Då var det dags för kycklingrecept igen. Temat för den här omgången är ”Skrämmande god kycklinggryta till Halloween”. Okej, gryta alltså. Och Halloween. Pumpa då kanske? Nä. Det blir nog pumparecept ändå så det räcker, så jag hoppar det. Dessutom har jag aldrig varit särskilt förtjust i pumpa, förutom kärnorna som vi alltid brukar rosta när vi fixat halloweenlyktan.

Nej, jag satsar på något med italienska rötter istället eftersom jag tycker mycket om det italienska köket. (Varför säger man så egentligen? Det är ju inte köket jag gillar, utan käket.) Det blir något slags möte mellan en "Ossobuco" och en "Pollo alla cacciatora". Eller kanske inte det heller. Jag tog saker jag gillar, helt enkelt. Och det blev faktiskt skrämmande gott. Tro det eller ej.

Ingredienser.
3 st kycklingfiléer
1 gul lök
4 vitlöksklyftor
4 lagerblad
2 dl morötter
2 dl rotselleri
4 sardeller
1 dl urkärnade kalamataoliver
1 burk plommontomater
1 msk tomatpuré
2 dl rödvin
1 dl vatten
1 apelsin
Färsk timjan
Färsk persilja

Gör så här.
Marinad:
Skär kycklingfileérna i lagom stora grytbitar, ca en till två centimeter stora kuber. Salta, peppra och lägg dem i en bunke. Krossa en vitlöksklyfta, blanda i den, lagerbladen och ca en matsked färsk repad timjan i kycklingen och häll på rödvin så att det täcker alltihop. Marinera i minst en timme. Ju längre desto godare såklart.

Tillagning:
Skiva en vitlöksklyfta, hacka löken och skär rotfrukterna i ungefär centimeterstora tärningar. Plocka ut kycklingen ur marinaden och låt den rinna av ordentligt. Spara marinaden. Stek kycklingen i omgångar i olivolja i en het stekpanna så den för en fin brun stekyta, lägg sedan över i en gryta. Fräs lök, vitlök och grönsaker i stekpannan och lägg över även dem i grytan. Häll på plommontomaterna och mosa dem med en sked. Finhacka sardellerna och lägg i dem och oliverna. Häll i den överblivna marinaden och resten av vinet, samt vattnet. Låt det sjuda ihop under lock i ca 45 minuter.

Toppingen:
Riv skalet från en apelsin och finhacka två vitlöksklyftor. Finhacka ca en halv deciliter persilja och repa ca en matsked färsk timjan. Blanda ihop till ett färglatt strössel.

Servera med ris och/eller bönor och kanske lite sallad.



Rösta kan ni göra här om ni tycker den är smarrig. Eller om den verkar vara det.

Har ni sett? Vi har blivit ett par tecknade figurer, storebror och jag. Lite ovant, men kul.

Minns ni att jag var med och skrev ett avsnitt i en bok som heter "Litet syskon"? Det är en bok om att vara liten och ha en syster eller bror med sjukdom eller funktionsnedsättning och bokens författare heter Christina Renlund och är leg. psykolog och psykoterapeut.

Christina arbetar också med ett projekt kallat Syskonkompetens i samarbete med Ågrenska, AMC-föreningen, Habilitering och Hälsa i Stockholms läns landsting. Som en del i det projektet fick jag för några år sedan frågan om jag kunde tänka mig att bidra med en text med ett samtal mellan storebror och mig. Det ville jag gärna. Syskon till sjuka barn är ett angeläget ämne, som jag själv funderat mycket över och tagit upp det flera gånger tidigare.

I alla fall. Sagt och gjort, jag skrev ner ett litet småprat vi hade en kväll – när storebror var sex år – och nu har det blivit till en liten film. Varsågoda.



Ett jättefint och väldigt viktigt projekt, väl värt att sprida tycker jag.

Abbe: Pappa. Kommer ni in till mig på min födelsedag med presenter?
Jag: Ja det är klart att vi gör. Men det är flera månader kvar till den.
Abbe: Kommer alla då?
Jag: Javisst. Hmm, då fyller du åtta. Tänk att det snart är åtta år sedan du kom. Och som du skrämde din pappa.
Abbe: Va?! Skrämde jag dig?
Jag: Jag menar att du var väldigt sjuk å sådär, du vet.
Abbe: Mm, såklart … Men allt gick ju bra, pappa.

Han säger det med en tröstande blick. Jag krymper. Blir till smulor. Och Abbe är så stor, så klok och så tapper.

Jag: Ja, det har du rätt i min vän. Och vilken tur att det gjorde det. Jag kunde inte fått någon bättre liten kille i hela världen än dig.
Abbe: Men jag skriker ganska mycket. När jag inte får som jag vill.
Jag: Det är sant. Vi får slipa på den detaljen.
Abbe: Mm.
Jag: Då blir du ännu mer perfekt än du redan är.
Abbe: Mm. Gonatt pappa.
Jag: Gonatt, min älskling.

Sånt som gör mig glad.
Att Abbe och jag fick ett tackkort från brudparet som ropade hem Sonias bröllopsfotografering på mina hjärtebarnsauktioner i febuari. Så fint på alla sätt och vis. Det värmde ända in i hjärteroten.

Att se barnen utvecklas. Höra de vingliga tonerna från storebrors saxofon mer och mer likna musik för varje dag som går. Att se honom på handbollsplanen kasta sig över sexmeterslinjen mot målet och skjuta hängande i luften. Att höra Abbes ljudade små meningar när vi sitter med läsläxan tillsammans. En ynnest.

