Att vara nummer två.

23:44

Jag är degraderad. Åtminstone från en delad första plats till klar tvåa. Att säga att jag var ensam på topp innan vore kanske lite förmätet, men jag kan i alla fall med gott samvete påstå att jag och min fru låg lika bra till vid nattningarna. Faktum är att just att ligga inne hos killarna och sjunga för dem tills de somnar har varit lite utav mitt paradnummer. Jag lyckas i allmänhet söva både dem och mig själv i samma svep.

Men nu är jag helt ratad, åtminstone om familjens yngsta medlem får bestämma. Och det får han märkligt nog när det gäller det mesta. Nu är det bara mamma som gäller.

När jag försöker blir det ett jävla liv, för att tala klarspråk. Abbe skriker och vrålar "MAMMA AA LINGA OHHS MEY. MAMMA AA UNGA." Jag försöker lirka och prata med honom, börjar sjunga lite för att han ska lugna sig, men nej då. Jag säger att han får välja, pappa sjunger och ligger hos honom eller ingen alls. Hjälper inte. Jag tröttnar och går ut och stänger dörren efter mig. Abbe gallskriker.

Sådär håller det på. Om inte mamman går in och sjunger, håller han låda så att storebror blir galen och absolut inte kan sova han heller. Så är det att dela rum med en envis fyraåring.

Häromdagen fick jag ett spel.

– Såhär kan du inte hålla på, Abbe. Brorsan kan ju inte sova när du skriker så. Jag kan komma in och sjunga för dig om du vill, men nu får du sluta.
– MAMMA AA LINGA OHHS MEY. MAMMA AA UNGA, vrålar Abbe vidare.
– Du kan gå in och lägga dig i min säng så du kan sova, säger jag till storebror medan Abbe håller på, vilket resulterar i att han skriker ännu mer. Han ska fan inte vinna det här, tänker jag och blir intellektuellt jämngammal med honom.

När storebror gått ur rummet går jag in och sätter mig bredvid min obstinat skrikande diktator till son.
– Fattar du hur det här känns, Abbe? säger jag och tittar allvarligt på honom.
– Här längtar jag efter dig hela dagarna på jobbet och så skriker du bara att jag inte får vara hos dig. Jag blir ju jätteledsen. Tycker du inte om mig eller?
– NÄÄEE uuuhuuhuhuuuu, gormar han medan tårarna sprutar.

Jag inser ungefär två hundradels sekunder efter att orden lämnat min mun att det var en otroligt korkad sak att säga. Jag kan inte skuldbelägga Abbe på det viset. Han är fyra år, för guds skull. Hela hans existens just nu går ut på att ta reda på var gränserna går. Han har upptäckt att han kan bestämma och tror att han måste utnyttja den möjligheten i alla lägen. Och jag, som är en vuxen människa, går rakt i fällan. Patetiskt.

Jag tittar på min hulkande lilla vän och ser alltihop med nya ögon.
– Vet du vad jag tror Abbe, säger jag med en betydligt mildare röst. Jag tror visst att du tycker om mig.
Abbe tittar på mig med stora tårvåta ögon. Han nickar försiktigt.
– Jag tror bara att du vill bestämma lite.
Abbe nickar igen, knappt märkbart men tillräckligt för att jag ska uppfatta det. De stora blöta ögon ser ut att säga "tack snälla för att du äntligen fattade".

Jag torkar Abbes tårar och lägger honom till rätta på kudden. När jag pussar hans panna och stoppar om honom tittar han på mig och säger tyst:
– Mamma aa unga.

Andra bloggar om , , , , , , ,

25 kommentarer

  1. Det knyter sig i magen på mig, så bra du beskriver känslan. Och jag kan (inte) trösta dig med att jag kan hantera samma känslor, men andra uttryck nu när mina barn är tonåringar. Suck. Men jag lär mig, sakta.

    SvaraRadera
  2. *ler* Been there, done that... Men jag tror inte jag hanterade det lika klokt som du. Tänk, vad fasansfullt enkelt man hamnar i "jag tänker fasen inte ge mig"! Usch... Fast jag tror nog att jag till slut lärde mig att välja mina strider. I det stora hela.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker du är gränslöst modig som skriver detta!

    SvaraRadera
  4. Stort tack för allt du delar med dig!

    SvaraRadera
  5. Bästa pappan i världen, men så har du ju den bästa familjen oxå!

    SvaraRadera
  6. Åter igen har du lyckats få mina ögon att fyllas med tårar! Tack för att du skriver om det som alla småbarnsföräldrar upplever och känner.

    SvaraRadera
  7. Ja, där har vi varit många gånger. Men inte har vi tänkt så klokt som du. Jag är ännu en gång imponerad av ditt lugn och dina kloka tankar. Tack.

