Jag fick en kommentar från en läsare i morse:

"Vi fick vår finaste julklapp ever igår den 29/11 2009. Kl 13 ringde telefonen från Sahlgrenska. Nu är det dags sa hon och ruljangsen drog igång. Nu den 30/11 2009 har vår dotter född 05 ett nytt hjärta pickandes i sin kropp. Några andras mardröm har blivit vår lycka. Alice har fått ett nytt hjärta med allt det innebär."

Underbart. Jag håller alla tummar i världen på att Alice snabbt ska vara på benen igen.

Andra bloggar om hjärtebarn, transplantation, sahlgrenska, organdonation

Nu ska jag berätta om hur en helt vanlig fredag hastigt och lustigt blir helt ovanlig.

Det började som en vanlig dag med att jag körde killarna till dagis och fritids. Nåja nästan som vanligt, både mamman och jag var lämnade idag eftersom vi skulle ha utvecklingssamtal om Abbe. Det gick jättebra, Abbes fröken berättade saker som gjorde mig både stolt och glad. Jag kramade killarna, sa att jag kommer och hämtar dem om några timmar, och åkte till jobbet.

Jag var lite sen till jobbet efter mötet på dagis, kollade igenom mejlen och skulle precis sätta igång ett projekt vi är mitt uppe i, när allt plötsligt tog en ny riktning.

Först lite bakgrund. Jag jobbar på en reklambyrå, om det nu var någon som inte visste det, och med jämna mellanrum skickar vi in våra kampanjer till olika tävlingar. Det är kul och det får oss att göra bättre jobb, men det är också en värdemätare på vår egen förmåga att leverera. En slags ISO-certifiering kan man säga. Vi säger att vi är kreativa, och med hjälp av tävlingarna kan vi få svar på om andra tycker det också.

I alla fall. Nu hade vi skickat några kampanjer till något som heter Eurobest, som betraktas som EM i reklam i vår bransch. Vi var fyrfaldigt nominerade, vilket är fantastiskt kul bara det. Men för ett par dagar sedan kom ett mejl om att vi bör komma till ceremonin för att vi kommer att få ta emot ett pris på scenen. Skitroligt! Men eftersom prisutdelningen var i Amsterdam och vi har mycket att stå i tänkte vi ändå avstå från att åka dit och försökte få tag i någon vi känner som kunde ta emot vårt pris den här gången. Någon som ändå var där.

Jag hade som sagt precis kommit till jobbet, svept en kopp te, kollat mejlen och skulle sätta mig i möte när plötsligt Johan ropar "MEN VAD I HELVETE STÅR DET HÄR??!!" från sitt rum. Han hade fått ännu ett mejl från Eurobest där de var ledsna att vi inte kunde komma för att vi inte bara skulle få två guld utan dessutom Grand Prix.

Jag läste mejlet igen och igen. Många gånger. Trodde liksom inte på det. Jag inser att för dig som inte är insatt i min branch så säger det dig ingenting. Men ett Grand Prix är det finaste pris man kan få i sådana här sammanhang. Att bli nominerad är skitsvårt, så bara det är stort. Sedan kommer brons, silver och guld i olika kategorier. Och på toppen av alltihop Grand Prix. Det bästa av alla guld som delas ut i den klassen. Det finaste fina.

"Vi måste åka ner och hämta det" sa mina kollegor. "Självklart, och jag vill så himla gärna hänga med men det här vär typ den sämsta dag en ever att få till det" sa jag. Så jävla typiskt.

Ett: jag hämtar på dagis på fredagar. Två: min fru skulle hem och laga middag med några tjejer hos en kompis så jag skulle vara ensam med killarna på fredag kväll. Tre: för att de skulle få vara ifred skulle kompisens man och femåriga dotter komma hem till mig och grabbarna och sova över. Fyra: storebror skulle på disco på fritids. Fem: på lördag morgon skulle min fru kidnappa sin mamma som fyllde år och ha en dag på spa. Killarna och jag skulle laga förrätt och dessert till kalaset på kvällen.

"Kom igen nu, det löser du. Det skulle vara skitkul om du hänger på" sa Johan. Vi kollade vad det fanns för flyg ner och hittade en flight som gick 12.25. För att hinna ner till galan var vi tvungna att ta det planet. Klockan var elva! "Okej, jag vet inte om jag löser detta, men om vi ska hinna så måste vi åka nu. Jag får ringa runt i bilen för att se om det går att få ihop. Går det inte får jag åka tillbaks och jobba helt enkelt"

Johans fru åkte till Särö och hämtade hans pass och en ren skjorta och vi satte oss i bilen på väg mot Landvetter via mig. Jag ringde mina föräldrar medan vi rullade ut på motorvägen, jodå de kunde ställa upp på kort varsel. Bra. Jag fick tag i min polare efter en stund, som plötsligt inte hade någon stans att ta vägen med sin dotter på kvällen, men han försäkrade mig om att det skulle ordna sig. Pheuw. Väl hemma hos mig sprang jag in snabbt och slet åt mig mitt pass, lite kläder och en kamera, innan vi gasade iväg igen. Min fru, som jobbar på affärsresebyrå, bokade biljetter åt oss medan vi satt i bilen på väg till flygplatsen.

