När vi ändå var igång med betongarbetet på ön så kom Abbe och jag på att vi kunde gjuta några spel som vi kan ha stående utomhus. Abbes favoritspel Kalaha kändes direkt som en given kandidat.

Och eftersom det var väldigt länge sedan jag gjorde någon sån där liten film med Abbe så passade jag på att dokumentera hela rasket. Så håll till godo. Här får du lite tips till nästa säsong, Ernst.

Hej på er. Nu har dagarna, veckorna och månaderna sprungit iväg sådär igen, men skit i det, här kommer en liten uppdatering. Och nu är jag tillbaka med ett inlägg om fritidshuset. Det blir ett litet hopp till nutiden eftersom vi varit här och njutit av den bohuslänska sommaren hela semestern, och så får jag hoppa tillbaka till där jag var i byggberättelsen i nästa inlägg. Ok?

Vi behövde en "entrétrappa" istället för de två lastpallarna som legat framför dörren i över ett år. Den tänkte vi gjuta. Men så funderade vi på hur vi skulle göra med ytan framför entrén, dvs de exakt 4,5 meter som finns mellan huset och tomtgränsen. Grus, plattor, gatsten, gräs, träddäck eller vad skulle vi hitta på? Nåja, riktigt 4,5 meter är det inte längre eftersom vi planterat en bokhäck en liten bit in från tomtgränsen för att få lite avskildhet både för vår egen och för grannarnas skull.

Det är ju lite utav en gammal tradition i Bohuslän med betong även i trädgårdarna. Det är mycket granitklippor att förhålla sig till och ofta gjöt man både gångar och trappor i de smala prången mellan husen. Det är kanske det vi ska göra? Gjuta en uteplats.

Sagt och gjort. Vi beställde cement, grus, sand och hyrde lite maskiner som vi behövde för att sätta igång. Och oss emellan, cross fit i all ära – gjut en uteplats istället gott folk, det gör lika ont i kroppen efteråt.

Jag har lyft 37 st 25-kilossäckar med cement 74 gånger, skyfflat 444 skyfflar med sand, 148 skyfflar med grus och kört en drös med skottkärrelass med den färdigblandade betongen. Nåväl, skottkärrekörningen skötte min svärfar för det mesta, som tur var. Det är enklare att hantera allt när man är två.

Jag hade ärligt talat inte så jättemycket koll på hur man skulle göra sånt här, men efter lite googlande så kändes det som att jag fattade själva grundprincipen. En dryg semestervecka tog arbetet. Och vet ni vad? Jag tycker det blev riktigt bra. Vad tycker ni?


Först la vi ut ett lager med en grusblandning som kallas 0-32 (för att storleken på gruset är mellan 0 och 32 mm stora), jämnade av det så att vi fick en slät yta med en lagom lutning bort från huset. Och så "paddade" vi alltihop med en marvibrator för att få ett stabilt och bra underlag. Ovanpå den hårda ytan la vi ett lager grus som bärlager för betongen.


Så var det dags att bygga en form för själva trappavsatsen, med armering och hela faderullan. För att inte trappen skulle väga för mycket och för att det inte skulle gå åt hur mycket betong som helst så är kärnan fylld med några frigolitblock. Sedan var det bara att sätta igång och blanda cementen med grus, sand och vatten.



Någon dag efter att trappen var färdiggjuten och hade börjat bränna satte jag igång och byggde formar till resten av ytan. Det blev en och en halv meter stora kvadrater, som väldigt oversized betongplattor. Själva trappavsatsen har samma mått, så tanken är att den ska se ut som att den liksom bara rest sig upp högre än de andra kvadraterna.


När betongen bränt ett antal timmar är det dags att riva den. Den ska inte vara lös som chokladpudding, men heller inte ha bränt färdigt så att den blivit stenhård. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med, som ett suddgummi kanske? Då arbetar men över ytan med en så kallad rivbräda, en "bräda" med grov yta som river upp det översta lagret betong.


När man rivit betongen får man en smet på ytan som är ungefär som spackel och då är det dags att arbeta den slät med hjälp av ett stålsvärd. Det är som någon slags mellanting mellan en bredspackel och ett strykjärn, om man säger så.


När betongen bränt tillräckligt för att inte vara kletig längre täckte jag den med plast för att behålla fukten. Där fick den ligga och bränna i några dagar medan jag vattnade under plasten med jämna mellanrum. Ju långsammare det bränner desto starkare blir det. När de sista rutorna hade bränt i en dryg vecka var det dags att ta bort formen. Som ni kanske kan se på bilden ovan så använde jag dubbla brädor med en liten distans (kilar, masonit eller liknande mellan som man pillar bort när det är dags att ta bort formen). På så vis är det lättare att få allt att släppa.

Voilà, färdigt! Ganska okej faktiskt. Just nu fyllde vi skarvarna med grus. Eventuellt hittar vi något som växer i skarvarna istället för att mjuka upp intrycket, kanske kryptimjan till exempel. Jag passade förresten på att göra en liten ljugarbänk att ställa utanför entrén också. Den är gjort av gamla plank från huset som stod på tomten innan vi byggde och ska passa ihop med bordet jag byggt av samma virke. Kanske kommer det ett inlägg med bilder av dem ihop så småningom, men nu får bänken stå utanför dörren så länge.


Jag köpte en diamantskiva till min vinkelslip och fasade av alla kanter i 45 grader. Dels för att de inte ska vara så känsliga för att slå av en bit, dels för att de ska bli mindre vassa för barfotafötter, men också för att det ger ett ganska fint, arbetat intryck.