Lova mig en sak. Berätta inte om det här inlägget för storebror om du träffar honom. Han skulle säkert inte bli glad att jag skvallrar om det, men jag kan inte låta bli för han var så otroligt söt i natt att jag bara ville krama om honom i resten av mitt liv.

Det var klädsim i simskolan igår kväll och storebror hade på sig en pyjamas som han simmade omkring i. Den här övningen återkommer en gång per termin men det är lika spännande varje gång.

Kvällen kom och killarna somnade. När jag framåt natten brottats färdigt med mitt enfaldiga försök att koda XML på egen hand och skulle gå och lägga mig, mötte jag storebror i köket. För första gången sedan han slutade med blöja för ungefär tre år sedan var han alldeles våt.

– Men lille vän, har du kissat ner dig? Glömde du kanske att kissa innan du gick och la dig? sa jag och hjälpte honom av med pyjamasen.

Han gnuggade ögonen och svarade sömnigt, sådär lite överdrivet snabbt och tydligt som man bara gör när man är full och försöker spela nykter inför någon.

– Näe, det är inte kiss. Det här är den pyjamasen jag hade i simskolan. Om jag hade kissat hade jag ju inte blivit SÅ HÄR blöt. Eller hur? Den är blöt från simskolan. Inte kiss.
– Kom här älskling. Jag log och kramade om honom.
– Hoppa ner i min säng så ska jag hämta en ny pyjamas till dig.

Andra bloggar om barn, kiss, sängvätning, simskola, klädsim, bortförklaringar

UPDATE:
Nu har jag bytt. Allt är inte fixat än, men det kommer. Ha överseende med det är du snäll.

UPDATE 2:
Ojojoj. Det ser katastrof ut i vissa webbläsare. Håll ut. Jag ska försöka få hjälp av någon.

Morgonstress. Få de små rackarna att klä på sig kläderna är ett projekt i sig. Att dessutom göra det när jag vill, så att vi kan åka till förskolan är än svårare. Att borsta Abbes tänder ska vi inte snacka om.

När man äntligen kommit så långt som till jacka, mössa och vantar på, och glöm inte ryggsäcken – är stresspåslaget ganska stort. Och det är då man ska komma ihåg den där lappen som skulle fyllas i, blöjorna som saknades på förskolan eller extrakläderna istället för de som kom hem våta i en påse igår.

Och då pratar jag bara om det som gäller killarna, inte eventuella saker jag måste ha med till jobbet.

När jag kom till förskolan idag slog det mig att jag glömt ta med killarnas overaller som varit hemma över helgen. Skit också. Efter att ha överlagt med mig själv några sekunder bestämde jag mig för att åka de fyra kilometerna tur och retur hem och hämta dem för säkerhets skull. Det är rätt sörjigt ute nu och barnen rullar ju omkring på marken; jag får helt enkelt bli lite sen till jobbet. Jag åkte hem.

De håller på och gräver ner kommunalt VA på området hemma, och vår väg är mer eller mindre uppgrävd. Mitt i vägen stod en lastbil som var tvungen att flytta sig varje gång jag skulle förbi. När jag för tredje gången på bara några minuter tvingade undan den kände jag mig lite dum.

Väl inne i stan småsprang jag ner för Kungsgatan eftersom jag vid det här laget var ganska sen till jobbet. Herregud vad snurrigt det blev idag, tänkte jag, men bra att jag åkte hem och hämtade overallerna i alla fall. Fan. I samma sekund insåg jag vilken idiot jag är.

Jag körde aldrig tillbaks till dagis. Overallerna låg kvar i bilen.

Andra bloggar om stress, disträ, papparollen, förskolan, morgon, glömska

Ähum. Jag vet knappt om jag vågar säga det här nu.

Jag snackade ju häromdagen om att jag hållit på länge och snickrat på ny form till bloggen, men att jag brottats med hur sjutton man förvandlar en photoshopskiss till blogg med hjälp av xml och html. Nu har jag brottats färdigt och det är jag omåttligt stolt över.

Men när jag berättade om mina planer fick jag ju så många fina kommentarer om att bloggen är perfekt som de är och att jag inte skulle ändra på något, så då blev jag lite osäker. Fast nu har jag slitit med detta så länge nu så vill jag i alla fall visa hur jag tänkt. Kanske gillar ni det när ni ser det.

Klicka här så kommer ni till en testsida för den nya layouten.

Andra bloggar om såpbubblor, våren, barn, foto

Ja, just det. Släckte ni förresten?

Alfahemolytiska streptokocker – samlingsnamnet för några gynnare som finns i munnen och på huden. Ganska vanliga bakterier som egentligen inte orsakar så mycket skada i allmänhet. Men om man har reservdelar i hjärtat, som Abbe har, ska man vara försiktig med att få ut de här kompisarna i blodomloppet. Då kan de plötsligt byta stil, kaxa till sig och bli livsfarliga. De kan orsaka endokardit – inflammation i hjärtats klaffar.

Alla som har haft med små barn att göra vet att det klättras, snubblas och krockas ganska vilt. Och så plötsligt biter de sig i läppen eller tufsar till tandköttet. Inget konstigt med det. Men om Abbe börjar blöda i munnen, om han slår sig eller är hos tandläkaren t ex, måste han få antibiotika inom ett par timmar.

Förr hade vi alltid recept liggande hemma. Men då skulle man snabbt till ett apotek, i värsta fall på en söndag t ex, och fixa medicinen. Och varje gång vi reste bort tog vi ut en flaska för säkerhets skull. Och eftersom det är en färskvara fick man slänga medicinen efter ett par veckor. Kändes sådär. Numera har vi påsar med granulat hemma så när det smäller blandar vi ihop en dos själva. Påsarna håller åtminstone något år.

Abbe skulle på ett barnkalas idag, det första kalaset utan brorsan faktiskt. Allt var väldigt spännande och Abbe var uppskruvad så klart. Två minuter innan jag skulle sätta mig i bilen med honom och åka till kalaset ramlade han i grusgången utanför huset. Med blodvite såklart. I munnen.

