Jag ska erkänna att jag tvekade lite innan jag valde de här bilderna. Jag har alltid gillat dem, men med de senaste dagarnas elände i Österrike färskt i minne fick de en lite besk bismak. Men vad fan. Livet går vidare och Abbes lek med den stora wellpappkartongen har ju inget som helst med inlåsta barn att göra.

Jag tycker om de här bilderna för att de är så typiska. Köp vad som helst (i det här fallet en gigantisk bean bag) och det kommer ändå att vara kartongen som är roligast. Den här fyrkantiga lådan hade Abbe och hans brorsa roligt med i många veckor innan jag tordes kasta ut den.

Andra bloggar om: tisdagstema, fyrkantigt, fotografi, barn, kartong

Alltså, jag kan inte förstå. Det är helt omöjligt, otänkbart och obegripligt hur man kan göra så. Vad är det som har hänt i en sådan människas uppväxt, vad har gått snett i hans liv? Vad är det som driver en pappa till sådana grymheter, sådana bestialiska handlingar? Hur kan man hålla sin dotter, sitt eget barn, sitt kött och blod, inspärrad i en källare i tjugofyra år? Och dessutom systematiskt våldföra sig på henne.

Jag fattar inte.

Jag som får dåligt samvete om jag tagit hårt i någon av mina killar, då de likt små jävular testar var pappas gräns går. Jag som mår jag fysiskt illa om jag tappat fattningen och skrikit åt dem.

Jag kan inte förstå.

Andra bloggar om: amstetten, joseph fritzl, fånge, källare, incest

I lördags var det klädsim i simskolan. Både i Abbes minisim på morgonen och storebrors simskola senare på dagen. Storebror belönades efter sina insatser med den stora äran att för fyrtio spänn få lov att köpa "blå livbojen" i receptionen, att sätta på märkesskölden.

Abbe och jag hade snackat i flera dagar om att han skulle bada med kläderna på sig. Men när det var dags att duscha innan vi gick in i simhallen trodde han att pappa blivit heltokig.

– In i duschen med dig nu Abbe.
– ?!!
– Ja, kom nu. Gå in med kläderna på bara.
– ??!!
– Kom här nu gubben, vi måste duscha innan.
– ???!!!!

Jag tog handduschen och spolade honom. Abbe gapskrattade i sina genomblöta kläder och tyckte att jag var toppen som gjorde ett sånt bus.

Andra bloggar om: simskolan, klädsim, vattenpalatset, blå livbojen, barn

Det har varit en del snack om vårdbidrag här de senaste dagarna. Men så kom jag på att du kanske inte vet vad det är för något. Innan vi fick Abbe hade jag aldrig hört talas om det.

Underhållsbidrag hade jag hört om. Det som mamman (oftast) får av pappan (oftast) som bidrag till barnets försörjning om föräldrarna har separerat. Och vårdnadsbidrag har man ju hört om. Det som de borgerliga regeringarna inför och de socialdemokratiska river upp. Som är till för den som själv tar hand om sina barn istället för att lämna dem till en förskola till exempel.

Men vårdbidrag? Det var nytt för mig.

Så här skriver Försäkringskassan: "Vårdbidrag är en ersättning för förälderns merarbete för särskild tillsyn och vård och/eller för de merkostnader som barnets sjukdom eller funktionshinder ger upphov till."

Vid en första spontana tanke kan man tycka att det borde vara inkomstprövat. Vi kanske inte behöver pengar lika desperat som en ensamstående arbetslös mamma t ex. Så tänkte åtminstone jag till att börja med. Men vid närmare eftertanke så ändrade jag mig. Jag har ju också betalt skatt, mycket mer än den arbetslösa mamman dessutom. Och allt extraarbetet, oron och merkostnaderna drabbar ju oss precis lika mycket som henne. Oavsett vilken inkomst hon eller jag har.

Nu är jag glad att bidraget finns. För oavsett hur mycket jag älskar Abbe – hur fin, glad, charmig och världsbäst han än är – så ger han oss en väldig massa extra arbete, extra utgifter och inte minst extra oro.

Första gången vi sökte fyllde vi först i en herrans massa blanketter och skickade in dem tillsammans med läkarintyg. Sedan blev vi kallade på en intervju som tog flera timmar. Och efter några månader kom beskedet. Vi fick bidrag. Men det går ut i juli så nu måste vi söka igen, jag hoppas vi slipper mötet på FK den här gången. Nu vet de ju lite om oss och Abbe redan.

Jag vek för en liten stund sedan åtta A4-ark prydligt på mitten, stoppade dem i ett kuvert, skrev Försäkringskassans adress på framsidan och klistrade dit två frimärken med Ingemar Bergman-motiv. Nu är det bara att hålla tummarna och vänta tills FK-kvarnarna malt färdigt.

Andra bloggar om: vårdbidrag, försäkringskassan, vårdnadsbidrag, underhållsbidrag

Sitter fortfarande och harvar med vårdbidragsansökan. Snart klar. Men kolla det lilla stycket som står längst upp till höger på blanketten. (klicka på bilden om den är för liten)

Det kallar jag klar och tydlig kommunikation.

U P D A T E :
Precis när jag äntligen var klar, min fru skrivit under och det var dags att stoppa allt i ett kuvert till FK, upptäckte jag att de ändrat blanketten. Jag utgick från den vi fyllde i då Abbe var nyfödd, men nu ser den helt annorlunda ut. Bara att börja om alltså. Jäv#%@, förb&€#*%# skit också!

Andra bloggar om: vårdbidrag, försäkringskassan, FK, krångligt, kommunikation

Jag har sån jäkla hosta. Jag tror jag sjukskriver mig från bloggen i kväll. Orkar inte. Hostar bara.

Hur är det med Abbe? Frågorna kommer inte helt sällan. Mår han bättre? Går det bra? Inte alls konstigt, det är klart folk undrar. I synnerhet om de inte träffat oss på ett tag. Faktum är att jag är glad att jag får frågor, det betyder ju att folk de sig.

Oftast blir svaret något i stil med: "Jo det går bra. Han är mycket piggare nu sedan den senaste operationen". För så är det ju, Abbe är piggare. Men det är inte allt.

Allting är relativt. Vi har har ju vant oss. Vi kom inte till Italien, men vi har lärt oss att verkligen gilla Holland. Man gör allt det man måste varje dag och tänker egentligen inte så mycket på det.

