Ja, det var väl allt jag tänkte säga.

Ni vet hur det är. Åtminstone ni som har barn vet precis, men jag tror alla ni andra kan föreställa er också. Det blir alltid en massa brödsmulor, kakbitar, makaroner och annat på golvet under barnens platser när man ätit. Eller små pappersbitar när de pysslat. Så man är där med en liten sop och en skyffel, det går ju liksom inte att släpa fram dammsugaren varenda gång.

Men nu har jag fått chansen att testa en slags dammsugare som sitter på sitt eget skaft, eller hur man nu ska säga. Alltså utan slang, ni vet. Electrolux UltraPower heter den.

Jag ska erkänna att jag var lite skeptiskt. Vi hade en gång för länge sedan en sån där liten "handdammsugare" som vi hoppades skulle kunna underlätta med de där slumsituationerna. Men den sög så värdelöst så man fick liksom sopa in smulorna i den. Och var det i ärlighetens namn enklare med en skyffel trots allt.

Men vet ni? Det här var något annat, den funkar riktigt bra. Får med sig smulor och makaroner utan problem och är liten och smidig att ha stående i något hörn. Jag hade nog inte ersatt vår stora dammsugare med den, mest för att påsen inte är jättestor, men som alternativ till sopen och skyffeln är den klockren. Eller om man bor i en liten lägenhet kanske. Då hade man bara behövt den.



I alla fall. I samband med att jag fick testa den här dammsugaren fick jag också möjligheten att tävla ut en till er. Så här gör vi:

Skriv en kommentar och berätta något som ni tycker verkligen suger. Vad suger mest av allt? Att du inte fick rätt julklapp? Att tågen inte fungerar så fort det snöar? Att det är krig i världen? Skriv något du verkligen tycker suger. Den som skriver roligast, bäst, tänkvärdast eller klockrenast på något annat sätt vinner. Juryn är Abbe, storebror, Abbemamman och jag. Vi väljer den vi alla gillar bäst. Blir det för svårt lottar vi. Vi kör fram till kl 21:00 7 januari. Okej?

Update!
Internet är fint. Knappt en timme efter att jag hade postat länken till det här inlägget på Twitter fick jag ett tweet från signaturen @akx som löd såhär: "I added a little to the sax playing. :) Hälsningar & god jul från Finland!"

Storebror spelar, Aarni remixar. :)

 

Abbes storebror bad honom stanna på sitt rum. Storebror ville slå in julklappen han beställt åt Abbe. Efter en stund kom den här lilla lappen ut ur springan under dörren.

En dag i slutet av augusti var vår brevlåda full av inplastade broschyrer. Jag tror det var fem sex olika. Jag visste inte ens att det fanns så många olika jultidningsförlag. Storebror var sugen på att sälja redan förra året men vi tyckte att han var för liten.

Han kan väl få sälja lite hos grannarna i år så får han känna på hur det känns, bestämde vi. Det blir kanske inte så jättemycket förtjänst med ändå.

Han har sålt. Knatat runt till de grannar som bor i vårt lilla område, frågat våra vänner som hälsat på, skickat med mig och mamman beställningslistor till jobbet och slitit som ett litet djur. Och han har tittat på sin plansch med premier, säkert hundra gånger om dagen.

Nu är allt levererat och klart och premierna har kommit. Och vilka fina grejer han har jobbat ihop. Det hade jag faktiskt aldrig trott om jag ska vara ärlig. Igår packade han upp sitt Xbox 360 Kinect som han gnetat ihop helt själv. Men det finaste av allt var att han beställde en sak i julklapp till Abbe också för sina premiepoäng. Något Abbe verkligen önskar sig (och som kostar ca 600:- i butik), men som jag inte kan berätta mer om, ifall Abbe läser här.

Asså det här är ju så himla roligt. Och knasigt. Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig när jag tackade ja till att delta i "Pippi på Svensk Fågel" att jag skulle ha en chans att vinna hela rubbet. Men där hade jag visst fel. Jag blev årets kycklingbloggare.

Det har varit mycket kul och utvecklande. Ibland lite jobbigt. Men jag tror att mitt självförtroende i köket har stigit en hel del efter detta. Jag vet nu att det inte är så svårt att hitta på egna recept, att det är kul att testa nya saker och flytta gränserna.

Det värsta är att jag nu aldrig kommer kunna säga till Abbemamman att det är bättre hon lagar maten för jag kan inte så bra. Hon kommer bara att titta på mig och säga "kom ingen nu Mr kycklingbloggare".

Tack alla som lagat mina rätter och som röstat på dem. Här finns recepten:

Pappakyckling.
Kycklingqeusadillas med salsa.
Kycklingsoppa på jordärtskockor, fänkål och lime, med surdegsbaguette.
Vinkyckling med apelsin- och örttopping.
Pollo con acciughe al forno, glacerade rotfrukter och rödvinssås.

Abbe har pysslat i skolan. Och vips blev en farfalle, en gnocchi, två snabbmakaroner och en flirtkula till en lite ängel.

Ja alltså, detta är inte något inlägg i debatten om järnrör och vad som är svenskt eller inte. Inte alls.

Jag hämtade storebror på skolan och körde honom till saxofonlektionen. Handlade ingredienser för att bjuda familjen på kycklingen jag lagade i Stockholm för några veckor sedan, och sedan tillbaka kulturskolan tillsammans med Abbe för en liten minikonsert. Storebror var duktig och spelade till och med solo på en sång. Vi åkte hem, åt middag och hade en fin kväll tillsammans. Hela familjen.