Vi kom iväg på kalaset till slut. Efter lite tröstande, blodtorkande, medicinblandande och trugande med en Abbe som skulle dricka den beska sörjan. Men han är duktig med det där.

Vi är väl vana. Både han och jag.

Andra bloggar om streptokocker, endorkadit, hjärtoperation, antibiotika

Storebror och jag kollade på Let's Dancefinalen igår kväll. Han funderade lite över Kittys hår.

– Hon hade nog varit snyggare i en annan frisyr. Det är ju alldeles spetsigt och har tusen färger.

Andra bloggar om let's dance, final, magnus samuelsson, kitty jutbring, barn, tv

Häromdagen dansade storebror i bara tröjan på altanen. Igår upptäckte jag att syrenerna börjat knoppas. Idag fick jag gräva fram snöskyffeln igen.

Jag älskar vintern. Men jag var liksom färdig med den.

Jag behöver tussilago nu.

Heja Abbe har blivit recenserad på The Critics. En jättefin recension som jag är väldigt stolt över så klart.

De sätter betyg från ett till tio på bloggarna i kategorier som ämne och fokus, formgivning, språkhantering och så vidare. Heja Abbe landade på hedrande 8,2 i medel. Otroligt!

Den kategori jag fick lägst betyg i var formgivning. Visserligen ett bra betyg, men ändå det lägsta. Formgivaren och Art Directorn Abbes pappa skriver blogg. Jo tjena.

Fast det är ju sant. Heja Abbe är lite blek. Lite trist formmässigt. Jag har försökt få till en ny design ett tag. Sitter här på kvällarna och stirrar mig helt galen på XML-koderna utan att fatta ett smack. Men en vacker dag så.

AD-blogg, liksom. Jag kunde inte låta bli att le lite över ironin.

Andra bloggar om the critics, formgivning, design, bloggar, xml

Läser att man nu kommit fram till att det där hjärndöda intyget Försäkringskassan måste ha från förskolan när barnen är sjuka, kostar miljoner.

Nähä?!! Det menar ni inte?

Känns som att jag sagt det för länge sedan.

Andra bloggar om försäkringskassan, blanketter, bidragsfusk, tillfällig föräldrapeng, VAB, förskola

Fick ett mejl från en gammal jobbarkompis. Han påminde om en konsert på fredag med en artist han vet att jag gillar väldigt mycket. Lustigt nog är artisten i fråga hans dotter.

Dessvärre är jag ensam med killarna på fredag kväll. Min hustru ska laga mat med kompisarna så det blir ingen konsert för mig. Skit också. Jag hade hemskt gärna gått dit, konserten för ett knappt år sedan var fantastisk.

Men för er som finns i närheten av Göteborg på fredag vill jag varmt rekommendera att gå till Stenhammarsalen på konserthuset kl 18.00 och kolla in Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz.

Dom är magiskt bra.

Andra bloggar om Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz, swedish jazz celebration, musik, konsert, stenhammarsalen

Det är för många saker jag går omkring och oroar mig för. Inte likt mig. Inte bra.

Under dagen idag har det varit elektriker och rörmokare här och jobbat. När jag kom hem kom Abbe som vanligt springande i full fart och kastade sig runt min hals. Det där får jag aldrig nog av. När vi kramats färdigt var han väldigt mån om att berätta allt spännande som hänt.

– Ahhp-ahp, ii ay å en ny annaa.

Jag förstod inte riktigt på första försöket. Så Abbe provade igen. Den här gången med ett hemmasnickrat tecken.

– Ii ay å en ny annaa, sa han och la handen på sin panna.
– Har vi fått en ny panna? sa jag.
– Yaaa!! sa Abbe och sken upp som en sol. Hans eget lilla tecken hade gått fram.

Andra bloggar om teckenspråk, takk, hantverkare, elektriker, rörmokare, kommunikation

Förra veckan släpade storebror med sig sin lilla cd-spelare ut på trädäcket på framsidan av huset, pluggade in den i kontakten innanför dörren och satte på musiken.

Han ville så gärna dansa ute i solen. I bara tröja och jeans.

Andra bloggar om barn, vår, musik, dans

Jag lyssnade väldigt mycket på Talking Heads förr. Deras skivor var ett tag nästan de enda jag spelade. Vi snackar på vinylens tid. Faktum är att jag inte bara lyssnade på dem, jag sjöng deras musik så fort jag fick chansen. Inför publik.

Under en tioårsperiod ungefär hade vi ett band som hette "Slippery People" som bara spelade covers på Talking Heads musik och jag var sångare. Jag var David Byrne. Fan vad kul det var. Sedan har jag nästan glömt bort dem. Annan musik dök upp och tog deras plats, och så småningom dök killarna upp och tog musikens plats. Det blev så. Med bebisar och små barn i huset lyssnade jag allt mindre. Synd. Nu börjar det komma tillbaka så smått och man kan glädjas åt musiken tillsammans med killarna.

Igår kväll var min fru och jag i Malmö. Jag hade fått konsertbiljetter i julklapp av henne till en turne jag inte ens visste var på gång. David Byrne spelar låtar han gjort tillsammans med Brian Eno. Jag är medveten om att alla som läser här kanske inte vet vad det är för gamla stofiler jag snackar om, men för mig är det otroligt stort.

Konserten var helt fantastisk. Nya låtar från plattan Byrne och Eno gjorde förra året blandades med gamla Talking Heads-klassiker, och Malmö konserthus kokade. Trots att det är en lokal där det är tänkt att man sitter ner i bänkraderna och lyssnar stod publiken upp och dansade större delen av konserten.


"I'm just an ordinary guy" sjunger David Byrne i "Burning down the House" iklädd vit tyllkjol.

Förutom ett tight band med en grym kör hade Byrne också dansare på scen. Men då snackar vi inte det där som man är van vid på Madonna-konserter eller Melodifestivaler. Nej. När David Byrne har dansare med sig blir det contemporary dans, asymetriskt och spännande. Det hela känns som en enda stor konstupplevelse, och jag har fullt upp med att titta på allt som sker på scenen samtidigt som jag sjunger med och dansar själv.

När konserten var slut längtade jag efter mitt gamla band. Jag hade blivit påmind om att jag älskar Talking Heads och David Byrne.