Jag släppte av Johan som sprang in och checkade in medan jag sladdade in i parkeringshuset. Det var bara minuter kvar till incheckningsdisken stängde. Ulrika svängde in och droppade av Johans väska, vi sprang upp till säkerhetskontroll, passerade den och gick rakt in och satte oss på planet. När vi mellanlandade i Köpenhamn och klev av planet där tittade vi på varandra och gapskrattade. Vad hände?

Nåväl. Vi kom till Amsterdam, hyllades och fick vårt pris, festade, minglade, pratade, twittrade och vinglade hem till hotellet fram emot tvåtiden på natten. Gick upp klockan sex och flög hem vid åtta på morgonen. Sedan var det bara att försöka kugga i det som jag hade planerat innan Gran Prix-äventyret dök upp. Som att göra creme brulee till killarnas mormor till exempel.

Under det där dygnet tog jag mig igenom i stort sett hela mitt känslospektrum. Stolthet, glädje, chock, eufori, beslutsångest, panik, stress, fokus, dåligt samvete, ånger, längtan, glädje, stolthet och lycka igen.

Tjugofyra timmar jag aldrig kommer att glömma.

Andra bloggar om 24, galet, eurobest, grand prix, reklam

– Ahhp-a, ya yilla in-e nöö.
– Gillar du inte snö?
– Ney. Nöö. Ya yilla in-e nöö.
– Vad är det du inte gillar? Bröd?
– Ney, nööö.
– Kan du teckna? Jag förstår inte, vännen.
– Ya yilla in-e nöö.
Abbe verkar lite trött på att jag inte fattar.
– Öl?! Gillar du inte öl?
– Ne-hey, skrattar Abbe.
– Nöö! Ya yilla in-e nöö, säger han och ser allvarlig ut.
– Säger du dö? Du gillar inte dö?
– Mm.
– Men älskade vän, det är klart du inte gillar att dö. Det gör inte jag heller. Varför säger du så, tänkte du lite på det?
– Mm.
– Lilla hjärtat mitt. Vi ska inte dö, inte förrän vi blir gamla. Det är långt kvar till dess.

Andra bloggar om döden, barn, talfel

"Pappa, jag skulle nog inte kunna leva utan dig. Alltså som barn, som sexåring."

– Storebror.

Radio, tidningar och TV rapporterar idag om förhållanden på svenska grisfarmar. Djur som far illa, som inte ens har halm att böka omkring i. Skadade, sjuka djur och till och med grisar som dött och ligger kvar och blir föda år de andra.

Det är svinerier på hög nivå. Faktiskt på den allra högsta.

När det visar sig att en av gårdarna där man upptäckt missförhållandena tillhör Lars Hultström, styrelseledamot i Svenska djurhälsovården, mår jag fan illa. Vilket hyckleri! Inte nog med det, Hultström är dessutom ordförande i Swedish Meats och styrelseledamot på Scan. Genom att ivrigt heja på drevet mot de danska grisbönderna för ett knappt halvår sedan, har de fått oss att villigt hosta upp pengar för att köpa det dyrare svenska köttet. För de svenska grisbönderna kan vi minsann lita på.

Jag ska Swedish meats en poäng. De lever i alla fall sitt varumärke fullt ut och anställer väljer att ha svin ända upp i högsta ledningen.

Andra bloggar om svin, grisar, swedish meats, lars hultström, svinerier, vanvård, djurskötsel

I morgon är det en månad till julafton. Killarna har sedan ett tag tillbaka bläddrat i leksakskataloger, skrivit önskelistor och hoppas på att ligga bra till hos tomten. Listorna har rapporterats vidare till mor- och farföräldrar. Jag antar att de har kontakter med tomten som inte jag har.

Men den finaste julklappen kom i brevlådan redan i fredags. Sex dagar innan jul ska Abbe få ett språk som människor kan förstå. Han ska få konsonanter. Massor av fina explosiva konsonanter. Abbe ska äntligen operera sin gom och få ett fungerande tal.

Det gör mig så ofantligt glad. Abbe också, det märker jag på honom. Han har längtat så efter att kunna prata riktigt bra. Han är antagligen lyckligt ovetande om att det kan komma att bli en jobbig tid efter operationen, men märkligt nog verkar det nästan som att han börjat förbereda sig mentalt. De senaste dagarna har han spenderat framför datorn och tittat på små flashfilmer med djur som är på sjukhuset. Om och om igen.