Ungefär samtidigt kliver en 20-åring in på en låg- och mellanstadieskola i Conneticut automatvapen i händerna och släcker livet på tjugo barn och sex vuxna.

Hur ska man kunna förstå?

Mamman: Vad ska du bli när du blir stor?
Storebror: Kemist.
Mamman: Vad spännande. Jag hörde på nyheterna att det kommer att vara lätt för kemister att få jobb i framtiden.
Abbe: Ååhhh! Typiskt. Det kommer att vara jättesvårt för mig att få jobb.

Tankar for genom mammans huvud. Syftar han på sitt syndrom? Vet han att han kanske kommer att ha det svårare än andra med vissa saker? Är han så medveten redan?

Mamman: Varför säger du så?
Abbe: Alla vill ju jobba med att testa dataspel.

Kvällen till ära kom jag och tänka på ett fem år gammalt inlägg från just den här kvällen. Storebror var vid den här tiden 4 år gammal.

Läs inlägget här.

Jag ligger efter. Det här inlägget skulle ha kommit för ganska exakt en vecka sedan, men tiden räcker inte till. Det är svårt att pussla ihop livet med sjukhusbesök, adventsbestyr, handbollscuper, jobb, en tvättstuga som aldrig verkar bli färdig och en nacke som bråkar med mig hela tiden. Så bloggande blir lite retrospektivt. Å andra sidan var det precis så hela den här bloggen startade, med att jag skrev ikapp de två första kaotiska åren efter att Abbemannen hade kommit till världen under stort ståhej.

I alla fall. Förra helgen fick jag prova något jag länge velat göra – blåsa glas. Jag fick faktisk en glasblåsarkurs av min fru för tio år sedan som skulle vara en långhelg. Jag var superladdad, men glasblåsaren blev sjuk och kursen lades ner. Vi skulle precis få storebror så jag köpte barnvagn för pengarna istället. Well well, sånt är livet och barnvagnen var jättefin. Förra helgen fick jag i alla fall provblåsa en bubbla.

Minns ni att byrån jag jobbar på arrangerade något som kallades Bloggforum på Clarion Post Hotell tillsammans med Frida på Trendenser i våras? Nu var det dags igen, men bara med inredningsbloggarna den här gången och inte i Göteborg utan på Kosta Boda Art Hotell i Kosta.

Det blir en kort historia om själva bloggträffen (det var ju det här med tiden som inte räcker till) och istället bjuder jag på lite bilder.

Hotellet var coolt. Alla rum var inredda av någon av Kosta Bodas glaskonstnärer och de hade dessutom fått var sin avdelning av hotellet att att designa. Mycket glas var det.

Första dagen fick vi provblåsa glas i hyttan och slipa var sitt smycke från en rå glasbit på sliperiet. Det var såklart mycket kul. Därefter fick vi en trendföreläsning från Nordsjö Idé och Design och så småningom var det dags för glas- och vinprovning med Erika Lagerbielke och en somelier från hotellet.

Erika har designat flera kända serier glas som t ex Intermezzo, Merlot och Difference och 2010 designade hon en glasserie till kronprinsessan Victoria och Daniel i bröllopspresent på uppdrag av Sveriges riksdag. Det var en otroligt spännande vinprovning där vi genom att byta plats på vinerna mellan de olika glasen insåg hur stor skillnad det faktiskt gör att välja rätt sorts glas. Jag var sjukt överraskad måste jag säga. Och då tycker jag ändå om goda viner och har vettiga glas hemma. Detta borde alla få prova.

Sedan åt vi ett väldigt gott julbord tillsammans med kända designers som Ludvig Löfgren, Lena Bergström, Erika Lagerbielke, Kjell Engman och Anna Ehrner. Kul och trevligt!

Dag två startade tidigt med SPA, också det fyllt av glaskonst både på väggar och poolens botten. Det finns inga bilder därifrån för jag tänkte att tjejerna kanske inte skulle uppskatta att jag sprang där med kamera. Insåg senare att jag var den enda som inte tog med den ner. Å andra sidan var jag också rätt ensam som kille.

Efter frukost drog vi till Design House Stockholms glashytta – Vet Hut, i Boda, ett par mil därifrån. Där fick vi en guidad visning av glasmuseet och Design Open som är Design House Stockholms outlet. Vi fick också lyssna på Lena Bergström som berättade om sin textildesign och serierna Björk och Uman. Lena är förresten designern som gjorde den gigantiska glittrande receptionsdisken i kristall på Clarion Post Hotell och vi fick höra hennes tankar kring det jobbet också.

Summa summarum: En jäkla trevlig, kul och intressant helg. Och många nya vänner fick jag också. Det är fint det. Nu väntar jag bara på en inbjudan till en liten glasblåsarkurs en helg. :)



Vill ni läsa mer om detta, eller se fler bilder kan du klicka in på någon av följande inredningsbloggar. Det här är förresten en mycket bra länklista om du är intresserad av inredning. Trendenser, Blomsterverkstad, Little miss fix it, Purple Area, Att leva med Feng Shui, Allt om Bostad, Add Siplicity, By Emma, Fixa & Dona, Fröken Kumlin, Hemtrender, Ica Carlsson, Inredningshjälpen, Nancy & I, Linda Vagnalind, Room by Sofi, Kråks Stuga, Hemmariket och Sofias inredning.
(Har jag missat någon? Säg till så lägger jag till dig)

PR-företaget Cision sammanställer varje månad listor där de rankar bloggar inom olika ämnesområden. Under november månad tittade man på föräldrabloggar. Så här skriver de på sin hemsida:

"Bloggtoppen rankar fristående bloggare och tas fram av vårt research-team i London varje månad. Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, läsarkommentarer och delning i sociala medier, Twitterföljare och Facebook-likes."