Och inte minst att jag älskar min fru.


PS. Så här säger Sydsvenskan. Och så här skriver DN om Stockholmskonserten.
Och här är en liten Spotifyplaylist med några Talking Heads-låtar som jag gillar.


Andra bloggar om talking heads, david byrne, malmö konserthus, brian eno, dans

Igår var det äntligen dags för den där röntgenundersökningen vi har väntat så länge på. Abbes gom funkar inte som den ska och för att man ska veta vilka åtgärder (läs operation) som ska till för att få den och talet att fungera bättre behövde man ta reda på mer exakt vad som är fel. Därav dagens undersökning.

Med risk för att det här blir ett väldigt långt inlägg ska jag nu berätta två historier om sjukvården och barn. Den ena gör mig glad, den andra arg. Berättelserna handlar om de två olika delar av undersökningen som Abbe behövde gå igenom idag. Den ena krävande, lite långvarig och egentligen ganska osannolik att en nybliven fyraåring med särskilda behov ska klara av. Den andra hyfsat enkel, snabb och inte så märkvärdig.

Det paradoxala är att undersökningen jag var rädd skulle misslyckas, gick hur bra som helst. Och den som borde varit enkel gick käpprätt åt helvete. Och jag vågar påstå att båda exemplen handlar till hundra procent om psykologi och förmågan att förhålla sig till vilken patient man har framför sig. Ett barn. Precis fyra år fyllda. Med ett track record från sjukhus och mer eller mindre traumatiska upplevelser som de flesta människor inte upplever under hela sin livsålder.

Undersökning del ett:
Vi hade kommit till avdelningen, anmält oss i luckan och satt oss i väntrummet. Abbe hade precis börjat utforska alla leksakerna när de ropade upp hans namn. Snabbast hittills. Faktiskt så snabbt att Abbe blev jättearg och ledsen eftersom han precis spetsat in sig på ett roligt garage med massa bilar att köra med. "Aj då, vi vill ju inte börja med att bråka med honom innan vi ens kommit in" sa sköterskan. "Vi kan ta en patient före Abbe så att han kan leka en liten stund".

När den andra patienten var klar kom sköterska tillbaka och hämtade oss. "Det är ganska trångt där inne men vi får väl klämma ihop oss", sa hon och böjde sig ner för att hälsa på Abbe. När de bekantat sig gick vi in. I det lilla rummet fanns inte mindre än tre personer förutom oss. Alla med olika arbetsuppgifter. Där fanns en röntgenapparat som såg ut som något ur Star Wars eller kanske en attraktion på Liseberg, och en vanlig videokamera på stativ.

Abbe var inte intresserad av att sätta sig i "maskinen". Vi lirkade, skojade och försökte locka och pocka på alla sätt. Personalen tittade lugnt på och skrattade lite då och då. Hur sjutton skulle man få honom att klättra upp på den där skräckinjagande mojängen, ta på sig en liten microfonmygga och dessutom "spänna fast" huvudet med ett plastband. "Det här kommer aldrig att gå, och jag förstår honom" tänkte jag.

– Ska jag sätta mig, frågade jag Abbe.
– Yaa! ropade han.
– Okej, då är det lika bra vi gör en ordentlig undersökning på pappa först, sa någon i personalen.

De spände fast plastbandet runt min panna, tog på myggan och körde mig lite upp i stolen. Så rattade de ner hela röntgenmaskinen runt mig och jag fick säga alla ord som Abbe skulle göra sedan. Abbe fick instruera mig. Sköterskan berättade för honom vilka ord han skulle be mig läsa upp och så sa Abbe dem till mig. I lugn och ro, väldigt pedagogiskt. Jag fick göra hela undersökningen från början till slut, med det lilla undantaget att de inte hade röntgenkameran påslagen.

När vi var klara viskade mamman något om leksaksaffären och välja själv i Abbes öra och så klättrade han upp och satte sig. Myggan på och plastbandet runt huvudet. "Nu! Nu kör vi", viskade röntgenkillen till sköterskorna. Han insåg precis som vi att det gäller att smida medan järnet är varmt och barnet fortfarande kan tänka sig att samarbeta. Britsen hissades upp, rymdskeppet sänktes ner runt Abbe och jag stod helt chockad och tittade på. Sköterskan sa "Fiffi flyger, Bibbis bil" och en hel rad andra små meningar och Abbe rabblade lydigt efter med ett leende på läpparna och huvudet fast i ett plastband.

Mina ögon tårades. Det här är inte sant, tänkte jag. Han är så jävla duktig.

När undersökningen var klar tackade Abbe för sig och fick en penna och ett suddgummi. "Det här gick ju jättefint. Nu ska ni bara till en annan avdelning en bit här ifrån (med bilen) och ta en profilbild också"




Okej. Det leder oss in på undersökning del två:
Vi hade kommit till avdelningen, anmält oss i luckan och satt oss i väntrummet. Abbe hade precis börjat utforska alla leksakerna när de ropade upp hans namn. Vi reste oss för att gå in. "Det är bara en av er som kan följa med in, det finns inte plats för fler" sa sköterskan med ett påklistrat leende.

Jag följde med Abbe. Det här är lugnt, tänkte jag, om han var så duktig på den andra undersökningen så är det här en piece of cace. Vi kom in i ett rum stort som en mindre gymnastiksal. Belysningen var dämpad och längst bort i andra änden stod en stol med en röntgenkamera bredvid. Vi var helt ensamma, Abbe, sköterskan och jag. Varför i hela friden fick inte mamman följa med in? Två föräldrar har gjort sig fria från sina jobb för att följa med sin sjukhustyngda son till en undersökning. Hade inte två föräldrar kunnat skapa lite mer trygghet för honom? I rummet hade det fått plats minst 47 föräldrar, om nu Abbe haft så många.

Abbe ville såklart inte. Jag försökte med samma procedur som vid den första undersökningen. Satte mig i stolen för att visa Abbe. Sköterskan såg besvärad ut och fick ur sig något i stil med "akta, var försiktig med huvudet där nu".