Tills nu. Nu har det blivit dags att söka vårdbidrag igen.

Då måste vi redogöra för den särskilda arbetsinsats som krävs med Abbe. På vilket sätt och hur ofta behöver han särskild tillsyn och vård utöver vad som är normalt? Plötsligt måste man tänka efter. Hur mycket jobb är det? Man vill ju inte göra honom sjukare än han är, men inte heller friskare.

Då, när allt ska redovisas, förstår man hur mycket jobb det trots allt fortfarande är att få i honom mat. Man inser hur ofta vi är på sjukhuset, hos habiliteringen etcetera. Men bara då, när man tänker efter. Då begriper man hur mycket tid vi lägger på Abbe som vi förmodligen inte skulle gjort om han varit en vanlig kille, utan syndrom.

För att inte tala om hur mycket jobb man lägger på att fylla i ett antal vårdbidragsblanketter från försäkringskassan.

Abbe älskar att gunga. Han gungar, gungar, gungar och tjoar glatt. Men jag tror vi måste göra något åt de glada tillropen.

På sistone har han börjat skrika: "Pappa, gunga mera!" eller "Jag gunga mera" när han vill ha fart. Men på Abbe-språk låter det lite annorlunda. Jag börjar känna mig lite smådum när han glatt hojtar över hela grannskapet:

"Ap-apf ona-nea! Ya ona-nea!"

Andra bloggar om: talfel, barn, humor, gunga, vulgär

Kvinnan i mitten av bilden är drottning. De andra hennes arbetare.

Jag vet. Det är en lite udda hobby. Men det är fantastiskt underhållande att sitta i solen och se dem jobba. Tiotusentals flitiga surrande arbetare som flyger ömsom hit, ömsom dit i jakten på nektar. Likt köande jumbojets i luftrummet över en internationell storflygplats, väntar de på sin tur att få landa och leverera sin last.

Och honungen. Jag har aldrig gillat honung. Men sedan min fru en dag kom hem och sa "jag ska gå en biodlarkurs" och vi sedemera skaffade bin, har jag ändrat mig. Jag har förstått att det är skillnad på honung och honung. Det våra husdjur drar hem kommer inte från ett rapsfält i Skåne. Nej. Det doftar blåbär och ljung om vår honung, och den är söt men inte sliskig.

Naturmaterial när det är som bäst.

Andra bloggar om: tisdagstema, naturmaterial, fotografi, bin, biodling, honung

– Pappa, sa storebror.
– Mmm.
– Den allra första människan på jorden...
– Ja
– Började hon på en måndag eller?

Andra bloggar om: barn, funderingar, humor, måndag

Mmm, jag vet inte varför men just den här veckan skulle det sitta väldigt, väldigt fint med en bakelse.

Eller hur?

U P D A T E :
Vi satte i oss tjugo bakelser på jobbet i eftermiddags. De var goda. Ifall någon tvivlade.

Jag läste en artikel i GP i morse som gjorde mig förbannad, rent ut sagt. Den handlade om en stackars kille – fjorton år och förståndshandikappad – som jagas av kronofogden.

Han bor hos en fosterfamilj, kan inte läsa eller skriva och har en fyraårings ordförråd. Men hans biologiska pappa har satt i system att beställa filmer, böcker och musik i hans namn. Utan att betala. Med skulder på tusentals kronor som resultat. Vilket svin!

Jag kan inte låta bli att undra vem det egentligen är som är förståndshandikappad i den familjen?

Andra bloggar om: förståndshandikappad, bedrägeri, skulder, kronofogden

På torsdag skulle Abbe ha gått till audionomen och öronläkaren för att kolla hörseln igen. De skulle än en gång ha gjort de där svåra testerna och han skulle förmodligen än en gång ha protesterat. Men vad sjutton, en vacker dag går det.

Men jag har gått och undrat när de skulle ringa. Någon gång under eftermiddagen gissningsvis. Vid fyratiden smattrade introt till Kraftwerks Man Machine igång, på min mobiltelefon. "Dolt nummer" stod det och jag visste vem det var.

– Hej, det var från hörselvården på Sahlgrenska.
– Hej du, jag har väntat på att ni skulle ringa.
– Jaså...eh...du är pappa till Abbe va?
– Stämmer.
– Bra. Han skulle ju ha kommit hit på torsdag...
– Men då strejkar ni, eller?
– Ja...eh..haha...just det. Bra att jag fick tag på dig, det är ju bra med mobiltelefoner ibland.

Och så vidare.

Abbe fick en ny tid. Hoppas sjuksköterskorna får en ny lön.

Andra bloggar om sjuksköterskor, vårdförbundet, strejk

– Sov gott nu Abbe, jag älskar dig.
– Ya ääshgar ney, abp-abpf.

Andra bloggar om: barn, kärlek, jag älskar dig, pappa

Äntligen! Inga klumpiga overaller, inga tunga vinterstövlar och inga vantar. Knappt en jacka ens.

Killarna har cyklat, gungat, sprungit, hoppat och tjoat i helgen. De har grävt i sandlådan, spelat fotboll och gjort rabatterna vårfina tillsammans tillsammans med mamman. Som om de hade hur mycket energi som helst på lager.

Tänk vilken skilnad lite sol och några extra plusgrader kan göra.

Andra bloggar om: vår, värme, barn, energi

Som du såg i det förra inlägget så är Abbe jätteduktig på att teckna färgerna och vi har inga problem att förstå de här tecknen, även om inte alla är helt perfekta. Men det kanske är lite dumt om du lär dig fel, så jag tänkte att det var på sin plats med ett litet förtydligande efter Abbes teckenlektion.

Okej. De flesta gör han perfekt. Röd – peka på läpparna, blå – peka på ögat, gul tänd en tändsticka med pekfingret, orange – samma som gul fast med O-handen, grön – som att slå gräs i handflatan med den andra handen som lie.

Och så de här:

Lila: dra två fingrar under ögat som för att visa en blåtira.
Rosa: klappa kinden som Abbe gjorde, men med utsidan av handen.


Svart: För handen framför ansiktet. Samma tecken som natt och mörk. Går att göra med en hand. Eller två. Abbe överdriver lite, och liknar mest en hip hopare när han tecknar svart. Men det gör inget för vi förstår vad han menar.
Vit: Som att man pekar på sin vita skjortkrage. Abbe pillar sig lite på axeln. Men det är rätt gulligt.