    SvaraRadera
  8. Tack för att du får mig att tänka till. Det är ju så otroligt lätt att tappa tålamodet, bli arg och bara var lika obstinat själv, men vem gynnar det?!
    Kram Carola

    SvaraRadera
  9. Om ett par veckor är det ju mamma som blir nummer två istället, i nåt annat sammanhang. Man var hård när man var fyra!

    SvaraRadera
  10. haha, här sitter jag med en 4-månaders som tycker livet är för kort för att sova på nätterna, och så tänker jag "åh vad skönt när de blir lite större och självgående och kan prata och berätta vad de vill.". MAMMA AA UNGA! du gör min dag varje dag. och abbe.

    SvaraRadera
  11. Helt underbart ju! Vilken klok pappa Abbe har!

    SvaraRadera
  12. det är egentligen ganska lätt. du är för barnen, barnens bästa pappa och mamman är världens bästa mamma. fast bara inte samtidigt. och är det inte i fyraårsåldern den "oidipala fasen" inträffar. då killarna ska gifta sig med mamma och tjejerna bara avgudar sina farsor. (fast min 4 åriga tjej är iofs rätt så mammig just nu, men det är nog för att jag jobbar mer och är borta mer.)

    SvaraRadera
  13. Ingen är perfekt och alla kan gå i fällan, vad jag tycker är starkt,det är att du reagerar på vad du själv gjorde. Då är det ju lättare att inte gå i fällan nästa gång utan du kanske tänker dig för innan orden kommer ut ur munnen. Du är en mycket bra pappa. Det märks i allt du skriver.

    SvaraRadera
  14. Ärligt talat vad du är rätt på det! Herregud va det är skönt och lättande att läsa... You're not alone... *Lättnadens suck* Jag läser och suger in och tänker att nästa gång (...om 5min, 1 timme, ikväll eller när nästa "fight" än blir) ska jag verkligen försöka tänka en extra sekund innan jag öser ur mej ngt som hamnar på, precis som du skriver, samma intellektuella nivå som min 3,5-åring... Du är en förebild!

    SvaraRadera
  15. Kan bara hålla med övriga kommentarer! Känner så väl igen mig... Min fyra och ett halvt-åring är preeciiis likadan. Hemma hos oss låter det ofta "Jag ska ha hjälp nuuu!" varvat med "du lyssnar aaaldrig på mig" (vilket betyder att jag inte gör som han vill). Men förutom att vara kanske universums största drama queen så är han ju också alldeles underbar. Samtidigt.

    Tack för att du så träffande beskriver hur livet är. Både det som är härligt och det som är. Ja. Mindre härligt.

    SvaraRadera
  16. -snyggt fångat, Abbepappa. -precis så!

    SvaraRadera
  17. Du är grym, enligt Freud har den oidopala eller falliska fasen påbörjats. Gymnasiepsykologi. Följer din blogg jämt, hur bra som helst.

    SvaraRadera
  18. att cred till den insikten och sinnesnärvaron!

    SvaraRadera
  19. Jag tycker att du är en grym pappa.

    SvaraRadera
  20. Åh, så bra skrivet. Alla som har barn har varit i exakt samma situation där man i känslornas hetta säger något man lika snabbt ångrar, det är jag helt bombsäker på! Men det är banne mig få som sätter ord på det lika bra som du gör. Tack!

    SvaraRadera
  21. Eller så har Abbe musiköra? Och nu är han gammal nog att berätta det! Men den tolkningen vill du inte göra...jädrans Idol-wannabe!

    SvaraRadera
  22. Du älskar de där sångstunderna på kvällen och så kommer ungen och säger nä nä MAMMA! Jamen jag vill ju... nä, mamma.
    Jobbigt men låt mamma, för husfridens skull. Du får säkert sjunga snart igen.

    SvaraRadera
  23. Och inget ont menat mot din fru.

    SvaraRadera
  24. Ler igenkännande. Vad lätt det är att gå i fällan och bli som dem. Man gör det om och om igen och varje gång lovar man sig själv att nästa gång skall jag lösa konflikten på ett bättre sätt. ;-) Här hemma är det pappa som gäller för tillfället. Min lilla tre-åring talade om idag att hon inte gillar mamma "baja pappa och dutas (vår hund Lukas) och neo (grannpojken)" Jaha, sa jag, men mamma älskar dig i alla fall. Efter en stunds tystnad kommer ett "å-tej" följt av ett kram och pusskalas, sen var man bäst igen. ;-)

    SvaraRadera
  25. Vad kul att läsa din modiga och generösa beskrivning av hur korkad man stundtals är med sina ungar. Men du är ju våldsamt insiktsfull och klok i stunden - lyllos dina ungar!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.