Abbe ville ändå inte. Jag lirkade, skojade och försökte locka och pocka på alla sätt. Sköterskan suckade och såg stressad ut. Hur sjutton skulle man få honom att klättra upp i stolen och ta den där bilden? "Nej Abbe nu får du sätta dig i stolen, så vi blir klara någon gång", hörde jag plötsligt från sköterskan. Mina nackhår reste sig.

– Vi har så många patienter och jag försökte ta er snabbt så att ni slapp vänta. Nu få vi försöka få det här gjort, sa hon.
– Jo. Men det kommer aldrig att funka att jag lyfter honom dit. Det är ju helt omöjligt. Han måste vara med på det om det ska gå.
– Kom nu Abbe så vi kan ta den här bilden, sa hon.

Abbe vägrade.

– Ska ni gå ut och sätta er lite så jag kan ta en annan patient så länge då?
– Jag det är nog bäst. Vi kommer aldrig att få Abbe att sitta still med tvång. Barn funkar inte så, det borde... jag svalde slutet av meningen.

Vi satt återigen i väntrummet. Mamman och jag snackade med Abbe och förklarade så gott vi kunde. När det var dags igen skulle han klättra upp i stolen, inga problem. Sköterskan kom ut efter en stund och skanderade över hela väntrummet:

– Hur går det med Abbe, har han kommit på bättre tankar?
– !!!??? Han är fyra år för helvete. Han har opererat hjärtat tre gånger och gjort fler undersökningar än du kan räkna till, dumma människa. Han har fan inte kommit på några tankar. Du har med ett barn att göra nu. Fatta!! skrek jag över väntrummet.

Nä.

Det gjorde jag inte, såklart. Men jag ville.

Mamman gick in med Abbe den här gången, eftersom det fortfarande inte fick plats två föräldrar i det åttio kvadratmeter trånga rummet. Samma historia från sköterskan. Suck och stön, och vi har inte tid, och nu får han minsann sätta sig. Mamman lyckades lite bättre än jag. Abbe satte sig i stolen. Och plötsligt kom några piggar fram som han skulle ha i öronen. Helt utan att han blivit förbered på det eller fått någon förklaring varför. Abbe blev rädd och värjde sig. "Det här kommer inte att gå" sa Abbes mamma som kom kokade av ilska vid det här laget.

Vi gick därifrån utan röntgenbild i profil.

"Har han kommit på bättre tankar?" Jävla käring!

Andra bloggar om barn, sjukhus, yin & yang, vårdpersonal

Kommer ni ihåg att jag flängde fram och tillbaka till Stockholm som en skottspole för några veckor sedan och jobbade med ett par reklamfilmer? De har börjat rulla på TV nu och kanske har ni sett dem. Om inte så hittar du filmerna hos Ulrika.

När de var helt färska och inte hade börjat sändas ännu visade jag filmerna hemma på datorn för att se min fru och barnens reaktion. Det är möjligt att jag är Abbes idol, men jag kan inte låta bli att hoppas på att hela svenska folket reagerar ungefär som honom. Och köper en jävla massa sill.


Andra bloggar om reklamfilm, abba, sill, barn, skratt, reaktion

Har ni kollat in den nya sajten/bloggtjänsten TheCritics.se? Den ser riktigt lovande ut måste jag säga. På ett ställe har man tänkt samla recensioner, intervjuer, krönikor och andra nyheter kring svenska bloggar. Inte dumt för den som inte alls vet i vilken ände man ska börja leta om man vill vidga sina bloggvyer lite. Kanske till och med gammelgäddan Guillou kan ha nytta av. Han har ju så svårt att "hitta det vettiga i denna störtflod av ogräs".

Jag tror att om Klaus (fd Tyskungen) och de andra skribenterna har uthållighet så kommer detta att bli ett riktigt bra verktyg för den som letar tips om bra (eller dåliga) bloggar.

Och som av en händelse finns där en intervju med mig idag, om du är intresserad. ;-)

Andra bloggar om thecritics.se, bloggar, recensioner

Vi överlevde. Huset brann inte upp. Men det gjorde däremot vår elpanna. Så nu blir det till att elda i braskaminen fram tills på onsdag då vi fått en ny installerad. För tusentals kronor.

Men hey. Det kunde gått illa, och nu får vi köpt en ny fin panna.

Alltid något.

Andra bloggar om elpanna, eldsvåda, brand, kallt

Plötsligt blev det svart i hela huset och började lukta rök. Ungefär som att någon skjutit fyrverkeri inomhus.

Säkringar hade gått och jag fick fram en ficklampa. I källaren stod röken tät, och att döma av säkringarna och röklukten så hade elpannan pajat. Ett samtal med SOS alarm och jourhavande elektriker gav ytterligare lite näring till den gissningen. Men de kunde inte göra något åt det mitt i natten, sa de. Det är väl bara att gå och lägga sig nu och ringa elfirman i morgon bitti.

Om man vågar.

Andra bloggar om elektricitet, elpanna, elpatron, brandrök, fyrverkeri

Jag hittade en anteckning i min iPhone idag. Den är gjord den 27:e februari kl 08:08 och lyder så här:

En paprika. Blanka family en gång om dagen.

Vad sjutton menar jag?

Andra bloggar om iphone, anteckningar, sinnesförvirrad, undermedveten, metafor

Ända sedan storebrors födelsedag i slutet av Januari har Abbe pratat om att när han fyller år ska han få massor av paket. Och ända sedan dess har han slagit fast att ett av paketen ska innehålla ett Tåget Thomas-spel till datorn.

Jag har letat. Sprungit i leksaksaffärer, dataspelsbutiker och Googlat hela jordklotet runt efter ett "Åååne Oomahhs-eel" för Mac. Ett tag trodde jag att jag hade löst det. Jag hittade ett spel på en amerikansk leksakssajt. Spelet var visserligen på engelska, men jag tänkte att det funkar kanske ändå. Men så visade det sig vara så pass gammalt att det sannolikt inte hade funkat på de datorer vi har hemma ändå.

Sedan har jag bävat lite för besvikelsen och faktiskt förberett honom en del på att spelet han önskar sig inte existerar. På sistone har önskningarna övergått till "vad som helst med Tåget Thomas".

