Läser en frågespalt i SvD. En mamma undrar om det är ”fel att belöna barnet så att det somnar själv?" Barnet är fyra och ett halvt år gammalt och vill att mamman eller pappan ska ligga hos henne tills hon somnar, men mamman "har en del att stå i på kvällarna och behöver sin egen tid".

Jag blir ledsen av att läsa detta. Det är inte det att jag förstår henne. Jag känner igen mig i hennes känsla. Alla som fått barn vet att det är svårt att hinna med livet. Man blir tvungen att lägga sina egna intressen åt sidan under några år, eller åtminstone dra ner kraftigt på dem. Och alla har vi väl någon gång känt att de här sömnprocedurerna tar för lång tid. Så jag förstår känslan.

Men. Efter att Abbe kom till världen kändes det viktigare än någonsin att ligga kvar hos storebror på kvällarna tills han somnade. Där och då hade vi möjligheten att få honom att känna att han fortfarande var viktig, även om det kommit en ny (väldigt tidkrävande) medlem i familjen.

Och dessutom. Jag skulle för allt i världen inte vilja missa de där stunderna. Alla böcker vi läst tillsammans, små händer på min kind, de snusande andetagen som blir långsammare och långsammare. Stunder av trygghet jag bär med mig i resten av mitt liv. Men framför allt stunder som storebror lägger till sin trygghetsbas och sin personlighet.

Numera somnar storebror själv. Han läser i sin bok en stund och jag går in och kramar om honom när han släckt lampan. Sen somnar han till en favorit-godnatt-skiva med klassisk musik. Men han är nio år. Abbe – som är sju år – ligger jag fortfarande bredvid på kvällen. Tills han somnar.

Läs psykologens svar på läsarfrågan. Det är mycket bra.

Trött kväll. Mitt huvud dunkar och öronen piper. Bortsett från det – vilket är väldigt svårt att bortse från eftersom det är ett högljutt pip från helvetet – men bortsett från det, så är det alldeles tyst i huset. Abbemamman är på konferens med jobbet över helgen och killarna har somnat.

Vi har just avklarat en skön kväll i soffan tillsammans. Fredagsmys med chips, salta pinnar och Fångarna på fortet. Som småbarnspappa har jag vant mig vid att det är vad TV4 sänder på fredagskvällarna som gäller. Idol, Let's Dance, Fångarna på fortet och allt vad det heter. Det har egentligen inte så stor betydelse, det som spelar roll är att få krypa upp i soffan tätt intill Abbe eller hans bror en stund. Det blir inte så många tillfällen till det under veckorna.

Jag undrar om det dunkande huvudet och de pipande öronen kan ha något att göra med att jag var på bokmässan idag? Där var mycket folk. Väldigt mycket folk rent ut sagt, trots att jag valde att gå på en fredag och det kommer att vara många resor värre i morgon eller på söndag. Det verkar vara populärt med böcker och det är fint tycker jag. Och nödvändigt också, om man läser vad litteraturutredningen kommit fram till.

Jag snurrade runt planlöst i några timmar, tittade, lyssnade och köpte några böcker. Mest till killarna. Det brukar bli så. Det bästa med besöket var nog ändå att jag äntligen fick chansen att träffa Sören och Anders. Sören och jag har haft en del kontakt via bloggen, Facebook och Twitter genom åren. För att inte tala om via alla Håkanbråkan-, Sune- och Bertböcker Abbemamman och jag har läst för killarna. Nu läser storebror om Sune eller Bert själv. Men Sören, Anders och jag har inte träffats än och bestämde att vi skulle ses på mässan. De hade ett späckat program med möten och boksigneringar så det blev ett snabbt snack mellan två åtaganden, men inte desto mindre trevligt. Nästa gång hinner vi kanske med en fika.

Nu har vi ju lagat mat igen. Elsies Päron, Kardemummagumman, Stadstjej blir lantlolla, Gourmetmorsan, Matstugan, Nordefors och jag. Alla har vi stått och hittat på kycklingrecept och alla vill vi ha era röster. Det är ju en tävling mitt i alltihop.