Så här ser listan ut. Heja Abbe allra överst och är stolt och glad så att jag spricker. Och här är en intervju med mig. Tack för att ni läser, delar och kommenterar. Ni är bäst.

En liten hälsning från Abbe att sätta på insidan av ytterdörren.

Javisst ja! Ni skulle ju få receptet på kycklingen jag lagade för Leif Mannerström, Ubbe Kvarnfelt och de andra. De gillade maten, jag gillade maten, så nu hoppas jag att ni ska göra det också. Okej, då kör vi. 60 minuter från och med nu, klara … färdiga … gå!

Ingredienser:
1 hel kyckling
5 st potatis
2 st fänkål
3 st palsternackor
2 st rödlök
10 st körsbärstomater
1 msk brun farin
1 burk ansjovis
2 msk kapris
2 vitlöksklyftor
1/2 dl kalamataoliver
färsk rosmarin
2 dl rödvin
1/2 dl balsamvinäger
smör
olivolja
Salt och peppar

Gör så här:
Börja med att hälla vinet och balsamvinägern i en kastrull och reducera på medelvärme under hela tillagningen av rätten. Då blir det riktigt smaskigt.

Sätt på ugnen på ca 150°C.

Stycka kycklingen, och var noga med att lämna så lite av köttet som möjligt på skrovet. Låt benen och skinnet sitta kvar så blir köttet mycket saftigare. Om du gjort rätt ska du ha sex fina bitar när du är klar. Två bröstfiléer, två lår och två vingar. Salta och peppra. Bryn kycklingbitarna på båda sidor så att de får fin färg.

(Vill du vara riktigt proffsig gör du fond på kycklingskrovet, men vi hoppar det idag)

Häll lite olivolja i en långpanna och lägg dit kycklingen med skinnet uppåt. Dela ansjovisfiléerna i små bitar och sprid ut dem, kaprisen och oliverna över kycklingen. Repa av rosmarinen och strö på den också.

In med långpannan i ugnen. Tänk på att kycklingbrösten behöver lite kortare tid än de andra delarna som har benen kvar, så en bra idé kan vara att stoppa in dem lite senare eller ta ut dem tidigare än det andra. Om du använder stektermometer ska köttet hålla ca 70°C i bröstfiléerna och ca 80° i låren, då är det klart. Det tar ungefär 35 minuter på den ugnstemperaturen jag valt.

Koka upp en kastrull med vatten. Skala och skär rotfrukterna i cm-stora tärningar. Koka dem i ca fem minuter. Häll av vattnet i ett durkslag, skär rödlöken i lagom stora bitar och bryn därefter rotfrukterna ihop med rödlöken i en stekpanna. Strö samtidigt över farinsockret och blanda runt.

Blanda körsbärstomaterna i de glacerade rotfrukterna och lägg in alltihop bredvid den sista kvarten.

Smaka av den reducerade rödvinssåsen med salt och peppar. Om du vill ha den lite mer trögflytande kan du reda av den med lite maizena till önskad tjocklek. Blanka av såsen med en klick smör.

Smaklig måltid.

Abbemamman har varit i New York över helgen med några vänner. Det är hon väl värd tycker jag. Så Abbe, storebror och jag har haft en riktig killhelg och passat på att göra typiskt grabbiga grejer.

Jag skriver ganska sällan om mitt jobb på den här bloggen, jag vet inte varför egentligen. Det kanske inte passar in helt enkelt. Förrän nu.

Innan jag hade börjat på Milk, efter att vi lagt ner reklambyrån jag var med och startade för sexton år sedan, var jag i fjällen med familjen. Jag satt i en stollift när jag fick ett samtal från min blivande kollega och VD – Anna. Hon berättade att de fått kontakt med insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus och undrade om jag skulle vara intresserad att jobba med dem.

Det är ju lite lustigt på något vis. Det finns få saker jag har mer erfarenhet av än hur det är att vara på just det sjukhuset med ett sjukt barn. Jag svarade naturligtvis ja på frågan och barnsjukhuset blev min första kund på den nya byrån.

Här är en casebeskrivning av en kampanj som vi rullade ut för ett litet tag sedan.



Har du inte fått det här brevet i din brevlåda men ändå vill skänka en slant för att göra barnsjukhuset barnsligare kan du sms:a "LEKA" till 72930 så skänker du 75 kronor. Eller också kan du sätta in valfritt belopp på PG 90 08 34-3.

Hur lång tid ska man räkna med att få sitta på akuten och vänta innan man får träffa en läkare? Hur många timmar är rimligt? Hur lång väntan är acceptabel?

I torsdags kväll åkte jag in till akutmottagningen i Mölndal med galen smärta i nacke och huvud. Vad jag i början av veckan hade avfärdat som "lite stel i nacken bara" hade tilltagit till något jag inte längre kunde hantera och jag började undra om det kanske istället var en infektion av något slag, kanske hjärnhinneinflammation. Bäst att åka in för säkerhets skull.

Jag kom dit någon gång mellan halv elva och elva på kvällen, tog en kölapp, skrev in mig och konstaterade att det inte var mer än fem, sex patienter före mig. Det kändes bra eftersom smärtan nu var outhärdlig, huvudet sprängde och nacken var i princip orörlig vid det här laget. Jag fick några smärtlindrande tabletter och tänkte att då skulle jag nog kunna överleva ett par timmars väntan.

Någon gång strax efter klockan tre var vi bara två patienter kvar i väntrummet och sköterskan i receptionen frågade om vi ville komma in i var sitt rum istället så vi kunde ligga ner och vila. Det skulle nog dröja ett par timmar till sa han – något jag hade mycket svårt att förstå eftersom jag redan suttit där i över fyra timmar och det var ju inte så många patienter.