Andra bloggar om: TAKK, teckenspråk, Abbe, färger

Abbe kör en liten lektion i hur man tecknar färgerna.

Andra bloggar om TAKK, färger, teckenspråk, talfel, 22q11

Mymlan har skickat mig en enkät att svara på. Och jäklar vad lång den var. Men efter mycket funderande kommer här svaret:

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan augusti 2007. Bloggen startar i och för sig då Abbe föddes i mars 2005, men i början skrev jag retrospektivt.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag hade nog inte reflekterat så mycket över det innan jag själv började.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
En av de första som jag läste stora delar av och gillade var ”Ett liv i exil”. Men någon förälskelse vet jag inte om det var.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
På ett sätt tycker jag min blogg var bäst i början. Den var mer koncentrerad och fokuserad på det den skulle handla om, och jag tror jag ägnade varje inlägg mer tid då.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Oj. Det är ett gäng, men de kommer och går lite. Men femton, tjugo stycken är det allt.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Det blir nog övervägande del dagboksbloggar. En och annan reklam- eller prylblogg slinker väl med då och då.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Det är svårt att bara välja en. Jag tror att Mymlan och jag är rätt olika, men hennes blogg gillar jag skarpt. Samma gäller Hanna Fridén och Annika Marklund. Jag vet ju inte om vi är olika eftersom jag inte känner dem, men vi lever i alla fall rätt olika liv tror jag.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Samma sak här, det är svårt att veta. Och svårt att välja en. Men Ulrikas blogg gillar jag och läser varje dag. Vi är ganska lika. Men ganska olika också. Kanske är Silverfisken lik mig, jag vet inte? Men hans blogg är bra. Och Masarinmamman. Har ingen aning om ifall vi är lika, men vi har en likartad situation med våra barn. Hon skriver så fint.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Både och. Min fru tycker om bloggen, men hon tycker nog att den tar lite mycket tid, tror jag.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, det tror jag faktiskt. En något bättre, djupare, pretto-version av mig själv kanske. Vi får väl fråga dem. Är jag mig själv, hörni?

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag tycker att jag har en gräns som funkar. Det enda namn jag använder i bloggen är Abbes eftersom den skulle handla om honom. De andra får heta storebror, mamman och så vidare. Samma gäller bilder. Bara Abbe och brorsan syns. Jag kan ju inte skriva vad som helst heller – som i en dagbok med lås – eftersom jag vet att många i min bekantskap läser.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag vill inte hänga ut någon eller såra någon, så allt som kan göra det försöker jag avstå från.
Som jag har tänk mig bloggen så har den ett ganska tydligt tema, så det sätter också lite gränser. Så var det i början i alla fall, nu har den kanske blivit lite bredare. Kanske lite spretigare.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Det startade som ren terapi. Jag behövde sortera tankarna. Men så var det någon på jobbet som läste och tyckte jag skulle sprida bloggen lite. Och så började jag få beröm från folk. Det sporrade såklart, och jag upptäckte att jag kunde förmedla historier med hjälp av det skrivna ordet. En ny sida hos mig, vilket naturligtvis blev en underbar bekräftelse.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Kanske. Men hur vet man om det är sanning eller fiktion? Vilken bild vill bloggaren förmedla?

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Inte många, men några få har det blivit. Eftersom jag bloggar anonymt så blir det inga spontana kommentarer på gatan direkt. Men på 323:an på sjukhuset var det några som kom fram och frågade om jag var Abbes pappa. De hade känt igen Abbe.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Det är möjligt. Om man har svårt att sätta gränser för sig själv kan det kanske gå illa. Hur mycket tid ska det få ta? Hur hög ska ambitionsnivån vara, med tanke på prestationsångest t ex? Hur mycket ska man lämna ut andra människor ? Hur mycket ska man lämna ut sig själv? Klarar man inte att hålla en rimlig nivå på sådana här saker kan det nog vara lurigt.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Näe. Inte än i alla fall. Folk har varit supernälla och positiva.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, det tror jag inte. Jag försöker tänka mig för. Det har hänt att jag sneat på något och skrivit något elakt o kommentarsfältet. Men så har jag tänkt efter och raderat alltihopa. Fegt? Kanske det.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Min fru har nog rätt. Det tar ganska mycket tid i anspråk. Jag har relativt höga krav på mig själv, i synnerhet eftersom att skriva är en ny disciplin för mig.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Jag vet inte faktiskt. Hur länge tycker folk att det är intressant att läsa om det här? Å andra sidan är bloggen en fantastisk dagbok med anteckningar från killarnas barndom. Du vet: ”ååh, man borde ju skriva ner allt roligt de säger”. Nu gör jag ju det.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det tror jag absolut. Kolla hur media idag ofta refererar till bloggar.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Som sagt, att jag har upptäckt att jag kan berätta, så att andra vill läsa. Det är stort för mig. Dessutom har jag fått möjlighet att bena ut mina känslor kring allt som varit jobbigt de senaste tre åren.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har märkt att väldigt många här väldigt mycket att berätta. Saker jag kanske inte hade fått mig till livs om jag inte börjat läsa bloggar.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Det hade varit kul att läsa om Annika , Ninni, Camilla, Andreas och Tonårsmorsan.

Andra bloggar om: bloggenkät, bloggar, bloggare, utmaning, bloggsfären

Bilden har jag snott från hjartebarn.org

Glöm beach 2008 under nästa vecka. Då är det nämligen dags för hjärtebarnsföreningens årliga bakelsevecka. På bagerier runt om i landet säljs, under vecka 17, hjärtebarnsbakelsen till förmån för Abbe och alla hans hjärtkompisar.

Så om du är sugen på något gott till kaffet, och samtidigt vill stötta hjärtebarnsföreningen, tycker jag du ska passa på att prata med ditt lokala konditori om de säljer bakelsen nästa vecka.

Snacka med din chef också, vettja. Kanske ni ska ha bakelser allihopa på jobbet?

Andra bloggar om: hjärtebarnsbakelse, bakelse, hjärtebarn

Okej. Det blev en himmel över Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus. Kalla mig insnöad, men det var det jag hade på lager. Den här var ju redan förbrukad.

Andra bloggar om: tisdagstema, foto, himmel

Min fru och jag har varit på konsert i kväll. Jag fick biljetter av henne i födelsedagspresent. Farfar var barnvakt och vi var och såg Anna Christoffersson på Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus. Vilken konsert!