Jag är lättad och hela min kropp sjuder av lycka över att vi äntligen fått ett datum. Äntligen ska Abbe slippa bli missförstådd, han ska slippa säga allt flera gånger och ändå mötas av rynkade pannor och goddag yxskaft-svar för att folk inte kan med att fråga, en gång till, vad han säger. Han ska slippa att säga efter de stora barnen så att de kan skratta åt honom när hans egen version av orden kommer ur hans lilla mun.

Jag är lättad och lycklig, men också rädd. Rädd för att han kommer att ha väldigt ont, att det kommer att vara alltför jobbigt för honom efteråt. Jag är rädd för att operationen inte ska bli lycked, att den inte ska hjälpa, att talet inte ska bli bra trots ingreppet. Och jag är livrädd för att något ska gå fel.

Men nu fokuserar vi på det positiva. Okej?

Andra bloggar om operation, talfel, svalglambå, julklapp, lycka, oro

Titta vilken fin höstkonst jag fick av Abbemannen.

Jag vet att det låter för jävligt. Men det är faktiskt sant.

Tipstack till Ulrika.

Jag hämtade storebror en timme för tidigt från kalaset. Han hade ont i örat. Och innan vi hunnit hem gjorde det så ont att han satt där bak i bilen och grät.

Feber. Alvedon. Stoppa om.

Se där. En öroninflammation piggar alltid upp.

Storebror ska på kalas om en liten stund. Han slår in paket och jag frågar om han ska skriva ett kort också.

– Äh. På alla kalas jag har varit, inklusive mitt eget, så har barnen bara slängt korten.

En insikt så god som någon. Inklusive ordvalet.

Andra bloggar om barn, kalas, paket, kort, inklusive, ordval, språk

Jag vet inte jag. Det började kännas lite tungt här inne. Det är ju ändå fredag.

Så mycket klokt. Sådant fint stöd. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ni är fantastiska.

Några saker bara. Abbe är inte mobbad. Jag känner att jag vill vara extra tydlig här, så att jag inte målat upp en felaktig bild. Han är en omtyckt liten kille så vitt jag uppfattar det. Men som många påpekat bland kommentarerna så måste man ta tag i sånt här tidigt. Innan det utvecklas till något otäckt. Det rädslan för hur det skulle kunna bli i framtiden som är så jävla plågsam.

Gränsen är luddig. När glider det över från oskyldig lek till pennalism?

Jag minns själv med ånger och avsky hur vi behandlade två av våra klasskamrater ibland när vi gick i högstadiet. En kille och en tjej. Vanliga barn. Jag skulle inte säga att de var mobbade, det är kanske lite hårt. Men var går gränsen? Inte var vi snälla mot dem i alla fall. Och det är något jag har ångrat och skämts för i hela mitt vuxna liv.

Abbe är en helt vanlig kille. Men på samma gång annorlunda och det kommer att bli mer tydligt för honom om några år. Det stora ärret över hans bröstkorg till exempel, kommer han att skämmas för det, eller vara stolt? Oavsett vilket så kommer han att att känna sig annorlunda och det sista han vill då är säkert att någon annan ska påpeka det.

Det är många som undrat var fröknarna finns i allt detta. Jag vill passa på att försvara personalen. Jag pratade med en fröken igår efter att detta hänt och hon lovade att prata med de andra. När jag sa att jag inte trodde det var så illa menat svarade hon att det spelar ingen roll, detta är ändå inte okej. Jag bad dem hålla ett öga på ifall de ser något i den här stilen igen, och styra av det omedelbart. Det lovade de. Jag bad dem också att inte ta upp det hela i någon samling eller liknande, eftersom jag inte vill utsätta storebror för något i onödan.

Det är inte lätt det här. Vi vill stämma i bäcken, men är samtidigt rädda att vår reaktion gör alltihop större än det är.

Andra bloggar om bloggar, respons, barn, oro, mobbing, personal, fritids

Några av killarna på storebrors fritids tycker att Abbe låter så roligt när han pratar. De säger saker och vill att han ska säga efter. Och så skrattar de.

Jag tror inte att det är så illa menat, att de gör det för att vara elaka mot Abbe. De tycker nog att han låter skojig, kanske till och med gullig, när han pratar. För det gör han ju. Det tycker jag också. Och även om jag längtar mig galen efter dagen då Abbe kan prata så att folk förstår vad han säger, så kan jag inte låta bli att känna att jag nog kommer att sakna hans eget lilla språk lite också. Det har blivit en del av honom.

Storebror är också med. Han är stolt över Abbe och tycker nog att det är kul att det är hans lillebror kompisarna skojar med. De stora killarna ligger på. "Säg tjenare Abbe, säg bajskorv. Abbe, säg godis". Abbe säger efter och alla skrattar. Än så länge verkar inte han uppfatta något annat än att han kan säga saker som får alla att skratta. Det är ju kul. Kanske är han för liten för att se det tragiska i hela skiten. Men kommer han att se annorlunda på det om ett tag? Kommer han ens att komma ihåg det? Själv minns jag i princip ingenting från när jag var så liten, men någonstans sätter det väl sig. Jag undrar så, i vilken del av själen lagras detta? På vilket sätt läggs det ena till det andra i byggandet av Abbes självbild?