Abbe fick en fin dag. Yrvaken slet han på morgonen upp papperet på sina presenter innan vi ens sjungit färdigt för honom. Två av paketen innehöll Thomas och några andra tåg till Briojärnvägen som han älskar att leka med. De andra en pysselbok och ett Fem Myror-spel med bokstäver.

På dagis bjöd han de andra barnen traditionsenligt på glass, och det sjöngs och hurrades och senare på kvällen kom mormor, "morfar", farmor och farfar och det vankades ännu fler paket. Böcker, pussel, kläder och ännu fler karaktärer från Thomas & Friends och Abbe var i himmelen. Att mormor dessutom gjort en glasstårta i form av ett ånglok med vagnar gjorde inte saken sämre.

Min älskade stora lilla fyraåring somnade igår kväll med ett leende på läpparna. Precis som det ska vara.

Andra bloggar om fyra år, födelsedag, thomas och vänerna, tåg

Grattis på födelsedagen älskling! Från pappa.

Det kommer en liten present från mig till Abbe om ett par timmar. Om jag hinner klart.

Stay tuned.

Jag är trött nu. Sju timmars bilkörning sätter sina spår. Allt är inburet, uppackat och sorterat, och de första tvättmaskinerna har redan rullat klart. Jag har slagit in fyra små paket i färgglada papper och snören och brickan med flaggan står laddad på köksbordet. I morgon är det äntligen Abbes tur. Inte storebrors, inte pappas och inte någon kompis födelsedag. Abbes. Stora. Dag.

Jag ville berätta lite om hur stolt jag varit över mina små skidåkare, men det får vänta till en annan dag. Jag är för trött. Nu ska jag gå och kolla så han inte ligger och sover räv.

Först hade jag tänkt skriva något om melodifestivalen, men jag tappade lusten lite. Storebror sa att det måste varit något fuffens med röstningen. "Hon låg ju asalångt ner och så vann hon helt plötsligt, jag fattade ingenting. Men den var ändå bra." Han är väldigt diplomatisk. Eller så vill han helt enkelt heja på den som vann. Jag vet inte jag. Själv hade jag gärna sett Caroline af Ugglas som vinnare.

Men jag skulle ju inte skriva om det. Istället blir det ännu ett inlägg till om kiss. Ledsen för det.

När vi skulle äta ikväll sprang Abbe runt utan blöja. Mamman satte på honom en och sa:
– Bäst vi tar på den här så det inte blir någon liten ... eh ... rackabajsare.
– Ya, elley en ya-a-ihss-aye.

Andra bloggar om melodifestivalen, malena ehrman, caroline af ugglas, rackabajsare, kiss, rackakissare

Efter sex dagars kompakt gråskala hände plötsligt något vid lunch idag. Nu vet jag hur Stöten ser ut.

Andra bloggar om grått, väder, snö, dimma, stöten

Abbe vaknade i natt med översvämmad blöja och våt säng. Jag vaknade av hans lilla röst som sa:

– Mamma!
– Mmm.
– Nån ay ihhssa i min ääng.

Andra bloggar om kiss i sängen, barn, sömn, blöja

Ikväll har vi haft "dansfestibal" (nej jag har inte stavat fel, det heter tydligen så). Storebror och kusinen var jury och delade likt Tony Irving och de andra Let's Dance-domarna ut poäng till oss vuxna då vi fick uppträda till låtar från Melodifestival-CD:n. Vi fick själva välja dansstil och låt.

"Morfar" gjorde en strålande uppvisning då han enligt egen utsago dansade Bip bop och körde en 720 toppspinn på skuldrorna.

Andra bloggar om dans, festival, barn, tony irving

Abbes storebror upphör inte att överaska mig med sin humor och välsmorda munläder. Igår berättade hans snart tioåriga kusin vad han sagt till sin skidlärare.

Storebrors skidfröken är en härlig tjej som riktigt skiner av glädje över att få flänga runt på fjället med ett knippe småkillar och småtjejer. I sittliften hade de kommit in på om hon hade någon kille och fröken berättade att hennes pojkvän hette Patrik.

– Patrik?! Är han en sjöstjärna och bor i Bikinibotten? frågade storebror.

Skidfröken gapskrattade och förklarade att hennes kille inte hette Patrik Stjärna, men att hon också älskar Svampbob Fyrkant.

Andra bloggar om patrik stjärna, svampbob fyrkant, skidskolan, stöten, bikinibotten

Jag har aldrig någonsin tidigare blivit uppvaktad av så många personer på min födelsedag. Tusen tack för det! Jättekul. (okej, jag vet att jag fiskade lite efter det ;-) men ändå)

Apropå det. Ända sedan brorsan fyllde år har Abbe längtat och tjatat om sin födelsedag. Han var förfärligt avundsjuk på sin bror som fick presenter, när han inte fick några. Abbe är laddad. Han är trött på att alla fyller år utom han, men nu ska det snart bli ändring. För ett litet tag sedan när han varit på ett kalas hemma hos en dagiskompis frågade mormor:

– Vem var det som fyllde år.
– I-ee yaa, [inte jag] svarade Abbe buttert.

Men nu är det snart hans tur, och han vill ha måååånga paket. I morse när jag fick en present sa Abbe mäkta förvånad: "I u maaya en?" [fick du bara en?]

Andra bloggar om abbe, födelsedag, avundsjuka, paket, presenter

Det var nära att jag fick Abbe i trettionioårspresent, men han kom inte på min födelsedag utan fem dagar senare med buller och bång. På måndag fyller han fyra år den lille skrotten.

Resten får ni räkna ut själva.

Andra bloggar om födelsedagar, abbe, abbes pappa

Det finns nästan inget som är så skönt som att sätta sig i bastun efter en dag i backen. Musklerna värker lite, och det bränner på kinderna efter vind och kyla. Kanske är tår och fingrar lite frusna om det varit riktigt kallt. In i bastuvärmen. Härligt.

Igår när jag satt mig till rätta på översta laven tyckte jag att det var lite väl torr luft. Jag slängde på några skopor vatten för att råda bot på det. Ångan slog emot mig som en het dusch och jag öppnade min iskalla Hof som jag tagit med mig in.