Anna finns någonstans i gränslandet mellan jazz, soul och R&B och har en röst sopar mattan med de flesta. På scen såg jag en ganska typisk svensk liten tjej i trettioårsåldern, men när jag blundade och lyssnade, lät det som något helt annat. En negress, en riktigt tjock negress faktiskt, med den där fylliga soulkänslan. Ibland hörde jag Erykah Badu, ibland Norah Jones. Hon hade med sig ett alldeles fantastiskt band med kompetenta musiker och sångare, inte minst trummisen som brände av ett tamburinsolo (!!) jag sent ska glömma.

Jag har träffat Anna tidigare, innan hon blev artist, när hon var tonåring. Jag jobbade ihop med båda hennes föräldrar på en reklambyrå för en halv evighet sedan, och Anna kom såklart och hälsade på dem då och då. Det är lite festligt för vi köpte hennes skiva – min fru och jag – och lyssnade rätt länge på den innan jag kopplade. Det var en tjej på jobbet som berättade att mina gamla kollegors dotter höll på med musik, och först då fattade jag att det var den Anna.

Men det har egentligen inte så mycket med saken att göra. Hon är en fantastisk sångerska och jag rekommenderar varmt att du lyssnar på hennes skiva.

Andra bloggar om: anna christoffersson, jazz, musik, one, konsert, stenhammarsalen

Jag började på det här inlägget i lördags, när jag kom hem efter att ha städat på förskolan. Men jag skev aldrig klart. Då var jag så knäckt, så uppgiven. Det var tur att annat kom emellan. Nu har det gått en liten stund och jag har sansat mig lite. Det ordnar sig säkert på något sätt.

Det finns en fröken på Abbes avdelning som har engagerat sig lite extra mycket. Som har legat på och tränat på teckenspråk, som har bokat möten med oss och med rektorn, för att prata om hur vi ska göra saker bra för Abbe. Hon är den som alltid är där. Stabiliteten för oss föräldrar när hennes kollegor drabbats av sjukdom och vikarierna kommit och gått. Vi har varit så glada att hon jobbar på vår förskola, när marken runt Abbe har svajat. En stabil plattform då det var dags att för honom att möta världen efter hemmaåren och operationerna.

I en fikapaus på städdagen snackade jag med några av de andra föräldrarna om hur bra det känns med dagis, och hur mycket vi gillar den här fröken.
– Ja, vi får hoppas de hittar någon bra ersättare, sa en av mammorna.
– Va!!? Vad menar du, sa jag.
– Hon har ju sagt upp sig. Visste du inte det?

Alla började prata om hur synd det var, om att det var kanske inte så konstigt nu när hon flyttat, det blir ju långa resor. De andra föräldrarna snackade om sina barn, som nyss börjat, eller som snart skulle flyttas upp till stora avdelningen. De pratade på.

Jag fick inte ur mig mycket, om någonting alls. "Det går inte", tror jag att jag sa. Jag tappade konceptet totalt. Det kändes som att en hörnpelare i det redan vingliga Abbe-huset försvann. Som att alltihop rasade samman. En katastrof. När det nu äntligen började kännas som att livet närmar sig någonting som liknar normalt.

Nu har det gått ett par dagar och jag lugnat mig lite. Det blir säkert bra. Någon annan tar bollen. Det kommer att vara andra som engagerar sig i Abbe, i hans språk. Han kommer att få en ny favorit.

(Och du, fröken. Jag vet att du läser bloggen ibland. Klart det blir jobbigt för dig med resorna, det förstår jag med. Det ordnar sig, detta. Jag är inte arg.)

Andra bloggar om: förskola, dagis, trygghet

Jag har tänkt på en sak om rapporteringen från utredningen kring tragedin i Stjärnsund. I media säger man hela tiden att "42-åringen" bröt ihop och erkände då han förhördes av två kvinnliga poliser. Varför säger man det, att poliserna var kvinnor?

För att kvinnor anses vara sämre poliser och det här var unikt på något sätt? Tänk att två kvinnor klarade av det. Eller är det för att kvinnor anses vara bättre poliser, och man vill gärna lyfta fram det i media? Eller ska det föreställa någon slags smart fint? Killen har en soft spot för kvinnor, eftersom han är sjukligt intresserad av sex? Och på så sätt lyckades de lura honom? Jag undrar varför man säger att poliserna var kvinnor?

Om vi nu alla ska hjälpas åt att sträva efter ett jämlikt samhälle, är det då inte korkat att nämna folks kön i samband med deras yrkesroll? Är inte det det mest ojämlika man kan göra?

Andra bloggar om stjärnsund, polisen, mord, jämlikhet

Vi hoppades väl alla? Hon dyker snart upp; det finns en vettig förklaring till varför hon inte kom hem den där dagen. Men tyvärr. Världen är sjukare än man vill att den ska vara.

Jag lider med Englas anhöriga. Fy fan vad jag lider med dem. Hur klarar man något sådant? Skulle jag överleva om något liknande hände någon av killarna? Jag är inte säker.

Det brinner ett ljus i mitt fönster. Som i så många andra svenska hus just nu. Jag vet inte på vilket sätt det hjälper Englas anhöriga. Kanske känns det skönt att veta att hela Sverige tänker på dem? Ljuset står där i alla fall. För Engla. Och för de små barnen i Arboga.

En del av mig skulle hellre sätta fyr på "42-åringen". Men å andra sidan, på vilket sätt skulle det göra saken bättre?



Andra bloggar om: engla, stjärnsund, 42-åringen, ljus, sorg

Det har varit en hektisk helg. Knappt hade mamman hunnit komma hem från NY förrän det var dags att skiljas åt igen. Det krävs nästan en högskoleutbildning inom logistik för att vara småbarnsförälder. Ändå har jag bara två barn. Och ändå har de inte börjat med massor av aktiviteter. Vänta du bara, Abbepappan.

Gårdagen bjöd först mamman på simskola nummer ett med Abbe, medan jag tog med storebror till förskolan där vi hade städdag. Det är ju det där med föräldrainsatts när man har barnen på ett kooperativ. På gott och ont. Mest på gott egentligen, men precis när man ska iväg och lägga en av sina lediga dagar på dagis, känns det lite mer åt ont-hållet.

