Jag har mycket att tacka den här bloggen för. Den har tagit med mig på äventyr jag aldrig hade kunnat föreställa mig då jag satte mig ner för drygt åtta år sedan och försökte reda ut vad som egentligen hade hänt sedan Abbe föddes, ett och ett halvt år tidigare. Då var den tänkt som något bara jag skulle läsa. Ingen annan. Något jag behövde göra för att sortera bland alla tankar.
Men så blev det inte. Sedan dess har bloggen gett mig nya vänner, den har vunnit fina priser och öppnat dörrar till nya erfarenheter. Det har blivit ett helt gäng tidningsartiklar och jag har både fått spela in podradio och suttit i morgonsoffan på TV4. Jag har fått chansen samla in pengar till forskning, fått folk att anmäla sig till organdonation och jag har till och med fått föreläsa för sjukhuspersonal om föräldraperspektivet i barnsjukvården.
Massor av saker jag är stolt över. Saker jag brinner för. Faktiskt saker jag har fått chansen att brinna för tack vare att Abbe kom till världen och bloggen med honom. Så när jag fick samtalet från valberedningen någon gång i februari blev jag både rörd, nervös och otroligt stolt. Det här kan nog vara det mest prestigefulla uppdrag jag någonsin tackat ja till. Ett arbete jag ser fram emot med stor ödmjukhet.
Nu sitter jag på Bromma flygplats och väntar på mitt flyg hem efter att tillsammans med Abbemamman ha tillbringat helgen på Hjärtebarnsförbundets kongress, med fantastiska föreläsningar om barnkardiologins och barnhjärtkirurgins historia. Och inte minst om Hjärtebarnsförbundets blott fyrtioåriga historia. Kvällen avslutades med galamiddag och firande av den nyblivna fyrtioåringen, med fler hyllningstal och telegram än på ett pampigt bröllop.
Och idag, under kongressförhandlingarna, valdes jag in i Hjärtebarnens förbundsstyrelse.