Jag vet inte riktigt. Jag har funderat en del över bloggtävlingar. Alla ber sina läsare att rösta på just deras blogg, så de som har få läsare har aldrig någon chans mot de stora. Jag har inte koll på hur många som följer de andra bloggarna, men jag anar att ni som är här inne kanske är fler än åtminstone några av de andra bloggarnas läsare. Så jag tycker så här: min blogg läser ni ju redan, passa på att kolla in de andra bloggarna. Kanske läser ni dem också sedan tidigare, kanske hittar ni en ny favorit.

Självklart blir jag jätteglad om ni röstar på mitt recept. Det är ju väldigt roligt att vinna saker. Eller hur? Men det som gör mig gladast av allt är att det finns människor som faktiskt lagar maten jag hittar på. Och tycker om den. För att inte tala om hur kul det är att ni läser Heja Abbe.

Och röstar gör man HÄR. Antingen på min soppa, eller på någon av de andra.

Min svåger jobbar på fabrik. Dom gör lastbilar. Ibland går en tjej på slak lina mellan bilarna som rusar fram emot öppningen på ett tunnelrör. På film, på internet. Fabriken ligger i Tuve och där inne rör sig lastbilarna sakta framåt längs ett bestämt stråk. Så sakta att kanske till och med jag hade vågat försöka gå på lina mellan dem. Men bara kanske.

De rör sig sakta för att min svåger och alla hans hundratals arbetskamrater ska hinna skruva ihop dem på vägen. In i ena änden av fabriken kommer rullar med tjock plåt som formas till balkarna i lastbilarnas chassi. Och ut ur fabrikens andra ände rullar färdiga lastbilar. Jag vet inte hur många dagar det tar, men jag tycker det är fascinerande på något vis.

Min svågers jobb kunde förmodligen inte vara mer olikt mitt. Jag med nya arbetsuppgifter varje dag, alltid strävande efter att komma på något nytt, något kreativt, något som ingen tidigare gjort och som gör att mina kunder uppnår sina mål på bästa sätt. Min svåger vet vilka skruvar han ska sätta dit varje dag. Ibland ska lastbilen till Tanzania och då vill kunden ha det på ett visst sätt, ibland ska den till Norge och då kan önskemålen vara andra. Men principen är densamma.

Min svåger börjar 06.42 på morgonen, och går hem klockan 15.48. Varje dag. Jag börjar runt halv nio på morgonen och slutar vid halv sex-tiden, om jag är färdig. Är det dead line på tidningen, presentation för kunden nästa dag eller någon filminspelning går jag hem när jag är klar. Det kan lika gärna bli till fyra på natten.

Många tycker kanske jobba på reklambyrå låter mycket mer spännande än att skruva ihop lastbilar på bandet i en fabrik i Tuve. Kanske är det det också. Men jag ser väldigt mycket jag gillar med min svågers jobb. De verkar vara ett gott gäng. Han slipper en massa prestationsångest, slipper ta med sig jobbet hem. Han kan montera det han ska, tjöta med polarna eller lyssna på favoritmusiken och klockan tolv minuter i fyra kan han gå hem och ägna sig åt det han själv gillar bäst.

Om man skulle byta jobb med honom?

Det har blivit dags att hitta på recept och laga mat igen och temat den här gången är "Kyckling till höstens utflykter". Okej utflykt, hm få se nu, det ska vara lätt att ta med sig och funka kallt, kanske wraps eller tunbrödsrulle, eller några spett. Kycklingsallad är förstås en klassiker på picnick, men helst på sommaren då, på en filt vid en strand i solen. Så här på hösten vill man ju ha något att värma sig med som kaffe, eller blåbärssoppa. Men vänta, ja just det! Soppa. En smaskig soppa och ett gott bröd till, det vill jag ha med mig på min höstutflykt.

