. Hej!

    Jag är en mamma som precis upptäckt din blogg, och som har ett barn i samma ålder med en liknande bakgrundshistoria (dock ej Catch22).

    Jag har funderat länge och väl på det här med barnens integritet, inte minst för att jag själv lekt med tanken på att börja blogga. Jag har inte kommit fram till något vettigt svar för mig själv, tror att det som stoppat mig till sist är att jag vet att min yngsta dotter inte har något intellektuellt handikapp utan en dag kommer hon att kunna läsa. Och jag vet inte om jag vill att hon ska veta, hur hennes första år verkligen var, hur vi tänkte och kände.

    Samtidigt så är jag så OTROLIGT tacksam för alla andra som har bloggat om sina barn med svåra första år, för att jag har fått se att det finns fler som har trillat ner i en Alice i Underlandet-värld och som faktiskt upplevt det på samma sätt. Jag minns hur utomjordisk tidningen Vi Föräldrar verkade när den dök upp i brevlådan, jag ritualslängde allt som hade med amningsråd att göra eftersom våran lilla tjej aldrig orkade äta själv utan sondades i ett halvår. Och så en dag när jag sökte på "Infatrini" (sondnäringsmärke) så hittade jag i stället en blogg skriven av en annan mamma som sondade. Jag har läst den bloggen varje dag i fem år nu.

    Det här verkar kunna bli hur långt som helst, men jag vill bara säga att de här bloggarna fyller en funktion långt utöver någons privata exponeringsbehov.

    SvaraRadera
  29. Hej!

    Tack för att du reflekterar över detta ämne och är öppen för synpunkter!
    Fortsätt skriva om ditt liv med dina finurliga grabbar.

    Dina ord berör mycket!
    Tack för länkningen också förresten.

    / Ellen

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.