Att längta.

Det har varit mycket flängande på mig den sista tiden. Och det är inte slut än. Bara den här veckan ska jag till Stockholm ett par vändor för att jobba med en reklamfilmsproduktion. Likadant nästa vecka. Jag klagar absolut inte, det är ju massor av roliga saker som händer.

Men jag längtar. Allt farande hit och dit gör att killarna sover både när jag kommer hem och när jag åker. Om jag överhuvudtaget varit hemma och sovit. Och det gör ont i hjärtetrakten.

När jag ringer hem och pratar med dem ilar det i magen, och även om jag oftast inte förstår så många ord av vad Abbe säger på telefon så finns det inget som får mig att skratta och gråta inombords som de små samtalen.

I natt när jag kom hem från Schweiz gick jag in på deras rum och snusade på dem. Länge. Doften från den varma, mjuka huden strax under deras små öron är oslagbar. Det finns inget som gör mig lugnare.

Ingenting.

Andra bloggar om längtan, barn, kärlek, stress, pappa