Men något kändes märkligt. För varje klunk jag tog gick det som en slags ilning under huden ut i armarna och benen. Besynnerlig känsla. Det här har jag aldrig varit med om förut, hur varmt är det egentligen här inne?

Etthundrafemton grader! Shit.

Andra bloggar om bastu, varmt, hett, herrejävlar

Jag var inte helt säker. Kommer Abbe att fixa det här eller blir det för jobbigt? Hjärtmässigt är det inga problem numera, han orkar massor jämfört med hur det var innan den senaste operationen. Men man snackar om något som kallas låg muskeltonus också på barn med Abbes syndrom. Om jag fattat det rätt så handlar det om musklernas spänning i avslappnat tillstånd och att Abbes muskler i så fall har låg tonus kan jag skriva under på. Det är väl därför han alltid är så mjuk och gosig.

Samtidigt är ju Abbemannen utrustad med en vilja av stål och dessutom väldigt förtjust i action, så kanske skulle det funka ändå bara han fick känna på lite fart.

Jo visst. Han har nu gått två dagar i skidskolan och skrattar högt när fröken släpper iväg honom från toppen av lilla barnbacken. Om och om igen. Jag blir så glad av att se det så det pirrar i hela kroppen.

Andra bloggar om skidåkning, slalom, barn, tonus, muskeltonus, 22q11, action, fart

På väggen i huset vi hyr sitter ett par skidor av antik modell uppsatta lite på sniskan. Killarnas fyraåriga kusin "Limpan" fick se dem.

– Kolla pappa, snedpennor!

Andra bloggar om skidor, barn, språket, pennor

Det snöade bannemig hela vägen. Åtta timmars körning med vindrutetorkarna viftande i takt med Lili & Susie, Star Pilots, Emilia och de andra artisterna på storebrors nyinköpta dubbel-CD med låtarna från årets melodifestival.

Nu är vi i alla fall här och jag har njutit god mat, vin och sitter nu med en god kopp kaffe. Och Abbes bror gav ett underbart betyg för en stund sedan.

"Det här är världens bästa semester, världens bästa hus, världens bästa pappa. Världens bästa värld."

Andra bloggar om Lili & Susie, Star Pilots, Emilia, semester, stöten i sälen, barn

Melodifestivalen är slut för ikväll. Och jag är packad. Ja alltså, inte på det onyktra sättet, utan färdigpackad inför resan till fjällen i morgon bitti.

Andra chansen blev en besvikelse för storebror som hejade på Star Pilots och Amy Diamond och som avskyr Caroline af Ugglas låt. Även om han kan imitera den på ett alldeles underbart bra sätt. Själv tycker jag den är fantastisk. Om man blundar.

Själva upplägget var mer än lovligt tröttsamt enligt min mening. Snabbgenomgång efter två låtar, liksom. Tror dom att man är dum i huvudet eller? Jag bryr mig inte om att orda mer om detta, för jag insåg att Ulrika skrivit exakt det jag tänk plita ner. Läs där så vet ni vad jag tyckte.

I morgon bär det av till fjällen, Stöten närmare bestämt. Det ska bli väldigt skönt att vara med familjen en vecka, efter en väldigt hektisk period då jag bara sett killarna några timmar till och från. Jo, jag vet. Det var inte länge sedan jag vältrade mig i Schweizisk lössnö, men det här är något helt annat. Att stå böjd i en barnbacke i Sälen är på många sätt ännu bättre än offpist-skidåkning. Man förstår det inte förrän man provat.

I år har vi en stuga med två toaletter. Aldrig mer EN. Aldrig! Förra året var jag på "the skidresa from hell". Någon som kommer ihåg? Klicka här och läs inläggen för att friska upp minnet. Jag har varit lätt panikslagen under veckan som gått. Folk runt omkring har fått magsjuka, men jag har badat i handsprit. Låt oss slippa repris på i fjol.

Snälla snälla.

Andra bloggar om melodifestivalen, andra chansen, caroline af ugglas, star pilots, amy diamond, sälen, stöten, magsjuka, snälla snälla

– Pappa det är konstigt med pengar.
– Hur då menar du?
– Det är ju bara små plåtbitar med olika mönster på som åker runt jorden.
– Tycker du att det är konstigt att men kan handla för dem, menar du?
– Ja. Tänk att jag får en tia, den kan ju ha legat i en fontän, varit i Norge eller vad som helst.

Andra bloggar om pengar, mynt, plåtbitar, barn, funderingar, norge

Storebrors replik när Laila Bagge (eller Leia Bagge som de kallade henne igår) dansade:

– Wow, det är ju samma musik som i mitt Lego Star Wars spel. Två poäng extra för låten.

Andra bloggar om let's dance, star wars, laila bagge, leia

Jag svängde in på parkeringen, lirkade in bilen på den smala ytan mellan de vita linjerna som utgör min p-plats och klev ur. Som vanligt letade sig en kall och sur vind från Göteborgs hamn in under nackskinnet på mig innan jag hunnit dra upp jackans dragkedja ända upp i halsen och jag rös till och längtade till våren.

Så började jag gå mot jobbet. De sista orden som sas på min bilradio innan jag stängde av och klev ur bilen handlade om polisen i Malmö som vägrade jobba under helgens Davis Cup möte om inte de stora högarna med gatsten som kommunens gatukontor placerat ut, forslades bort. Jag mindes med obehag kravallerna här i stan under EU-toppmötet i mitten av juni 2001, men kunde inte låta bli att le lite åt högarna med ammunition som Malmö stad lagt ut åt den kommande helgens demonstranter.

Jag vek av upp på Surbrunnsgatan runt det där hörnet där vinden alltid vränger paraplyer ut och in och funderade över sakers tillstånd när man inte ska kunna spela tennis och lägga gatsten under samma himmel utan att riskera människoliv. Jag hade precis kommit i höjd med de vackra granitblocken på Eperantoplatsen som någon nitisk tjänsteman på kommunen försett med stålbyglar för att hindra skejtande ungdomar att hålla grannarna vakna med sina klapprande brädor, då ett tumult uppstod på torget.