Ligga ner var visserligen inte en option för mig på grund av smärtan men jag tänkte att det kanske var skönare att sitta eller stå i ett rum där jag slapp en TV som rapade fyrans reklamfilmer var tionde minut i alla fall. Jag var vid det här laget så trött på exempelvis Skoda att jag har svårt att föreställa mig att någon sin komma på tanken på att köpa mig en bil av det märket efter den här kvällen. Rummet jag fick låg precis bredvid personalens fikahörna och de verkade vid den här tidpunkten ha en efterlängtad paus.

I det där rummet satt jag, stod, eller vankade av och an, i ytterligare tre timmar innan jag fick träffa en läkare. Och varje gång jag tittade ut satt personal i det lilla rummet och småpratade och verkade ha det ganska trevligt. Från att jag kom in strax före klockan elva på torsdag kväll till runt klockan sex på fredag morgon hann jag upparbeta inte bara en näst intill outhärdlig smärta utan också en rejäl portion ilska. En ilska jag inte visste riktigt vart jag skulle projicera.

Grejen är nämligen så här. De som satt i personalhörnan var sköterskor som egentligen inte kunde göra så mycket mer i väntan på läkaren. Och läkaren var ensam. Eller rättare sagt ortopedläkaren var ensam, det fanns en medicinläkare också – som inte hade så mycket att göra – men dem verkar det vara vattentäta skott mellan. Det är liksom ingen idé att skälla på sköterskorna, de kan inget mer göra. Och att ge sig på läkaren, som inte haft en lugn stund på hela natten, känns inte heller särskilt bussigt. Det är, än en gång, politikerna som planerar och avsätter resurserna som borde ha sig en käftsmäll så att de vaknar ordentligt. Ge dem en jävla smäll så de får sitta på akuten med nacksmärtor en natt vettja, då kanske de äntligen ser problemet.

Okej, jag kan väl kanske tycka att sköterskorna kunde tittat in till mig ibland och frågat hur jag mådde, om jag behövde något (smärtlindring kanske?). Nu dröjde det ett par timmar innan en ur personalen äntligen verkade ha noterat att jag var där och kom in och erbjöd en kopp te och en macka framåt femtiden. En macka jag inte kunde svälja på grund av smärtan, för övrigt. Men grundproblemet kvarstår, inget händer innan man får träffa den svårt överbelastade läkaren.

Jag har sagt det tidigare – då om barnakuten – och jag säger det igen, det måste gå att omfördela resurserna på något vis. Jag vet inte hur löneläget ser ut, men om vi utgår från att alla sköterskor har minst 24 000 kronor i månaden som de slåss för (och är mer än värda ska tilläggas) och en läkare beroende på ålder och erfarenhet har det dubbla eller kanske tredubbla. Då skulle man med väldigt grovt tillyxad matematik kunna byta ut två eller tre sköterskor mot en läkare på natten.

Resultatet i det här aktuella exemplet skulle vara två till tre personer mindre i det mysiga snacket i personalhörnan under natten och runt tre timmars väntan för oss patienter istället för sju. Dessutom skulle läkarna slippa stressa ihjäl sig och både de och sköterskorna skulle slippa en massa väldigt irriterade patienter. Jag vet inte. Tycker det känns så enkelt på något vis.

Min natt slutade med att de tog diverse blodprover, gav mig så mycket droger att pundarna i Brunnsparken hade varit avundsjuka och sedan gick nattpersonalen hem. Jag satt på min brits med lika mycket nacksmärtor men med ett rum som nu gungade och hörde de som gick på dagskiftet glatt hälsa varandra en god morgon.

En ny läkare kom efter ytterligare någon timme, pigg och utsövd. Hon gjorde samma undersökning och föreslog samma blodprover. När jag påpekade att de tagit dem för en dryg timme sedan tyckte hon att de kunde upplyst henne om det. Det tyckte jag också. Hon gav mer smärtlindring och muskelavslappnande och nu någonstans, med dubbel dos Morfin, Stesolid, Citodon och Voltaren i kroppen började jag äntligen se en ljusning.

Läkaren kallade mina smärtor för Torticollis och när jag googlade det senare läste jag att det är en förlossningsskada från fosterstadiet. Kanske skulle den här natten föreställa någon slags pånyttfödelse, vad vet jag? Jag fick träffa en sjukgymnast och fick lite övningar att jobba med och en påse piller med mig hem. Bilen gick inte att köra i mitt knarkiga tillstånd så jag lämnade den och tog en taxi hem.

Efter tretton timmar.

Är det rimligt?

Åker tåg. Igen. Den här gången går tåget åt andra hållet, hem från Stockholm och matlagningstävlingen. Jag är trött. Den tog på krafterna men det var en väldigt rolig dag.

Som jag skrev i morse kände jag mig rätt lugn. Jag hade liksom inga alls förväntningar på mig själv, eftersom jag är en glad amatör, och tänkte att så länge det inte handlar om att stycka kyckling eller något liknande så borde jag i alla fall kunna sno ihop något som går att äta.

Det var lite manfall (eller kvinnofall i det här fallet) från de tio bloggare som varit med i projektet från början så för att få en lite större grupp hade man bjudit in några "jokrar" som också var med och tävlade. Efter presentationsrunda berättade juryn – bestående av mästerkocksprofilen Ubbe Kvarnfält, Svensk Fågels VD Maria Donis och Leif Mannerström (no further presentation needed) – om första deltävlingen.

Stycka en kyckling. På tid.