Det är värre för oss. Vi ser något bortom det som Abbe själv verkar uppleva nu. Något vidrigt och smärtsamt som vi inte vill tänka på. Men som ständigt finns där och oroar. Igår blev det för mycket för min fru som hämtade på dagis. Det blev som en trailer till skräckfilmen vi inte vill se.

Där stod de allihop, stora killar, sex-, sju- och åttaåringar i en ring runt den lille krabaten. En ensam liten fyraåring i mitten med ett svårt talfel, som likt ett cirkusdjur gjorde konster på deras befallning. Alla drev på. Hittade på nya ord för Abbe att härma, ord som belönades med skratt, lika sorgligt som som clownen på en cirkus. Det kändes som en lynchmobb.

Min fru berättade gråtande om hur det svartnade, hur plötsligt alla röster försvann och det blev aldeles tyst. Hon berättade hur surrealistiskt hon såg alla de stora barnen i en ring runt vår lilla, annorlunda pojke. Hon såg deras munnar röra sig av skratten men allt hon hörde var ett pip.

Är det så här det kommer att bli? Det gör så fruktansvärt ont.

Andra bloggar om talfel, mobbing, barn, 22q11, oro

Jag fick sjunga i kväll. Äntligen lyckades jag övertyga min lilla diktator. Jag lockade med Redemption song för den kan inte mamma, och då mjuknade han lite.

Jag sjöng några vanliga barnsånger och sedan Bara om min älskade väntar efter att Abbe somnat. Storebror låg tyst en stund efter att sången var slut. "Jag tycker den är ganska sorglig" sa han sedan. Jag sa att det är den och att jag tyckte det var fint att han hörde det. "Kan jag bli den jag var igår ... det låter liksom som att man hade en toppendag igår och idag var det inget vidare alls" fortsatte han. "Och det är ganska synd om honom att han inte kan något ... hör inte mitt eko mot gatan och så ... men ... kan inte säga sorglösa ord? ... det förstår jag inte ens". Storebror funderade högt och jag sa att det kallas poesi och att det inte gör något att man inte förstår en sådan text när man är sex år, men att jag är imponerade över hur mycket han snappat upp av känslan i texten. "Det sorgligaste av allt är ändå det här: om jag hör hennes hjärta sakta slå, bara om hon låg här tätt intill mig, kan jag bli den jag var igår" sa storebror och la sig själv till rätta på kudden. Jag sa att han är den finaste lilla kille som finns och att jag är så glad att han är min. Han log och la sin lilla hand på min kind.

Det är inte varje dag man analyserar rockpoesi ihop med sin sexåring.



Andra bloggar om barn, musik, vaggvisor, sång, bara om min älskade väntar, nationaldeatern, ulf dageby

Ja, som ni redan förstått så har grannen i huset ovanför mig och jag inte riktigt samma åsikt om vissa saker. Synd. Men så kan det gå.

I huset som ligger nedanför har en yngre kille flyttat in. Vi snackar runt tjogofem kanske. En dag i somras körde han omkring med en radiostyrd bil på sin tomt. En sådan där med etanolmotor som gör typ nittio kilometer i timmen. Den hoppade, studsade och fräste som en liten ettrig geting fram och tillbaka över gräsmattan. Abbe och storebror var helt lyriska. De skrattade så att de tjöt varje gång bilen gjorde en luftfärd över ett gupp, eller körde nära deras fötter.

Den nya grannen berättade för killarna att han har en annan radiostyrd bil med elmotor på vinden hos sina föräldrar. "Jag ska ta hit den en dag så kan ni få provköra" sa han "den är lite lättare att hantera."

Idag kom han upp till oss med en eldriven Mercedesmodell från Kyosho i handen. "Jag sa ju att killarna skulle får köra". Abbe och storebror var tyvärr inte hemma just då, men jag sa att det var himla bussigt av honom och att vi kanske kunde ta det en annan dag. "Men jag tänkte att de kunde få den" sa han. "Men herregud, de är ju jättedyra de här" sa jag. "Äh, de kostar väl två och ett halvt tusen i affären kanske, men jag fick den på jobbet. Och den blir bara stående nu när jag har den andra"

Jag önskar ni fått se storebrors ögon när han kom hem. Grannar alltså.

Andra bloggar om radiostyrd bil, kyosho, barn, grannar, bussigt

Jag kan inte höra mig mätt på storebrors alla funderingar och kommentarer. Jag älskar hans sätt att utforska språket. Han lyssnar, tar in och avvaktar. Så plötsligt slänger han in ett ord han gått och ruvat på. I allmänhet på rätt ställe, men inte desto mindre ofta helt oväntade ord att komma från en sexåring.

Vi hade som vanligt bänkat oss i soffan framför Idol med fredagsmys och allt. Och kommentarerna haglade såklart från storebror.