Två män skrek som galningar och jagade en tredje person över det stenbelagda torget. Jag hann precis tänka att de kanske var onyktra eller drogpåverkade, annars gör man väl inte så på en torsdag morgon. Då small det. Den jagade mannen föll ihop.

Vad i helvete?!! Är det skottlossning.

Kravaller, gatsten, tennis, gängkrig ... tusen tankar virvlade förbi i mitt huvud. Jag böjde mig lite tafatt bakom en bil, osäker på om jag verkligen var med om det jag just var med om eller ej, då jag såg de två männen springa fram och ställa sig bredbent på var sin sida om den liggande mannen med sina dragna pistoler riktade mot honom i dubbelhandsgrepp. De vrålade något som jag inte kunde höra.

Under några sekunder övervägde jag vad jag skulle ta mig till. Det här är fan inte klokt.

Men så var det något som kändes lite besynnerligt. Det stod människor längs väggarna i spridda små grupper. Varför tar de inte skydd, är folk inte kloka? Jag tittade mig omkring. Så fick jag syn på honom, mannen med den långa håriga korven på en lång bom. En mikrofon. Spelar de in film eller?

Försiktigt smög jag vidare upp mot Kungsgatan ännu inte helt säker på vad jag var med om. Där stod en svart skåpbil parkerad, full med uniformerade poliser med svarta huvor på sig som endast blottade ögonen. Jag ryckte till igen, men fortsatte min osäkra promenad bort från alltihop.

En bit upp på Kungsgatan stod en kvinna i neongul reflexväst och walkie talkie bredvid en sådan där varningstriangel som polisen brukar ställa ut vid en olycka. Hon hindrade människor från att passera förbi henne ner mot Esperantoplaten. Jag rundade kvinnan och vände mig efter några meter om för att se om jag kunde få någon ledtråd.

"Filminspelning" stod det på varningstriangeln.

Hade det inte varit bra med ett liknande arrangemang från det hållet jag kom också?

Andra bloggar om skottlossning, gängkrig, demonstationer, filminspelning

Abbe ringde mig när jag satt på tåget, något säger mig att han fick hjälp att slå numret men han ringde i alla fall.

– Eeeeey.
– Hej gubben, vad kul att du ringer.
– Uu a omma em niu.
– Ja lilla vän. Jag ska komma hem nu. Men du sover nog när jag kommer. Och då kommer jag in till dig och snusar på dig.

Abbe blev först tyst i någon sekund och så började han fnissa. Det var ett fint litet fniss. Som om han tyckte tanken var mysig. När jag sover snusar pappa på mig.

Eller kände han hur det killade i magen bara jag sa det? Fick han den där ilande känslan som när vi brottas och jag borrar in näsan i nacken på honom? Var det det som utlöste det lilla fnisset månntro?

Jag vet inte. Men Abbe fnissade där i luren. Och fnissade igen.

Och jag tyckte plötsligt x2000 gick oändligt långsamt.

Andra bloggar om x2000, telefonsamtal, barn, längtan, kärlek, fniss

Med ett trött leende på läpparna sitter jag här. Plats 27 i vagn 13 på X2000 från Stockholm. Luften har gått ur mig, men jag ler ändå. För ett par timmar sedan sa kunden "vad bra det blir, då är det godkänt och klart nu då" om våra reklamfilmer som jag slitit hårt med den senaste tiden. Veckor av svett betalar sig till slut.

Därför flinar jag.

Och kanske lite för att jag hämtade ut min efterlängtade nya kompis från en butik strax innan jag gick på tåget mot Göteborg. I en påse bredvid mig ligger en Canon EOS 5D mark II.

Andra bloggar om slutet gott allting gott, reklamfilm, trött, leende, canon eos 5d markII, kamera, foto

Kom på att det var tisdag. Och att det var länge sedan jag la ut någon bild på tisdagstemat. Har helt enkelt glömt bort det ett tag, trots att det är så kul.

Dagens tema är "spår".

På Abbes bröstkorg finns spår av vad han varit med om sina första levnadsår. På insidan finns ännu fler. Spår som alltid kommer att vara där och spår som kommer att göras tydligare, precis lagom tills de bleknat.

Jag tycker de är fina på något vis. Abbe vore inte sig själv utan de där spåren.

Andra bloggar om tisdagstema, spår, foto, hjärtoperation, ärr, hjärtebarn

Häromdagen lyssnade jag på Morgonandakt på P1. Jag vet att det låter lite besynnerligt för er som känner mig, men så är det. Det var en av de där tidiga morgnarna i bilen på väg till flygplatsen för att flyga till Stockholm och jobba. Och det var en fin predikan som liksom drabbade mig på något vis. Den handlade bland annat om ett speciellt ord, ett ord som klibbade sig fast vid mig.

Tydligen utlyste Sydsvenska Dagbladet för fem år sedan en tävling där det gällde att kora svenskans vackraste ord.

Vann gjorde ordet "hamna".

Men är det så fint då, när det det finns ord som sommarvind, smultron, understundom och dagsmeja? Jo, jag tycker det. För mig blev det alldeles extra starkt när jag började tänka lite på det. Det blev en extremt nedkokt version av Emily Pearl Kingsleys "Välkomen till Holland".

Hamna. Plötsligt befinner jag mig på en plats dit jag inte köpt biljett, dit jag inte visste att jag skulle. En plats som kan överraska, inspirera eller skrämma, en plats som kan förändra livet.

Hamna. Helt oförhappandes är jag en del av ett sammanhang jag aldrig funderat speciellt mycket över. Far till ett barn vars liv till en början hänger i en smärtsamt skör tråd, en liten människa vars framtid är svår att sia om. Hjärtebarnsfar. Pappa till ett barn med handikapp.

Hamna. Också i betydelsen "komma i hamn". Att kasta ankar och känna tryggheten. Att angöra bryggan. För någon är det att försonas med tillvaron, för andra är det att hitta modet. Abbe hamnade hos mig, hos sin mamma och hos sin bror. Han fick inte välja själv, men det är min övertygelse att hans hemmahamn känns trygg och säker.

Hamna. Känn på det.