Tack för den. Jag fick lite lätt panik. Jag har aldrig styckat en kyckling, knappt lagat en hel kyckling ens. Det kommer bara att bli slamsor kvar av min, tänkte jag och när juryn undrade om vi hade några frågor vad jag nära att svara: "Ja. Får jag åka hem?" Nu gjorde jag inte det, och som väl var visade Leif först hur man går tillväga. Jag tittade och tänkte att det såg ju inte sååå svårt ut, det kan nog gå.

Vi hade åtta minuter på oss. När jag väl stod där och tidtagningen börja ticka kom jag inte ihåg någonting av hur han hade gjort det. Visste knappt vad som var ben och vad som var vingar. Kaos. Jag började skära lite men var helt ute och cyklade. Mannerström gick förbi och sa, halvt strängt och halvt med ett skratt "ja du, du leder inte den här tävlingen, så mycket kan jag säga". Jag bara garvade, för jag var helt säker på att det var sant det han sa. Så småningom hittade jag känslan och fick till några hyfsade styckdetaljer innan tiden var ute. Men inte var det några mästerverk, inte.

Andra delen av tävlingen var att laga en rätt av kycklingen vi just delat. Enda kravet var att den skulle in i ugnen på något sätt. I ett angränsande rum fanns råvaror. Vi visste inte vilka råvaror som dolde sig därinne men vi fick reda på att vi hade exakt 50 minuter på oss från det att dörrarna öppnades till maträtten skulle vara färdiglagad och snyggt presenterad.

Det här kändes kul. Men stressigt. Min fru – som ju är en gudabenådad kock – brukar säga att jag kan laga mat men att det tar väldigt lång tid. Hon har alldeles rätt i det. Jag är inte snabb i köket. I alla fall. Jag gick in och plockade ihop lite råvaror mest på måfå kändes det som först, men efter en liten stund började en tanke formas i mitt huvud. Jag lämnade rummet med rödlök, körsbärstomater rotfrukter, kapris, ansjovis, oliver, rosmarin och rödvin i korgen.

När de femtio minuterna blivit till sextio, eftersom vi fick tio minuter förlängning när juryn insåg att ingen skulle bli klar i tid, låg det ugnsgrillad rosmarinkyckling smaksatt med ansjovis, kapris och oliver på min tallrik. Till det glacerade rotfrukter och en rödvinssås. Jag återkommer med recept i ett senare inlägg. Förhoppningsvis får jag några bilder av fotografen som dokumenterade hela rasket.

Jag kände mig nöjd men lite nervös när jag gick in till juryn med min tallrik. De smakade, hummade och kommenterade, men verkade väldigt nöjda med min rätt. När alla hade varit inne hos juryn och blivit bedömda väntade vi spänt en stund innan de kom ut och kungjorde att de hade ett resultat.

Vi fick ställa upp oss på rad enligt klassiskt Sveriges-Mästerkock-manér och juryn berättade att de tyckte att allas mat var god. Leif Mannerström sa att vi inte fick börja gråta som de alltid gör på TV för då börjar han också att gråta. Så bad han Britta kliva fram, för dagen inlånad som joker. Sedan bad han mig ta ett steg framåt. "Åh fan, var det så dåligt" for genom mitt huvud. Till sist fick Karoline kliva fram. Men så sa han att dessa tre personer hade imponerat mest på juryn med sin kreativitet. Oj!

Vi fick var och en några kommentarer om varför de gillade våra rätter och jag måste erkänna att jag inte minns exakt vad han sa till Britta och Karoline, mer än att det var fint beröm, för jag blev så ställd när han kom till mig. "Vi tyckte väldigt mycket om hur du smaksatt kycklingen och fått fram sältan med hjälp av ansjovis och kapris. Mycket begåvat och kreativt."

Jag ber om ursäkt för skrytet här, men jag blev väldigt stolt och glad. Det här hade jag inte precis väntat mig när jag satte mig på tåget upp till Stockholm i morse. Vann tävlingen gjorde Karoline, stort grattis till henne!

Klockan är strax före åtta och jag sitter på X2000 på väg mot Stockholm. Idag ska jag laga kyckling med Leif Mannerström. Det är final i kycklingprojektet jag varit med i ett tag och vi ska laga mat live den här gången. Jag vet inte hur det kommer att gå till, men jag vet att det ska mynna ut i en digital kokbok och att Mannerström kommer att vara med i en jury.

Det känns helt crazy, det här. Jag borde vara skitnervös, men hela grejen är så konstig. Jag kan laga mat, det är inte det, men jag är liksom ingen kock. När jag gjort mina kycklingrecept hemma har jag haft god tid att fundera, slå i kokböcker efter tips och inspiration, provlaga, googla och diskutera med min fru. Nu ska jag göra det på plats med en av Sveriges mest erfarna kockar. Det är så osannolikt på något vis så jag kan omöjligt ha några förväntningar på mig själv.

Det ska bli kul helt enkelt.

Abbemamman och jag var på Käringön med våra vänner över helgen. Tog hand om oss själva ett par dagar, vilade, andades Bohusländsk luft som stormnade in från sydväst, köpte en hummer och gjorde soppa på den, åt god mat och drack goda viner och pratade om allt det där man aldrig hinner prata om annars.

Mormor och morfar hade hand om killarna. När vi kom hem i eftermiddags fick jag bullar som Abbe hade bakat. Inte vilka bullar som helst.

Mina älskade små killar, så här tänker pappa.

UPPDATERING:
Storebror läste artikeln och sa: "Va, är du pensionerad, pappa?!"