Storebror hjälpte till på ett alldeles strålande sätt. Han torkade av alla leksaker – på Abbes avdelning – och hyllan där de står, medan jag torkade lister, putsade fönster, skurade golv och så vidare. Efter Abbes simskola plockade mamman upp storebror hos mig, tog med honom till nästa simskolepass, medan mormor & co kom och tog hand om Abbe. Jag fejade på.

Mormor tog killarna med hem till sig efter att alla simskolor var avklarade, mamman och jag bytte om och åkte till en överraskningsfest för en kompis som fyllde 40. Taxi på natten hem till mormor, som bor nära festen vi var på.

I morse fick vi snabba oss hem; mamman skulle till Uddevalla och planera inför ett bröllop där hon ska vara tärna, och storebror skulle på barnkalas. Lämna honom, hem och laga lunch åt Abbe, hämta brorsan igen.

Så där har det hållit på. Ska bli skönt att komma till jobbet i morgon.

Abbe kämpar med sitt tal. Han snackar och snackar, och visst går det bättre men det är fortfarande inte lätt att begripa vad han säger alla gånger.

Storebror skulle på kalas idag. Så fort Abbe fick det klart för sig sa han "Ammi omme mä" [Abbe kommer med] och sedan gick han runt och sjöng "Maamåå neena, maamåå neena, maamåå...." [Jag må han leva].

En morgon vid halv sex eller så satte han sig upp i sängen och sa:
– Äärni.
– Vad är du färdig med, undrade mamman?
– Äärniååven [färdigsoven].

Han pekar – precis som alla andra barn – på saker han undrar vad det är och frågar. Fast han har rationaliserat "vad är det?" till att bara säga "e?"
– E?
– Ett suddigummi, svarade jag.
– Ummi-ummi.

Som sagt. Det är inte lätt att förstå. Men det låter otroligt sött ibland.

Andra bloggar om: 22q11, talfel, submukös gomspalt

Jag vet inte vad du tycker, men jag diggar Carina Berg. Okej, hon var ute på lite hal is när hon parhästade med Gynning i Idol 2007, men det må väl va hänt.

Hennes nya program "Berg flyttar in" på TV4 är strålande, tycker jag. Skön, lågmäld stämning. Carina intervjuar på ett avslappnat och avväpnande sätt så alltihopa bara känns cosy. Och som krydda slänger man in lite tokigheter. Idag ristade Börje Salming in fyra streck på Carinas arm med en gaffel. Galet. Men rätt underhållande inbäddat i all mysighet.

Nu vet jag vad jag ska göra på fredagar 21.30, ett tag framöver.

Andra bloggar om: carina berg, börje salming, tv4, carolina gynning

Det var visst vår i New York. Tjugo grader varmt igår.

Och idag kommer killarnas mamma hem igen. Mysigt.

Då och då händer något som triggar minnet. Något som gör att hjärnan tar en sväng ner i arkivet och gräver fram något man glömt, förträngt eller helt enkelt inte bryr sig om längre.

Musik funkar så. En låt kan väcka de mest avdomnade gamla minnesceller till liv. Och dofter. En sniff av grillad majs, och jag är på Khao San Road i Bangkok. Trots att det är tjugo år sedan jag var där.

I förrgår när Abbe och jag varit på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus för att kolla hans ögon, blev jag plötsligt och påtagligt förflyttad drygt tre år tillbaka i tiden. Vädret, ljuset, miljön, människorna, något var det som gjorde att jag fick en sådan läskigt tydlig minnesbild av dagen efter att vi anlänt till Drottning Silvias från BB i Borås.

Vi hade fått reda på att Abbe hade ett allvarligt hjärtfel och behövde opereras för att överleva. Jag gick omkring ute på gräsmattan mellan barnsjukhuset och kvinnokliniken med mobilen i handen. Mamman var kvar på barnhjärtavdelningen. Hon hade fortfarande så ont efter kejsarsnittet att hon behövde rullstol för att orka.

Det var en grå marsdag, men småfåglarna hade trots det börjat få lite vårkvitter i strupen. Jag skulle ringa min kollega och VD för att berätta. Hans fru svarade; det var lördag och jag ringde hem till dem. Hon grattade och frågade om allt gått bra, och jag svarade undvikande att visst hade det gått fint, och har du NN där?

Min kollega kom till telefonen. Hur ska jag börja, tänkte jag?
– Har det gått bra? Han avbröt mina tankar.
– Ja...jo...det har det. Eller näe förresten, inte riktigt.

Jag minns så väl hur det kändes i magen på mig. Hur han inte riktigt visste vad han skulle säga, när jag berättat. Hur jag sa att jag skulle försöka skriva ihop ett mejl till alla. Familj, jobbarkompisar och andra vänner, så att de fick veta läget. Jag minns hur han tyckte det verkade som en bra idé. Jag minns att jag ursäktade mig och sa att jag inte kommer tillbaks till jobbet om två veckor som var tänkt, och att jag inte kunde säga när jag skulle komma överhuvudtaget. Jag kommer ihåg att han sa "tänk inte på det nu", men att jag gjorde det ändå.

Och jag kommer tydligt ihåg hur jävla konstigt alltihop kändes. Så tomt. Så smärtsamt.

Andra bloggar om: nyfödd, hjärtfel, hjärtebarn, operation, minnen

Min fru är underbar. Häromnatten fick jag ett sms i den här stilen: "vi kanske ska till ett teknikshoppingställe. Kolla www.osv och messa om det är något". Hon vet att jag länge varit sugen på någon riktigt bra optik till min kamera. Men det är ju så förbannat dyrt.

Jag vet inte hur fotointresserad du är, men optiken är nästan viktigast på en kamera. Det hjälper liksom inte att snacka massa miljoner pixlar, fiffiga finesser och annat jox om det sitter en trött plastglugg på kameran. Det är många gånger bättre att satsa pengar på nya bättre gluggar till det gamla kamerahuset, än en ny kamera. Något att tänka på även när man köper små fickkameror. Där snackas det ofta mycket megapixlar, när man borde fokusera mer på optiken. Men herregud, vilken föreläsning det här blev då. Förlåt.

I alla fall. Jag har länge velat, men inte haft råd. Till saken hör att New York är en av de billigaste platserna i världen när det gäller att köpa kamerautrustning. När nu dollarn är så snuskigt låg blir det ännu bättre. Jag kollade upp några önskeobjektiv och jämförde. Och det var stor prisskillnad. En bit under halva priset mot här hemma.

Så snart är jag en stolt ägare av en sån här goding. Då jäklar ska det bli fina bilder.