Andra bloggar om morgonandakt, ord, språk, hamna, sydsvenskan, hjärtebarn

För ett tag sedan fick jag en fråga från Boombaby om jag kunde berätta hur man gör för att få sin blogg att bli omtyckt och läst av många. Frågar ni mig det? Det vet väl inte jag, tänkte jag. Men så satte jag mig ner och funderade. Såhär blev det:

"Jag tror att folk tycker om Heja Abbe för att den berättar en historia. Den har en början, en väldigt dramatisk sådan, och en kronologisk fortsättning fram till i dag. På senare tid har bloggen visserligen blivit luddigare, från att tidigare handlat väldigt mycket om ett sjukt barn, operationer och sjukhustid till att idag röra sig mer om föräldraskapet i största allmänhet ur en pappas perspektiv.

Jag är ju nybörjare på att skriva och tycker kanske därför att det är lite svårt att beskriva hur man gör. Men eftersom jag har jobbat med form i många år funderade jag på vilka paralleller som fanns till det, och jag tror att mitt sätt att skriva påminner lite om mitt sätt att fotografera. Jag tänker nog lite på samma sätt när jag skriver ett inlägg som när jag komponerar en bild.

En bild tagen varken nära eller långt ifrån med motivet i mitten blir till exempel inte speciellt spännande. Men om man kryper riktigt nära, och fotograferar någon detalj, blir det intressant. Eller om man tar en massa steg bakåt och får med mer av omgivningen så att motivet hamnar i ett större sammanhang, då händer något. Likaså om man beskär motivet på ett spännande sätt, eller fotar ur en udda vinkel. Det är då det blir intressanta bilder.

Och det här resonemanget går att överföra på en text. Berätta detaljer, måla ut och brodera kring någon del av det du vill förmedla. Sätt in det du vill säga i ett större sammanhang, eller välj en annorlunda infallsvinkel. En udda idé med inlägget. Det blir mer spännande då. En text som bara berättar exakt som det gick till utan varken mer eller mindre detaljer, sammanhang eller vinkling blir tråkigt att läsa. "Idag var jag på jobbet, sedan hämtade jag barnen, lillebror var trött. Sedan åt vi middag och så somnade barnen. Ikväll ska jag se på Let's Dance, det blir kul." Okej, det var lite tillspetsat men det där blir i alla fall ingen inspirerande text att läsa.

I början, innan man fått har några läsare och inga ringar på vattnet, är ett bra sätt att nå ut att kommentera på andras bloggar. Egentligen med precis samma principer som jag beskriver ovan. Om din kommentar är intressant och välformulerad kommer folk att undra vem du är, klicka på din länk, och hamna på din blogg. Om de blir kvar som trogna läsare eller inte beror på om de gillar det du har att erbjuda."

Jaha. Sådär tänker jag. Hur tänker du?

Om du vill läsa andra föräldrabloggares tips kollar du in den här länken hos BoomBaby.

Andra bloggar om bloggskola, bloggar, boombaby, skriva

Det går liksom inte riktigt ihop. Storebror är kräsen som få. Eller kanske snarare kräsen som de flesta, när man är sex år? Jag vet inte. I alla fall. Det står inte speciellt många maträtter på hans repertoar och provsmakning av nya saker görs under stora konflikter med mycket teaterkväljningar och vånda. Men han älskar matlagningsprogram. Jag får inte ihop det.

I synnerhet "Halv åtta hos mig" har blivit en riktig favorit som han bara inte får missa.

Igår kväll hade vi en mysig middag, trerätters och lite extra fint dukat. Lite extra lördagsupställ. Det första storebror säger när vi satte oss till bords var "Åh vad fint du har dukat mamma". Sedan smakade han på varenda rätt, en efter en och avslutade allt med att sätta poäng på hela tillställningen, allt enligt "Halv åtta hos mig".

Förrätten var världens bästa sa han. Trots att det inte var det han först trodde. Lingonen visade sig vara granatäpple, och potatisen var honungsmelon skuren som små färskpotatisar med ett kuljärn. Men skinkan var i alla fall skinka.

Andra bloggar om mat, barn, kräsen, granatäpple, melon, lingon, potatis, halv åtta hos mig

Auktionerna är slut. Maria Lindström ropade hem det sista presentkortet för 500:-. Stort grattis till dig.

Jag är oerhört rörd och stolt över vad vi har åstadkommit tillsammans. Totalt har auktionerna inbringat 2100:- till "Alla barnhjärtans månad". Dessutom har jag fått mejl och kommentarer från olika läsare som berättar att de satt in pengar direkt eftersom de inte behöver några babykläder men gärna ville bidra ändå. Räknar jag ihop de som hört av sig blir det ytterligare 3000:-. Summa summarum 5100 spänn alltså. Och då har vi inte med de av er som köpt pins, de som betalat in pengar utan att berätta det för mig, de som länkat och fått andra människor att länka och på så vis spridit budskapet så att fler skänkt en peng.

Fantastiskt!

Jag hoppas att det tillsammans med alla de andra pengarna ska bli de femton miljonerna Hjärt- och Lungfonden hoppats på, så att blir resurser till nya forskartjänster inom barnkardiologi.

Tusen tack till alla som varit med och bjudit. Till Ekobaby som bidragit med presentkorten. Tack till er som länkat och till er som stått ut med att Heja Abbe förvandlats till en välgörenhetsauktion under februari.

Tack till er. Världens bästa läsare.

Andra bloggar om auktion, alla barnhjärtans månad, hjärt- och lungfonden, välgörenhet, hjärtebarn, ekobaby

Välkommen mars, hej då februari. Alla barnhjärtans månad är slut och min välgörenhetsauktion sjunger på sista versen. Vid niotiden i kväll höjer jag auktionsklubban för sista gången och säger "första ... andra ... tredje" innan jag slår den i bordet.

Det högsta budet just nu på det sista Ekobaby-presentkortet (värt 400:-) är femhundra kronor och innehas av Maria Lindström. Nu har ni några timmar på er att bjuda över henne.

Klicka här och lägg ditt bud.

Andra bloggar om auktion, alla barnhjärtans månad, hjärt- och lungfonden, välgörenhet, hjärtebarn, ekobaby