Som när juryn klagade på Rezas uttal till exempel. Storebror blev sur och sa: "Bannlys juryn!"

Jag menar. Bannlys juryn. Det finns ganska många andra saker som hade varit mer förväntat att han skulle säga om han inte höll med juryn. Eller hur? Sex år.

När sedan Tove sjöng sin ascoola version av I wish I was a punkrocker lyssnade storebror storögd en liten stund, såg fundersam ut och sa sedan: "Meh! Varför sjunger hon om pannkakor?"

Andra bloggar om idol, reza, tove, i wish i was a punkrocker, barn, språk, kommentarer, pannkakor

Ikväll tror jag banne mig att jag ska fira lite. Lång näsa, kära granne.

Andra bloggar om bygglov, grannar, utsikt, bra besked, fredagen den 13:e

I dag har jag blivit två vårderfarenheter rikare igen. Och båda erfarenheterna handlar om att vara lösningsorienterad och flexibel, var och en på sitt sätt.

Exempel ett:
Under lunchen idag ringde mobilen. "Dolt nummer" stod det i displayen. Det brukar i stort sett kunna betyda två olika saker, antingen ringer min polare från England eller också är det någon från sjukvården. Det var det sistnämnda.

– Hej det här var NN från öronsjukvården på Sahlgrenska.
– Hej.
– Abbe står uppsatt på kö för en undersökning här hos oss och det dök upp en återbudstid på måndag som jag undrar om ni vill ha?
– Eh, ja ... det kanske funkar.
– Bra. Men du, nu läser jag här i journalen att vi skulle kolla om han möjligen ska sövas för något annat ingrepp snart, så vi kan göra det samtidigt.
– Nu förstår jag inte. Ska han sövas?
– Nej nej, det behövs egentligen inte. Men det har ju varit lite svårt att få till det här testet.
– Aha, är det det där testet då Abbe måste vara helt tyst och stilla medan de stoppar in e...
– Ja just det. Men det går att göra den mätningen medan han sover också. Det är lättare.
– Då förstår jag. Faktum är att han ska snart göra en gomoperation.
– Vad bra! Då tar jag kontakt med operationskoordinatorn på plastikkirurgin så styr vi upp något. Annars hör jag av mig igen.
– Jamen vad bra. Tack ska du ha, hej då.

Exempel 2:
Mamman tog Abbe med sig till barnmottagningen idag för att få den andra vaccinationssprutan mot den nya influensan. Det var hans dag enligt den där kallelsen och hemsidan ni vet. Nu tog visserligen Abbe den första sprutan på hjärtmottagningen, men min fru hade möjlighet att åka ner med honom och ta den idag så hon passade på. Hon passade också på att ta med storebror.

– Jag tänkte kanske att Abbes storebror också kunde få sin spruta, han missade vaccinationen på skolan för att han var sjuk.
– Nej. Det går inte.
– Varför inte då?
– Vi vaccinerar bara riskbarnen på de här tiderna.
– Ja det vet jag, men jag tänkte kanske att ni kunde hjälpa oss med det eftersom han missade sin spruta på skolan.
– Vi har bara vaccin så att det räcker till våra patienter. (Då ska vi komma ihåg att barnmottagningen ligger i vårdcentralen där alla vaccineras just nu, vägg i vägg.)
– Men så exakt antal kan ni väl inte ha? Abbe tog ju sin första spruta på hjärtmottagningen och då ville ni inte ens att man skulle lämna återbud om man inte kom hit. Då måste ni väl ha en viss buffert.
– Det går inte i alla fall.

Andra bloggar om vården, flexibilitet, lösningsorienterad, narkos, öron, svininfluensa, vaccination

Jag är degraderad. Åtminstone från en delad första plats till klar tvåa. Att säga att jag var ensam på topp innan vore kanske lite förmätet, men jag kan i alla fall med gott samvete påstå att jag och min fru låg lika bra till vid nattningarna. Faktum är att just att ligga inne hos killarna och sjunga för dem tills de somnar har varit lite utav mitt paradnummer. Jag lyckas i allmänhet söva både dem och mig själv i samma svep.

Men nu är jag helt ratad, åtminstone om familjens yngsta medlem får bestämma. Och det får han märkligt nog när det gäller det mesta. Nu är det bara mamma som gäller.

När jag försöker blir det ett jävla liv, för att tala klarspråk. Abbe skriker och vrålar "MAMMA AA LINGA OHHS MEY. MAMMA AA UNGA." Jag försöker lirka och prata med honom, börjar sjunga lite för att han ska lugna sig, men nej då. Jag säger att han får välja, pappa sjunger och ligger hos honom eller ingen alls. Hjälper inte. Jag tröttnar och går ut och stänger dörren efter mig. Abbe gallskriker.

Sådär håller det på. Om inte mamman går in och sjunger, håller han låda så att storebror blir galen och absolut inte kan sova han heller. Så är det att dela rum med en envis fyraåring.