Andra bloggar om: fotografering, canon, optik, objektiv, new york, dollarkursen

Nästa gång Abbes hjärta ska undersökas kanske det kan bli med en splitter ny toppmodern ultraljudsmaskin, som kan visa hjärtat tredimensionellt. Och kanske har du varit med och betalat den.

Drömmen om de nya ultraljudsmaskierna till Stockholm, Lund och Drottning Silvias i Göteborg har nämligen blivit verklighet genom insamlingen under februari. Målet man satte upp med "Alla barnhjärtans månad" var att samla in tio miljoner kronor för att köpa de tre maskinerna. Det blev femton! Så nu blir det fem miljoner till annan hjärtebarnsforkning också. Inte dumt.

Tack alla som köpte pins, laddade hem Robyn och Kleerups låt, eller bidrog på annat sätt.

Andra bloggar om alla hjärtebarns månad, hjärt- och lungfonden, ultraljud, insamling, robyn, kleerup

Abbe och jag var ju hos ortoptisten igår. Konstig titel, ortoptist – låter som att det hade med skelettet att göra, men det har det inte. Vad gör de då? Wikipedia säger: "...undersöker, diagnostiserar och behandlar barn med glasögonbehov, ensidiga synnedsättningar (pga. olika brytningsfel mellan ögonen eller skelning)..."

Abbe träffar en ortoptist regelbundet. Det beror väl på att inom 22q11-deletionssyndromet förekommer ögonproblem i större grad än hos barn i allmänhet. Man vill hålla koll på honom helt enkelt. Det är jag tacksam för. Hittills har det varit lite svårt att genomföra hela undersökningen eftersom Abbe varit rädd för utrustningen. Men igår gick det bättre.

Kanske var det för att Abbe och jag snackat i flera dagar om vad som finns inne i maskinen man mäter ögonen med?

– Tror du det är en Barbapappa där inne?
– Mäeh. I-ee amma-aphfapf.
– Jaså inte, vem är det då tror du? Blixten?
– Mäeh. Eee-ammihhs.
– Teletubbies? Tror du det?

När maskinen kom fram vägrade han först. Men när jag tittade in i den och sa "oj!!" blev han nyfiken. Så kind mot kind med mig gick han till slut med på att kika in. En nalle mot en stjärnhimmel var vad man såg. Intressant lösning.

Sedan var det dags för den vanliga syntavlan. Fast med små pictogram istället för bokstäver. Någon plåsterlapp för ögat var det inte tal om att han skulle godkänna, så pappas hand fick duga. Abbe var jätteduktig. Det var lite roligt, för ju mindre bilderna blev desto tystare pratade han. På den nedersta raden med de minsta bilderna viskade han. Lite som hos logopeden häromdagen.

Ortoptisten tyckte att det såg ut som att Abbe skelade lite utåt. Men alla tester hon gjorde visade att det inte var så. Hon berättade att hon upplevt samma sak tidigare hos barn med Abbes diagnos och funderade på om det kunde vara en slags synvilla. Att catch-barn visar mer ögonvita in mot näsan än ut mot öronen om du förstår vad jag menar, och på så vis ser lite skelögda ut. Själv har jag aldrig reagerat på det.

Läget just nu i alla fall: inget astigmatism eller annat brytningsfel och ingen skelögdhet. Alla värden inom normalintervall, med möjligen en liten dragning åt översynthet. Välkomna tillbaks om ett år.

Bra. En sak mindre att oroa sig över. Check.

Andra bloggar om: synfel, 22q11, ortoptist, astigmatism, skelning

Det är lustigt vilka vägar saker och ting tar. Hur nätet omfamnar dig och slungar dig vidare ut på nya äventyr. Ulrika skrev häromdagen om sin mammas sambo som gått på kurs. Han är synskadad och de fick bland annat lära sig om vilka hjälpmedel som finns för den som vill använda datorer och internet. Hon taggade inlägget med "synskadade" och "hjälpmedel", gled iväg – som man ju gör – och hittade det här fina hjälpmedlet. Mymlan läste och skrev. Och nu gör jag det.

Eftersom Abbe rätt länge varit herre på täppan i Bloggportalens kategori "Hälsa, sjukvård och handikapp", är det på tiden att hans blogg blir lite mer handikappanpassad. Från och med nu finns det inte bara stödtecken (ja, jag har slarvat lite med det på sistone) för den som har svårt att prata utan även ljud för det som har svårt att se.

Klicka på Audio feed-knappen en bit ner i den högraste spalten, så får du inläggen upplästa för dig. Av någon anledning så uttalar han Abbe lite mer åt Aaaaabe-hållet, men det får vi väl leva med. Jag vet inte riktigt hur en blind person ska hitta hit och sedan hitta knappen men jag får väl kolla vad Ulrikas mammas sambo lärde sig. Han kanske vet.

Om man bortser från det finfina hjälpmedlet för synskadade ser jag två andra användningsområden. Dels – som Ulrika påpekar – är det väldigt roligt att lyssna på. Men visst vore det smart för en del bloggare att använda verktyget för att höra när ord ska skrivas isär och inte?

Andra bloggar om: synskadade, hjälpmedel, audio feed, ulrika good, särskrivning

Mat. Skönt ord. Många av de bästa minnena jag har i livet är förknippade med denna veckans tisdagstema: Mat.

Men eftersom vi befinner oss på bloggen om Abbe så har ordet en lite annorlunda klang. Här hos Abbe skulle jag nog våga påstå att många av de värsta minnena jag har är förknippade med mat. Sondmatning, vägran och timmeslånga sejourer för att få i den lille parveln knappa hundra milliliter välling. Vällingkokande som får värsta bartendern att blekna. Förutom vatten och det mjölkfria pulvret ska det blandas i extra fett, extra kolhydratpulver och Lactulos mot förstoppning. Och det eviga läsandet på innehållsförteckningar i jakten på det förbannade mjölkpulvret som de blandar i var och varannan produkt.

Därför älskar jag den här bilden av Abbe brottandes med en sushibit. Den blir en symbol för förändringen som sakta men säkert sker. Det är fortfarande inte lätt att få Abbe att äta tillräckligt. Men. Han är i alla fall intresserad av att prova saker. En stund. Sedan måste avledning av olika slag till, för att han ska äta.