Sånt som gör mig trött.
Att behöva tjata på hantverkaren att de ska göra färdigt jobbet de påbörjade för fyra månader sedan så att vi kan börja använda vår tvättstuga och badrum.

Att jag inte tycks få tiden att räcka till. Hur jag än bär mig åt.

Vi betalar väldigt mycket i skatt i det här landet, men jag gör det gärna för jag upplever att vi i vår familj fått vår beskärda del tillbaka med råge genom hjärtoperationer och specialistvård i mängder. Jag tycker om svensk sjukvård. Tycker att den är strålande. Jag tror, att om det blir allvar – som med Abbe till exempel – så fungerar saker och ting väldigt bra. För det mesta.

Men ibland undrar jag ändå hur våra surt förvärvade skattepengar används. Det är möjligt att det finns förklaringar till det jag nu ska beskriva, eller åtminstone delar av det, men för mig känns det bara som ett kvalificerat slöseri med pengar och tid.

Storebror är allergisk, visar det sig. Han var riktigt risig under pollenperioden i våras och har reagerat starkt t ex när han varit nära hästar. Mycket dumt, eftersom både Abbe och mamman rider. Vi insåg därför att ett allergitest vore bra för honom. Så att vi vet.

Okej. Så vi ringde vårdcentralen och försökte boka tid för pricktest. Det finns också en barnmottagning i kommunen, men den är bara för små barn (läs bebisar) och kroniskt sjuka (läs Abbe & Co). Alltså ringde vi vårdcentralen.

Men nix. Det gick inte att boka tid för pricktest, bara sådär. Först måste vi träffa en läkare och berätta att storebror är allergisk. Så läkaren kan säga "då ska vi nog ta och boka ett pricktest". Vi tog ledigt från jobb och skola, gick till läkaren som ställde några frågor, skrev en notis om att storebror ska göra ett pricktest och meddelade att de skulle höra av sig. Sedan gick det några veckor.

Och så en dag kom två brev. Inte ett. Två olika brev, två personer som suttit och skrivit, stoppat i kuvert och frankerat. Det ena löd ungefär "storebror är för ung för att göra pricktest hos oss på vårdcentralen. Vi skickar en remiss till barnmottagningen". Det andra brevet kom från barnmottagningen, och löd typ "vi har tagit emot en remiss och kommer att kalla storebror på pricktest". Någon gång. Sedan. Ytterligare en person ska alltså titta i en kalender, skriva en kallelse, stoppa i kuvert och frankera. Det brevet har inte kommit än.

Alltså, det här är inte hela världen, men ändå. Jag frågar mig om man inte kunde tagit läkarbesöket i samband med pricktestet? Man kan, bara med en snabb blick, rationalisera bort ett läkarbesök och tre brev med allt vad det innebär av porto, att skriva och hantera. Tid och pengar som kunde lagts på någon som behövde det.

Storebror får nog sitt pricktest så småningom. Men, kom igen! Nog finns det vettigare sätt att förbruka pengarna?

Vi testar sådan där färdigpackad kasse med mat och recept ett tag. Kanske kan det göra planeringen enklare under vardagarna, så varför inte. Vi provar.

Nej, det är inte Lina som har packat kassen åt oss, utan vår lokala Ica-handlare. Han heter Owe. Det läser vi varje gång vi får ett sådant där personligt datorgenererat brev från honom, med rabatter anpassade för just oss, ni vet.

På tisdagar hämtar mormor killarna på skolan. Då brukar de beställa pannkakor av henne. Och just den här tisdagen stod det "Torsk Nicoise" på menyn i matkassen. En fin bild av maträtten visade en sallad med bitar av torsk och ägghalvor i bland annat. Fräscht och snyggt.

Igår kväll när jag gick in till storebror för att krama om honom och säga god natt, tittade han lite sömndrucken på mig med oroad och besviken blick och sa: "Owe Krook har skickat med någon himla äggröra till i morgon! Tur att mormor kommer så vi får pannkakor."

Jag har skrivit om detta tidigare. Först i det här inlägget. Och sedan skrev Expressen om det i bland annat den här artikeln. En enkel undersökning med en pulsoximeter, av alla nyfödda, skulle rädda liv. Det är Abbe ett levande bevis på.

Nu verkar det äntligen som att åtminstone Stockholms läns landsting bestämt sig ge alla nyfödda barn en möjlighet till pox-screening. Härligt. Det tog bara tre och ett halvt år från att de presenterade resultatet av studien att ta det beslutet (!?).

Låt oss hoppas att alla landets landsting går samma väg.

Abbe är en kelgris. Det passar mig fint, för det är jag också. Han är väldigt generös med kärlek och gos och man kan i princip alltid få en kram om man längtar efter en. Men han gillar inte när jag är orakad. Jag får visserligen kramar hela tiden ändå, men alltid följt av "Pappa, du måste raka dig."

Det var dags att läsa för Abbe och natta honom. Mamman hade lagt sig tillrätta bredvid honom ikväll och jag gick in för att ge Abbe en godnattkram och en puss innan de började läsa. Jag var helt nyrakad och Abbe la sin kind mot min, blundade och strök den fram och tillbaka. Så öppnade han ögonen och tittade vädjande sin mamma, lite oroad som att han var rädd att såra henne, och sa: "Mamma. Är det okej ifall pappa ligger hos mig istället?"

Abbe ger smakprov på vilka låtar han gillar just nu.
Hela spellistan hittar ni här.