Häromdagen fick jag ett spel.

– Såhär kan du inte hålla på, Abbe. Brorsan kan ju inte sova när du skriker så. Jag kan komma in och sjunga för dig om du vill, men nu får du sluta.
– MAMMA AA LINGA OHHS MEY. MAMMA AA UNGA, vrålar Abbe vidare.
– Du kan gå in och lägga dig i min säng så du kan sova, säger jag till storebror medan Abbe håller på, vilket resulterar i att han skriker ännu mer. Han ska fan inte vinna det här, tänker jag och blir intellektuellt jämngammal med honom.

När storebror gått ur rummet går jag in och sätter mig bredvid min obstinat skrikande diktator till son.
– Fattar du hur det här känns, Abbe? säger jag och tittar allvarligt på honom.
– Här längtar jag efter dig hela dagarna på jobbet och så skriker du bara att jag inte får vara hos dig. Jag blir ju jätteledsen. Tycker du inte om mig eller?
– NÄÄEE uuuhuuhuhuuuu, gormar han medan tårarna sprutar.

Jag inser ungefär två hundradels sekunder efter att orden lämnat min mun att det var en otroligt korkad sak att säga. Jag kan inte skuldbelägga Abbe på det viset. Han är fyra år, för guds skull. Hela hans existens just nu går ut på att ta reda på var gränserna går. Han har upptäckt att han kan bestämma och tror att han måste utnyttja den möjligheten i alla lägen. Och jag, som är en vuxen människa, går rakt i fällan. Patetiskt.

Jag tittar på min hulkande lilla vän och ser alltihop med nya ögon.
– Vet du vad jag tror Abbe, säger jag med en betydligt mildare röst. Jag tror visst att du tycker om mig.
Abbe tittar på mig med stora tårvåta ögon. Han nickar försiktigt.
– Jag tror bara att du vill bestämma lite.
Abbe nickar igen, knappt märkbart men tillräckligt för att jag ska uppfatta det. De stora blöta ögon ser ut att säga "tack snälla för att du äntligen fattade".

Jag torkar Abbes tårar och lägger honom till rätta på kudden. När jag pussar hans panna och stoppar om honom tittar han på mig och säger tyst:
– Mamma aa unga.

Andra bloggar om barn, vilja, trots, nattning, sjunga, mamma, pappa, bråk

Allvarligt talat. Vad är det för jävla människosyn? Kan vi dra om Sveriges gräns lite i söder tro? Jag skäms.

Mymlan, Anjo, Andreas Ekström och Prankmonkey bland många många andra ger mig hopp ändå.

__________________________________

UPDATE:
Det kommer många bra kommentarer och reaktioner på det här otroligt korta inlägget. Kanske inte så överraskande. Så här skriver John:

"Jag kan hålla med om den förfärliga människosynen som råder. Däremot borde de flesta vettiga förstå att media också blåser upp detta. Om du har ett möte med 100 personer så finns det alltid några som utmärker sig på ett vidrigt sätt. Jag blir dock väldigt upprörd när indignerade göteborgare och stockholmarna gärna "drar om gränsen" för att det enbart finns SD-anhängare i Skåne ... Ska frågan diskuteras eller ska tonläget höjas ytterligare?"

Han har naturligtvis rätt. Klart vi inte ska dra om gränsen. Det var ett sätt att använda deras egen retorik, som jag nu i efterhand inser krävde ett förtydligande för att gå fram. Eller kanske en smiley, så här i #nosmiley-tider. Och inte kan vi påstå att alla söder om Halmstad är Sverigedemokrater. Vi kan inte ens påstå att alla som röstar på SD är onda människor. Nej, nej, nej, sådana förenklingar gör det bara värre. Men trångsyntheten hos vissa personer i Vellinge verkar vara monumental. Och jag tycker synd om alla de som dras med över samma kam.

Läs föresten Anja Gatus fina krönika i Sydsvenskan apropå det här.

__________________________________

UPDATE IGEN:
Ju mer jag läser om det här, desto dummare känner jag mig över den ogenomtänkta formuleringen i mitt ursprungliga inlägg.

Andra bloggar om vellinge, främlingfientlighet, ensamkommande barn

I övermorgon är det storebrors tur att tillsammans med de andra barnen på skolan få sin första spruta med vaccin mot den nya influensan. Eller svinis som folk kallar den.

Nu ligger han nerbäddad med feber och illamående. Dumt.

Jag hade skrivit de fyra raderna ovan och skulle precis klicka på "publicera inlägg" när jag hörde ljud från killarnas rum. Jag sprang dit och då Abbe hade kräkt ner hela sängen.

Några timmar, en tvättmaskin och två hinkar senare verkar det lite lugnare med Abbemannen. I alla fall just nu. Men storebror ligger fortfarande som en tickande bomb i sin säng. Jag anar att det kan bli en spännnde natt.