Storebror: Pappa jag frågade chans på XX idag.
Jag: Jaså, vad spännande. Hur gick det då?
Storebror: Både bra och dåligt.
Jag: Hur då?
Storebror: Hon sa att hon ville vara ihop med mig, men inte förrän efter sommaren, för då har hennes storebrorsa slutat på vår skola.
Jag: Jaha. Är hon lite rädd att han ska retas kanske?
Storebror: Mm.
Abbe: Men Huno. Man kan ju vara ihop i hemlighet.

Har du någon gång fört statistik över exakt när och hur mycket ditt barn dricker och exakt när ongen i fråga kissar? Det har jag. I tre dagar har vi nu skrivit upp varenda milliliter Abbe fått i sig och klockat varje tillfälle han kissat eller druckit.

Det är inte helt lätt. Bara att komma ihåg det varje gång är en utmaning och så gäller det att man har något att anteckna på just där och då. Jag har känt mig lite som en hemlig agent när jag plockat upp min mobil på olika platser för att läsa in ett röstmemo "Klockan är 14.43. Abbe drack 330 milliliter. Slut på meddelandet." Men jag tror vi har fått med allt.

Det här projektet ger mig lite flashbacks från när Abbe var nyfödd. Minns med en klump i magen hur vi kämpade och slet med att få i honom tillräckligt med mat. Hur det kunde ta över en timme att få honom att svälja sina 130 ml Profylac som han behövde var tredje timme för att växa och orka. Det var en tuff strid där sond eller knapp på magen var fienden vi försökte mota bort. Idag är jag glad att vi orkade, för jag vet nu hur svårt det kan vara att komma ur behovet av knappen när man väl börjat med den. Under den här perioden antecknade vi varje milliliter Abbe drack och vägde blöjorna han kissade i, för att se hur mycket han kissat ut.

Att vi har hållit på och noterat in och utflöde de här senaste tre dagarna beror på att Abbe ska till sjukhuset i veckan och kolla sin njurfunktion. Han har ju bara en njure som ni vet, och då vill man ha koll på att den gör sitt jobb. Njurar och hjärta har mer med varandra än man skulle kunna tro, så kanske är det extra viktigt på en liten kille med hoplappat hjärta.

Då var det dags för kycklingrecept igen. Temat för den här omgången är ”Skrämmande god kycklinggryta till Halloween”. Okej, gryta alltså. Och Halloween. Pumpa då kanske? Nä. Det blir nog pumparecept ändå så det räcker, så jag hoppar det. Dessutom har jag aldrig varit särskilt förtjust i pumpa, förutom kärnorna som vi alltid brukar rosta när vi fixat halloweenlyktan.

Nej, jag satsar på något med italienska rötter istället eftersom jag tycker mycket om det italienska köket. (Varför säger man så egentligen? Det är ju inte köket jag gillar, utan käket.) Det blir något slags möte mellan en "Ossobuco" och en "Pollo alla cacciatora". Eller kanske inte det heller. Jag tog saker jag gillar, helt enkelt. Och det blev faktiskt skrämmande gott. Tro det eller ej.

Ingredienser.
3 st kycklingfiléer
1 gul lök
4 vitlöksklyftor
4 lagerblad
2 dl morötter
2 dl rotselleri
4 sardeller
1 dl urkärnade kalamataoliver
1 burk plommontomater
1 msk tomatpuré
2 dl rödvin
1 dl vatten
1 apelsin
Färsk timjan
Färsk persilja

Gör så här.
Marinad:
Skär kycklingfileérna i lagom stora grytbitar, ca en till två centimeter stora kuber. Salta, peppra och lägg dem i en bunke. Krossa en vitlöksklyfta, blanda i den, lagerbladen och ca en matsked färsk repad timjan i kycklingen och häll på rödvin så att det täcker alltihop. Marinera i minst en timme. Ju längre desto godare såklart.

Tillagning:
Skiva en vitlöksklyfta, hacka löken och skär rotfrukterna i ungefär centimeterstora tärningar. Plocka ut kycklingen ur marinaden och låt den rinna av ordentligt. Spara marinaden. Stek kycklingen i omgångar i olivolja i en het stekpanna så den för en fin brun stekyta, lägg sedan över i en gryta. Fräs lök, vitlök och grönsaker i stekpannan och lägg över även dem i grytan. Häll på plommontomaterna och mosa dem med en sked. Finhacka sardellerna och lägg i dem och oliverna. Häll i den överblivna marinaden och resten av vinet, samt vattnet. Låt det sjuda ihop under lock i ca 45 minuter.

Toppingen:
Riv skalet från en apelsin och finhacka två vitlöksklyftor. Finhacka ca en halv deciliter persilja och repa ca en matsked färsk timjan. Blanda ihop till ett färglatt strössel.

Servera med ris och/eller bönor och kanske lite sallad.



Rösta kan ni göra här om ni tycker den är smarrig. Eller om den verkar vara det.

Har ni sett? Vi har blivit ett par tecknade figurer, storebror och jag. Lite ovant, men kul.

Minns ni att jag var med och skrev ett avsnitt i en bok som heter "Litet syskon"? Det är en bok om att vara liten och ha en syster eller bror med sjukdom eller funktionsnedsättning och bokens författare heter Christina Renlund och är leg. psykolog och psykoterapeut.

Christina arbetar också med ett projekt kallat Syskonkompetens i samarbete med Ågrenska, AMC-föreningen, Habilitering och Hälsa i Stockholms läns landsting. Som en del i det projektet fick jag för några år sedan frågan om jag kunde tänka mig att bidra med en text med ett samtal mellan storebror och mig. Det ville jag gärna. Syskon till sjuka barn är ett angeläget ämne, som jag själv funderat mycket över och tagit upp det flera gånger tidigare.