Andra bloggar om: tisdagstema, mat, matvägran, sondmatning

Mamman kom iväg. Hon mår bättre nu och har lyckats packa sin väska under dagen i alla fall. Abbe, hans bror och jag körde upp henne till Landvetter för några timmar sedan, och nu är hon på plats i sitt rum på Arlanda Sky City. I morgon bitti flyger hon till NY.

Abbe älskar flygplatsen. Där finns så mycket spännande där. Men efter tre vändor upp i rulltrappan och ner i hissen tyckte jag det började bli lite pinsamt och vi drog hem.

Nu sussar killarna sött. I morgon blir det logistik-SM. Storebror till dagis, Abbe och pappa till ortoptisten på Drottning Silvias, Abbe och pappa tillbaka hem för att lämna Abbe på dagis, pappa till jobbet för några timmars stordåd, pappa tillbaka till dagis för att hämta grabbarna och till slut hela gänget hem igen.

Jag läste en avhandling någonstans att hjärtebarnsföräldrar mår psykosocialt sämre än andra. Varför tror de de?

Andra bloggar om: landvetter, sky city, new york, logistik, hjärtebarnsföräldrar

Jag vet inte om du hört den lilla engelska räkna-tå-ramsan "This little piggy". Ungefär som tummetott, slickepott och så vidare. Fast med tårna istället för fingrarna.

This little piggy went to market,
This little piggy stayed at home,
This little piggy had roast beef,
This little piggy had none.
And this little piggy went,
"wee wee wee" all the way home.

Vi gör den ibland på Abbes små krokiga tår. Fast på svenska. "Den lilla grisen gick till marknaden, den lilla grisen...." Det blir någon slags egen spontanöversätning som kan improviseras lite hur som helst. Abbe älskar det och skrattar gott åt de olika varianterna.

Tidigare idag hörde jag Abbes storebror köra ramsan på Abbes tår. Jag höll på att skratta ihjäl mig, men fick bita mig i läppen för att låta bli. Inifrån killarnas rum kom ett rungande:

– Den lilla grisen gick åt helvete...

Andra bloggar om: barn, svordomar, this little piggy, humor

Det var en svag och medtagen mamma killarna och jag hämtade på Landvetter flygplats. Hon hade klarat flygresan, men mådde sådär efter en sömnlös natt. Det visade sig att flera av hennes jobbarkompisar också varit lite halvkrassliga i magen, så sannolikt var det något de fått i sig på buffén. Men eftersom min frus mage knappt hunnit hämta sig från alla vändor på sistone tog det tydligen hårdare på henne.

Om man nu ska försöka se något positivt i detta så är det väl att i så fall smittar det i alla fall inte. Och förhoppningsvis piggnar hon till under natten, så hon kommer iväg till New York. Men jag lider med henne, det är inte kul att må sådär när man inte är hemma. Och för andra gången på kort tid. Det är bannemig inte rättvist.

Snön har förresten regnat bort.

Andra bloggar om: magsjuka, matförgiftning, positivt tänkande

Jag vågar knappt skriva det här. Du kommer tro att jag hittar på. Att jag blivit totalt enkelspårig. Men vad ska jag göra, så här kommer det:

Nu snöar det här. Och min fru är magsjuk.

Pheuw. Nu har jag sagt det. Snön smälter i och för sig snart bort, men jag tycker så synd om Abbes mamma. Hon ringde från konferensen i Stockholm och berättade att hon var jättedålig. Igen. Det är inte klokt. Nu är hon orolig för flygresan hem. Jag förstår henne.

Och vad som är ännu värre. Imorgon kväll ska hon flyga till New York.

Andra bloggar om: magsjuka, groundhog day, new york, snö

Eftersom jag själv är arbetsgivare vet jag att frågor om lönekrav inte är speciellt lätta att hantera. Å ena sidan vill man självklart att alla ska vara nöjda och känna att de får betalt för sin arbetsinsatts. Å andra sidan måste det gå ihop i slutändan. Intäkterna måste täcka utgifterna, annars har ingen på företaget kvar jobbet till slut.

Men om jag bortser från det för ett ögonblick, i synnerhet eftersom jag inte har den blekaste aning om hur landstingens budgetar ser ut. Om jag nu ger blanka fan i debet och kredit så tycker jag så här; Ge sjuksköterskorna högre lön! Ge dem en miljon i månaden. Minst.

De jobbar och sliter och gör ett alldeles fantastiskt jobb. De drar i princip hela lasset när det gäller patientkontakt eftersom läkarna är så få och har så lite tid. De har obekväma arbetstider, stort ansvar och många gånger tunga fysiska arbetsuppgifter.

Jag vet vad jag talar om. Jag har mer kontakt med sjukvården än de flesta. Faktum är att jag träffar sjuksystrar betydligt oftare än jag ser mina egna systrar.

Som sagt, nu har jag kanske inte hela bilden, men ändå. Ge dem sina 1700 spänn mer om året i månaden, för bövelen!

Andra bloggar om: vårdförbundet, sjuksköterskor, strejk, konflikt

Abbe var med mamman hos en av sina logopeder igår. Han började mötet med att chockera henne lite. Logopeden alltså.

Vi brukar sitta på golvet i ett stort lekrum eftersom logopeden och sjukgymnasten ofta har mötena ihop. En lyssnar på vad Abbe säger och en tittar på hur han rör sig. Igår var det visserligen bara logopeden men de var i det där rummet i alla fall.

Nåväl. På golvet ligger en slags gymnastiksmadrass och på den finns en logotyp eller åtminstone tillverkarens namn tryckt. Jag minns inte vad det står, men namnet innehåller i alla fall ett A någonstans. Abbe springer in och säger:

– Oya mamma. A om i Ammi!
– Ja du, A som i Abbe, svarade mamman.
Logopeden såg mäkta förvånad ut.
– Va?! Kan han bokstäverna?

Några kan han. De som är med i hans namn och den första i mitt, mammans, och brorsans namn. Så han är inte så avancerad. Men han tog i alla fall sin logoped på sängkanten.

Mötet fortsätter, och till saken hör att den här logopeden talar otroligt tyst. Jag får ofta be henne upprepa saker för att jag inte kan höra vad hon säger. Och man sitter på helspänn och koncentrerar sig för att inte prassla med några kläder eller så. Då är det kört.

Logopeden pratar med Abbe för att höra hur han utvecklats sedan sist. De snackar lite färger och annat som Abbe är väldigt intresserad av just nu. Hon frågar. Abbe svarar. Efter ett tag börjar han att.. v i s k a.. a l l a.. s i n a.. s v a r.