Andra bloggar om tajming, timing, magsjuka, feber, kräkas, svininfluensa, vaccination

Andra bloggar om fars dag, farsdag, pappa, barn, kärlek, älskar dig

Det är inte rättvist. Först kämpar de som galningar med att försöka få barn, sedan ger de sig in i IVF-cirkusen. Den är jobbig, det har vi förstått inte minst av efter hennes egna beskrivningar. Och så tar det sig. Ett litet pyre börjar växa där inne och den nio månader långa längtan börjar. Och med den illamåendet.

Jag minns så väl hur jävla illa min fru mådde, både när vi väntade Abbe och hans storebror. Hon kräktes så gott som dagligen i mer än ett halvår, och jag tyckte så himla synd om henne. Samtidigt står man som man ganska hjälplös bredvid och försöker lindra så gott man kan. Ett arbete förenat med livsfara när man har med en hormonstinn kvinna att göra.

Jag trodde knappt det var möjligt men Linda verkar ha dragit ett ännu kortare strå. Hon har kräkits så mycket att hon nu blivit inlagd på sjukhuset med dropp för att få i sig näring. Uff.

Kan ni inte gå in på hennes blogg och skriva något fint som han kan läsa när hon kommer hem igen? Det kan hon behöva.

Tid. Är det någonting man gärna skulle vilja ha mer av så är det väl tid? Tänk att få en extra dag i veckan, eller några extra timmar per dag. Jag hade då inte tackat nej.

Okej, utopi.

Men. Du kan ge bort en kvart. För hundrafemtio spänn får du femton viktiga forskarminuter. Femton minuter forskning som kan rädda fler barnhjärtan. Det vore väl något att ge bort i julklapp? Känner du dig stadd vid kassan och kan hosta upp 1,2 miljoner så räcker det till en hel forskartjänst. Maffigt. Men låt oss satsa på många bäckar små.

Det är Hjärt- och lungfonden som har tagit fram den här finfina julklappen. Klicka in på deras kampanjsajt och köp en lite forskartid att ge bort till jul vettja. Där finns också ett enkelt sätt att tipsa din chef, så kanske företaget kan köpa kvartar och ge till era kunder. Är ni ett stort företag kan ni ju skrapa ihop till flera veckors forskning. Som sagt - många bäckar små.

Vad säger ni? Ska vi inte ta och sprida detta så mycket vi kan så det kommer in riktigt mycket pengar till forskning för hjärtebarnen? Blogga, länka, twittra, mejla eller sprid det på Facebook. Övertyga chefen. Tycker ni jag verkar lite väl angelägen på något sätt?

Jag är ju det.

Andra bloggar om årets julklapp, hjärt- och lungfonden, forskning, hjärtebarn

I bilen på väg till förskolan idag:

– Pappa, har du tänkt på att ordet "fire" ofta använd i rockmusik?
– Va?! ... haha, ja det har du nog rätt i när jag tänker efter.
– Kåsomeejki friiiiii, inalaaana faaajer. Storebror sjunger ett exempel ur en rockschlager.
– Just det, älskling. Vet du vad fire betyder?
– Eh. Näe.
– Det betyder eld.
– Gör det? säger storebror och sitter tyst och funderar en stund. Så fortsätter han: Där ser du, då är ju fire med i "I lågornas sken" också.

Andra bloggar om barn, språk, musik, ord, fire, eld

I morgon kväll (torsdag) kommer man i Debatt på SVT att prata om barn i media. Om att det blivit allt vanligare att barn exponeras i media på olika sätt, i bloggar och TV-program till exempel. Jag vet det eftersom jag fått frågan om att delta i programmet.

Jag har funderat mycket över detta. Över exponeringen av Abbe och hans bror. Är det verkligen rättvist mot dem? De har ju inte bett om att få sina liv utfläkta till allmän beskådan. Kommer de att bli glada eller arga när de blir äldre och förstår vidden av detta?

Jag hoppas att killarna kommer att uppskatta att kunna läsa hur jag upplevde deras barndom då de blir stora. Vad som gjorde mig ledsen och frustrerad, när de gjorde mig stolt och hur ofantligt mycket glädje de har skänkt mig. Jag hoppas att det blir något fint för dem att läsa när jag inte finns längre. Men jag kan inte säkert veta, och det grämer mig emellanåt.

I den här bloggen figurerar bara ett namn. Mammans, mitt och storebrors ligger jag lågt med (jo jag vet att mitt och min frus namn skymtat förbi vid ett tillfälle). Det finns bilder av Abbe och hans bror på bloggen. Men är bara de på fotografierna, aldrig mamman eller jag. Killarna rör sig inte så mycket bland folk som jag och min fru gör, alltså är sannolikheten att de ska träffa någon som känner igen dem mindre. Så tänkte jag en gång i tiden då jag tog det beslutet.

Detta är mitt sätt att vara anonym, eller åtminstone halvanonym. Jag är inte dummare än att jag vet att det finns saker i den här bloggen som gör att den som vill, kan ta reda på vilka vi är, om man bara pusslar lite. Men jag har valt att inte ge bort våra identiteter, bara sådär.