I alla fall. Sagt och gjort, jag skrev ner ett litet småprat vi hade en kväll – när storebror var sex år – och nu har det blivit till en liten film. Varsågoda.



Ett jättefint och väldigt viktigt projekt, väl värt att sprida tycker jag.

Abbe: Pappa. Kommer ni in till mig på min födelsedag med presenter?
Jag: Ja det är klart att vi gör. Men det är flera månader kvar till den.
Abbe: Kommer alla då?
Jag: Javisst. Hmm, då fyller du åtta. Tänk att det snart är åtta år sedan du kom. Och som du skrämde din pappa.
Abbe: Va?! Skrämde jag dig?
Jag: Jag menar att du var väldigt sjuk å sådär, du vet.
Abbe: Mm, såklart … Men allt gick ju bra, pappa.

Han säger det med en tröstande blick. Jag krymper. Blir till smulor. Och Abbe är så stor, så klok och så tapper.

Jag: Ja, det har du rätt i min vän. Och vilken tur att det gjorde det. Jag kunde inte fått någon bättre liten kille i hela världen än dig.
Abbe: Men jag skriker ganska mycket. När jag inte får som jag vill.
Jag: Det är sant. Vi får slipa på den detaljen.
Abbe: Mm.
Jag: Då blir du ännu mer perfekt än du redan är.
Abbe: Mm. Gonatt pappa.
Jag: Gonatt, min älskling.

Sånt som gör mig glad.
Att Abbe och jag fick ett tackkort från brudparet som ropade hem Sonias bröllopsfotografering på mina hjärtebarnsauktioner i febuari. Så fint på alla sätt och vis. Det värmde ända in i hjärteroten.

Att se barnen utvecklas. Höra de vingliga tonerna från storebrors saxofon mer och mer likna musik för varje dag som går. Att se honom på handbollsplanen kasta sig över sexmeterslinjen mot målet och skjuta hängande i luften. Att höra Abbes ljudade små meningar när vi sitter med läsläxan tillsammans. En ynnest.

Sånt som gör mig trött.
Att behöva tjata på hantverkaren att de ska göra färdigt jobbet de påbörjade för fyra månader sedan så att vi kan börja använda vår tvättstuga och badrum.

Att jag inte tycks få tiden att räcka till. Hur jag än bär mig åt.

Vi betalar väldigt mycket i skatt i det här landet, men jag gör det gärna för jag upplever att vi i vår familj fått vår beskärda del tillbaka med råge genom hjärtoperationer och specialistvård i mängder. Jag tycker om svensk sjukvård. Tycker att den är strålande. Jag tror, att om det blir allvar – som med Abbe till exempel – så fungerar saker och ting väldigt bra. För det mesta.

Men ibland undrar jag ändå hur våra surt förvärvade skattepengar används. Det är möjligt att det finns förklaringar till det jag nu ska beskriva, eller åtminstone delar av det, men för mig känns det bara som ett kvalificerat slöseri med pengar och tid.

Storebror är allergisk, visar det sig. Han var riktigt risig under pollenperioden i våras och har reagerat starkt t ex när han varit nära hästar. Mycket dumt, eftersom både Abbe och mamman rider. Vi insåg därför att ett allergitest vore bra för honom. Så att vi vet.

Okej. Så vi ringde vårdcentralen och försökte boka tid för pricktest. Det finns också en barnmottagning i kommunen, men den är bara för små barn (läs bebisar) och kroniskt sjuka (läs Abbe & Co). Alltså ringde vi vårdcentralen.

Men nix. Det gick inte att boka tid för pricktest, bara sådär. Först måste vi träffa en läkare och berätta att storebror är allergisk. Så läkaren kan säga "då ska vi nog ta och boka ett pricktest". Vi tog ledigt från jobb och skola, gick till läkaren som ställde några frågor, skrev en notis om att storebror ska göra ett pricktest och meddelade att de skulle höra av sig. Sedan gick det några veckor.

Och så en dag kom två brev. Inte ett. Två olika brev, två personer som suttit och skrivit, stoppat i kuvert och frankerat. Det ena löd ungefär "storebror är för ung för att göra pricktest hos oss på vårdcentralen. Vi skickar en remiss till barnmottagningen". Det andra brevet kom från barnmottagningen, och löd typ "vi har tagit emot en remiss och kommer att kalla storebror på pricktest". Någon gång. Sedan. Ytterligare en person ska alltså titta i en kalender, skriva en kallelse, stoppa i kuvert och frankera. Det brevet har inte kommit än.

Alltså, det här är inte hela världen, men ändå. Jag frågar mig om man inte kunde tagit läkarbesöket i samband med pricktestet? Man kan, bara med en snabb blick, rationalisera bort ett läkarbesök och tre brev med allt vad det innebär av porto, att skriva och hantera. Tid och pengar som kunde lagts på någon som behövde det.

Storebror får nog sitt pricktest så småningom. Men, kom igen! Nog finns det vettigare sätt att förbruka pengarna?

Vi testar sådan där färdigpackad kasse med mat och recept ett tag. Kanske kan det göra planeringen enklare under vardagarna, så varför inte. Vi provar.

Nej, det är inte Lina som har packat kassen åt oss, utan vår lokala Ica-handlare. Han heter Owe. Det läser vi varje gång vi får ett sådant där personligt datorgenererat brev från honom, med rabatter anpassade för just oss, ni vet.

På tisdagar hämtar mormor killarna på skolan. Då brukar de beställa pannkakor av henne. Och just den här tisdagen stod det "Torsk Nicoise" på menyn i matkassen. En fin bild av maträtten visade en sallad med bitar av torsk och ägghalvor i bland annat. Fräscht och snyggt.