Jag gör väl som hon, tycks han tänka.

Andra bloggar om: logoped, färger, viska, härmas, bokstäver

Jag har halkat efter rejält med att svara på era kommentarer. Det är kass tycker jag. Jag gillar kommentarerna och det är kul med dialogen. Men då får jag ju se till att svara också.

Alltså. Om du tycker jag är dryg och skiter i dig och det du vill säga så ska du veta att det aldrig var tänkt så. Men det har varit rätt snurrigt och körigt ett tag, så jag knappt hunnit med att skriva mina egna inlägg. Jag ska försöka komma ikapp. Jag lovar.

Okej?

Livet känns som ett stort logistikpussel just nu. Bortsett från dagis, jobbet och alla läkarbesök som vi alltid har, är det tusen andra saker som ska klaffa. Förra helgen var jag i Åre, igår på guldäggsgala i Stockholm, i morgon åker Abbes mamma till på kick off med jobbet över helgen, det är simskola och gud vet allt. Och på måndag ska mamman till New York i fem dagar på studieresa med jobbet. Det är bannemig inte lätt att få ihop livet.

I dag när jag vaknade – en aning bakis ska erkännas – ringde jag hem till Abbes mamma för att berätta om kvällen innan och höra hur det gått hos logopeden i morse. Några minuter in i samtalet frågar min fru:
– Vilken tid går ert tåg då?
– Någon gång vid två.
– Va!!? Klockan två?
– Ja, vadå då?
– Men herregud, jag kan inte hämta killarna på dagis idag. Jag jobbar till sex i kväll, och nu har jag ju dessutom varit ledig några timmar för att åka till logopeden med Abbe.
– Åh!

Jag hade fullständigt förträngt det. Tog väl för givet att min fru skulle tänka på det eller något. Men varför skulle hon det? Hon trodde ju att jag skulle komma hem tidigare.

Och tänkt om vi inte pratat om det på telefon. Om dagis börjat stänga fram på eftermiddagen och kvar står Abbe och hans bror. Huh. Näe vi släpper det. Jag vill inte ens tänka på hur det hade känts.

Efter att ha försökt med farmor och farfar (som var på Cypern), kompisen (men de var sjuka) och så vidare, och så vidare, slutade det som det alltid gör. Mormor ställde upp.

Jag vet inte hur vi skulle få livet att gå ihop utan henne och "morfar".

Andra bloggar om: misstag, logotstik, dagis, barnvakt, klantigt

Jag är trött. Det blev en väldigt sen natt och klockan närmade sig fem när jag klev in på mitt hotellrum i morse, efter guldäggsgala och F&B:s efterfest. Nöjd och glad är jag i alla fall. Vi gick ifrån konserthuset med ett silver och fyra diplom. Det får vi absolut vara nöjda med.

Så jag är trött. Men stolt.

Andra bloggar om: guldägget, konserthuset, reklam

Så här ser de ut. De mest åtråvärda av alla priser som delas ut till min bransch i Sverige. De kallas – föga överraskande – för guldägg och är reklamindustrins motsvarighet till grammisar och guldbaggar.

Förr trodde jag ärligt talat att de inte gick att erövra. Inte för vår lilla byrå i alla fall. Bara att bli nominerad i Guldägget är en prestation värd namnet. Och för de allra flesta byråer runt om i landet blir det aldrig något annat än en dröm. Men vet du vad? Jag hade fel. Bilden av de två gyllene äggen är tagen på vår receptionsdisk. Värpta 2006.

I morgon eftermiddag stänger vi kontoret och åker till Stockholm hela gänget. Och någon gång runt sju på kvällen bänkar vi oss i Konserthusets salong, med några spännande timmar framför oss. Guldäggsgalan 2008.

I år har vi lyckats skrapa ihop till hela fem nomineringar. Det är rekord i byråns tolvåriga historia. Det är vi jättestolta för. Men vi är lite extra glada för två av dem. De är nämligen i nya kategorier för oss – media och internetreklam. Så egentligen är jag rätt nöjd som det är.

Fast. Det är klart. Ett silveräggsdiplom till på väggen vore fint. Eller ännu hellre, en äggformad guldpokal att ställa på disken bredvid de andra.

Man kan väl få drömma?

Andra bloggar om: guldägget, reklam, nomineringar, grammis, guldbagge, konserthuset

En kollega till mig sa något fint på lunchen idag. Vi hade tagit oss en kopp efter maten och var på väg tillbaka till byrån, när hon i ett espressodopat lyckorus utbrast:

– Det regnar. Och mitt liv är underbart.

Andra bloggar om: espresso, positivt tänkande, livet

Jag hade tänkt lura dig igår. Hitta på något riktigt fiffig att skriva, för att kunna ta tillbaks det med ett glatt, april april. Men jag kom inte på något bra. Tur det kanske.

Däremot kom jag och tänka på en dag för några år sedan när Abbes storebror lurade mig. Han hade inte fyllt två år, men han började prata ganska tidigt. Vi satt i bilen på väg till dagis då han plötsligt hojtade:

– Kolla pappa, en grävskopa!!

Jag tittade runt omkring men såg ingen grävmaskin någon stans.

– Jaså, var då? Den såg jag inte jag.
– Nä! Inte jag heller, svarade storebror.

Ungar.


Andra bloggar om: 1:a april, aprilskämt, luras, barn

Medan jag var borta utökade storebror sin repertoar. Han köpte dubbel-CD:n med alla låtarna från melodifestivalen. Så numera är Gummibjörn och de andra ersatta med Perelli och kompani. Idag har jag till exempel fått se en fantastisk – aningen feminin – dans till BWO:s "Lay your love on me", tätt följd av en fånig promenaddans till Christer Sjögrens "I love Europe".

Jag tror bestämt han är ett koreografämne.

Andra bloggar om: melodifestival, charlotte perelli, bwo, lay your love on me, christer sjögren, i love europe, dans, koreografi

Tre dagar i Åre. Det är allt som behövs för att man ska längta sig nipprig efter Abbe och hans bror. Trots att man vissa dagar överväger att sälja dem till högstbjudande.

Konstigt.

En korridor på sjukhuset. Väldigt lång, om man är en liten Abbe.

Andra bloggar om: tisdagstema, foto, lång, sjukhus