Ett desperat försök att rättfärdiga exponeringen av Abbe och hans bror?

Att nå många människor med det man vill berätta är förstås en kick. Det är lätt att hoppa på grejer som kan ge mer publicitet och därigenom fler läsare. Men mer publicitet betyder samtidigt mindre anonymitet. Jag har tackat nej till ett antal tidningar som velat göra artiklar men inte låtit mig vara anonym. Balansgången är svår. Jag älskar verkligen uppmärksamheten, kommentarerna och alla läsare bloggen har fått. Det ska jag inte sticka under stol med. Men jag älskar barnen mer.

Titta på Debatt i SVT1 i morgon kväll, det blir nog intressant. Men leta inte efter mig. Jag tackade nej.

Läs vad Minoriteten i Majoriteten skrev om detta.
Andra bloggar om barn, media, exponering, debatt, svt, bloggar

Tack för alla glada tillrop om Abbes glasögon. Par nummer tre fick dubbelt så många röster som ettan och tvåan som fick lika många. Trean alltså solkar vinnare.

Och. Lustigt nog även Abbes favorit. Jag undrar varför jag?

Abbes hjärta funkar bra, tack och lov! De donerade klaffarna – med tillhörande kärl – de satte in läcker visst lite, men inte mer än att kammaren orkar med det. Men så var det lungartärerna. De började ju se trånga ut och gör fortfarande det så vitt de kan se med ultraljud. Det behövs bättre metoder för att vara helt säker, så om ett halvår skall man göra först en så kallad scintografi, och sedan en katetrisering.

Så långt allt väl. Hjärtat funkar, det andra tar vi om ett halvår.

Men det blev ändå knas idag. Ord som sårade.

Abbe samarbetade riktigt fint under mätning, vägning och EKG, men när det var dags för ultraljudet blev han rädd och ville inte vara med. Det blev en mindre brottningsmatch, ganska mycket trugande och en hel del avledande.

– Varför är han så gnällig? Är han det hemma också? sa läkaren.
– Men!? Han är ju rädd. Det har varit ganska mycket ... började min fru.
– Vadå? Vad har det varit?
– Influensavaccinering och ögonkontroll och ...
– Men det gör ju inte ont. Att kolla ögonen.
– Eh. Näe men ...
Abbes mamma visste knappt vad hon skulle säga.
– Han är lite för gammal för att vara så här gnällig. Läkaren fortsatte att tala över huvudet på Abbe.
– Jo men han har ju varit med om en hel del jobbigt, fyllde jag i, och sedan den senaste operationen har han varit väldigt rädd när man håller fast honom och ...
Varför sitter jag och förklarar det här? tänkte jag.

Alltså jag tror inte att det var illa menat. Jag tror inte att hon ville vara elak. Jag tror hon gjorde helt tokiga ordval, utan att ens reflektera över det. Jag tror inte att hon ens förstod att det hon sa gjorde oss fruktansvärt ledsna. Men när man sitter där i vår situation har man nerverna på utsidan. Vi var förberedda på att kunna få jobbiga besked, vi var sårbara och sköra. Man får inte uttrycka sig på det viset. Det är inte okej.

Vi gick där ifrån med ganska positiva besked, men med sänkta huvuden och fuktiga ögon.

Andra bloggar om kardiologi, scintigrafi, katatrisering, vården, bemötande, språk, barn

Om en liten stund är det hjärtmottagningen som gäller. Ett vanligt rutinbesök – mätas, vägas, EKG, ultraljud och ett litet stick i fingret – som vi gjort så många gånger tidigare.

Men. Jag anar oråd. Vid senaste undersökningen flaggade de för att det började se trångt ut vid lungartärterna. Och så var det det där med att jag tycker att Abbe verkat tröttare på sistone. Så kanske är besöket mer åt ödes- än rutinhållet. Kanske får han sin dom – ett nytt ingreep på hjärtat. Suck.

Å andra sidan. Då får äntligen plastikkirurgerna det besked de väntat på.

Andra bloggar om hjärtebarn, kardiologi, hjärtan, kateterisering, operation, barn, EKG, ultraljud, besked

Kolla in den här killen. Så söt.

Jag vill förresten börja med att förtydliga inlägget om ortoptisten lite. Jag ser absolut inte Abbes glasögonbehov som något problem. Det är en fis i rymden i sammanhanget. Var och varannan människa har glasögon och Abbes kommer inte att hindra honom så vitt jag kan föreställa mig.

Så missförstå mig inte. Det blev liksom bara lök på laxen, sten på börda eller grädde på moset om ni så vill. En grej till alltså.

Här är tre alternativa brillor. Abbe har en favorit och i slutändan så är det han själv som ska få bestämma. Men vilka tycker ni är snyggast?





Andra bloggar om glasögon, brillor, barn, välja, synfel