Igår kväll när jag gick in till storebror för att krama om honom och säga god natt, tittade han lite sömndrucken på mig med oroad och besviken blick och sa: "Owe Krook har skickat med någon himla äggröra till i morgon! Tur att mormor kommer så vi får pannkakor."

Jag har skrivit om detta tidigare. Först i det här inlägget. Och sedan skrev Expressen om det i bland annat den här artikeln. En enkel undersökning med en pulsoximeter, av alla nyfödda, skulle rädda liv. Det är Abbe ett levande bevis på.

Nu verkar det äntligen som att åtminstone Stockholms läns landsting bestämt sig ge alla nyfödda barn en möjlighet till pox-screening. Härligt. Det tog bara tre och ett halvt år från att de presenterade resultatet av studien att ta det beslutet (!?).

Låt oss hoppas att alla landets landsting går samma väg.

Abbe är en kelgris. Det passar mig fint, för det är jag också. Han är väldigt generös med kärlek och gos och man kan i princip alltid få en kram om man längtar efter en. Men han gillar inte när jag är orakad. Jag får visserligen kramar hela tiden ändå, men alltid följt av "Pappa, du måste raka dig."

Det var dags att läsa för Abbe och natta honom. Mamman hade lagt sig tillrätta bredvid honom ikväll och jag gick in för att ge Abbe en godnattkram och en puss innan de började läsa. Jag var helt nyrakad och Abbe la sin kind mot min, blundade och strök den fram och tillbaka. Så öppnade han ögonen och tittade vädjande sin mamma, lite oroad som att han var rädd att såra henne, och sa: "Mamma. Är det okej ifall pappa ligger hos mig istället?"

Abbe ger smakprov på vilka låtar han gillar just nu.
Hela spellistan hittar ni här.

Läser en frågespalt i SvD. En mamma undrar om det är ”fel att belöna barnet så att det somnar själv?" Barnet är fyra och ett halvt år gammalt och vill att mamman eller pappan ska ligga hos henne tills hon somnar, men mamman "har en del att stå i på kvällarna och behöver sin egen tid".

Jag blir ledsen av att läsa detta. Det är inte det att jag förstår henne. Jag känner igen mig i hennes känsla. Alla som fått barn vet att det är svårt att hinna med livet. Man blir tvungen att lägga sina egna intressen åt sidan under några år, eller åtminstone dra ner kraftigt på dem. Och alla har vi väl någon gång känt att de här sömnprocedurerna tar för lång tid. Så jag förstår känslan.

Men. Efter att Abbe kom till världen kändes det viktigare än någonsin att ligga kvar hos storebror på kvällarna tills han somnade. Där och då hade vi möjligheten att få honom att känna att han fortfarande var viktig, även om det kommit en ny (väldigt tidkrävande) medlem i familjen.

Och dessutom. Jag skulle för allt i världen inte vilja missa de där stunderna. Alla böcker vi läst tillsammans, små händer på min kind, de snusande andetagen som blir långsammare och långsammare. Stunder av trygghet jag bär med mig i resten av mitt liv. Men framför allt stunder som storebror lägger till sin trygghetsbas och sin personlighet.

Numera somnar storebror själv. Han läser i sin bok en stund och jag går in och kramar om honom när han släckt lampan. Sen somnar han till en favorit-godnatt-skiva med klassisk musik. Men han är nio år. Abbe – som är sju år – ligger jag fortfarande bredvid på kvällen. Tills han somnar.

Läs psykologens svar på läsarfrågan. Det är mycket bra.

Trött kväll. Mitt huvud dunkar och öronen piper. Bortsett från det – vilket är väldigt svårt att bortse från eftersom det är ett högljutt pip från helvetet – men bortsett från det, så är det alldeles tyst i huset. Abbemamman är på konferens med jobbet över helgen och killarna har somnat.

Vi har just avklarat en skön kväll i soffan tillsammans. Fredagsmys med chips, salta pinnar och Fångarna på fortet. Som småbarnspappa har jag vant mig vid att det är vad TV4 sänder på fredagskvällarna som gäller. Idol, Let's Dance, Fångarna på fortet och allt vad det heter. Det har egentligen inte så stor betydelse, det som spelar roll är att få krypa upp i soffan tätt intill Abbe eller hans bror en stund. Det blir inte så många tillfällen till det under veckorna.

Jag undrar om det dunkande huvudet och de pipande öronen kan ha något att göra med att jag var på bokmässan idag? Där var mycket folk. Väldigt mycket folk rent ut sagt, trots att jag valde att gå på en fredag och det kommer att vara många resor värre i morgon eller på söndag. Det verkar vara populärt med böcker och det är fint tycker jag. Och nödvändigt också, om man läser vad litteraturutredningen kommit fram till.

Jag snurrade runt planlöst i några timmar, tittade, lyssnade och köpte några böcker. Mest till killarna. Det brukar bli så. Det bästa med besöket var nog ändå att jag äntligen fick chansen att träffa Sören och Anders. Sören och jag har haft en del kontakt via bloggen, Facebook och Twitter genom åren. För att inte tala om via alla Håkanbråkan-, Sune- och Bertböcker Abbemamman och jag har läst för killarna. Nu läser storebror om Sune eller Bert själv. Men Sören, Anders och jag har inte träffats än och bestämde att vi skulle ses på mässan. De hade ett späckat program med möten och boksigneringar så det blev ett snabbt snack mellan två åtaganden, men inte desto mindre trevligt. Nästa gång hinner vi kanske med en fika.