Kycklingsoppa på jordärtskockor, fänkål och lime, med surdegsbaguette.
Allra godast blir såklart en sån här soppa om man själv kokar fonden från skrovet på en kyckling, men för att spara lite tid har jag använt kycklingfiléer och färdigköpt fond. Detsamma gäller surdegsbrödet som såklart tjänar på att jäsa i 30-40 timmar från en surdeg man själv matar och håller liv i. Men jag har här använt den färdiga surdegskulturen på burk från Kronjäst som man tillsätter lite jäst till och får klart brödet på fyra timmar istället för det tiodubbla.

Brödet:
1 burk surdeg (vete)
½ pkt jäst
5 dl kallt vatten
800 g vetemjöl (Manitoba Cream)
2,5 tsk Ssalt
1 msk olivolja
Flingsalt

Skaka surdegsburken och rör ihop surdegen med jäst och vatten. Tillsätt mjölet och olivoljan, men inte saltet. Knåda till en elastisk och smidig deg, gärna i maskin i minst 10 minuter. Häll i saltet på slutet. Låt jäsa till dubbel storlek i bunke täckt med plast i minst 2 timmar

Häll upp degen på bordet, men arbeta så lite som möjligt med den. Dela och rulla försiktigt ut lagom långa baguetter. Lägg bröden på plåt, strö på flingsalt och sikta lite mjöl över dem och låt dem jäsa ca 1 timme under duk.

Sätt ugnen på 260°C och sätt in en form med ½ liter vatten i ugnen. Gör några snitt över bröden precis innan plåten sätts in i ugnen, sänk temperaturen till 220°C. Grädda mitt i ugnen tills bröden fått fin färg, ca 20 min och låt dem svalna på galler.



Soppan:
1 msk smör
250 g jordärtskockor
1 st fänkål
1 gul lök
2 st kycklingfiléer
1 dl vitt vin
3 dl kycklingfond
3 dl mjölk
2 dl vispgrädde
1 lime
salt och peppar
Ev. någon färsk ört

Skala löken och skockorna och skär dem och fänkålen i bitar. Dela kycklingfiléerna i 3-4 bitar och fräs dem i smör tillsammans med grönsakerna. Häll på vin och låt det koka i någon minut. Tillsätt kycklingfonden och låt det koka tills grönsakerna är mjuka, ungefär 10 minuter. Fiska upp kycklingbitarna och lägg dem åt sidan och mixa det andra till en slät pure. Tillsätt mjölken och grädden och låt soppan koka ihop några minuter. Pressa i saften från en lime och smaka av med salt och peppar. Hacka kycklingbitarna och lägg i dem i soppan. Nu ville jag ha soppan i thermos med mig ut i skogen så jag finhackade kycklingen i riktigt små, drickbara tärningar, men det är såklart en smaksak. Toppa gärna med någon färsk ört vid serveringen, t ex persilja eller timjan.

Rösta gärna här, om du tycker det låter smarrigt.






Vi gick en tur i skogen, byggde byggde koja och plockade svamp. Soppan i en thermos, brödet och lite dricka i ryggsäcken, och till dessert hade vi med oss mjölkchokladspäckade bananer i aluminiumfolie, som vi la på glöden efter elden vi gjorde vid upp sjön. En höstutflykt när den är som bäst.

Musik och böcker har började vi med för länge sedan. Kläder, sportartiklar och hemelektronik har också blivit vanesaker. Och på sistone har diverse matkassar tågat in i de svenska hemmen, så nu har vi till och med börjat börjat vänja oss vid att handla mat på nätet.

Och inte nog med det, nu har jag hittat Saras godisbud, den perfekta sajten för för Abbe. Så perfekt att jag nog får hålla den hemlig för honom, annars vill han nog flytta in till Göteborg den lilla gottegrisen.

* för er som undrar vad "unnis" är för något finns en ordlista här

Storebror: Kommer du ihåg den där handbollsmatchen vi förlorade i Alingsås? Det blev typ tjugoåtta – elva!
Mamman: Oj då.
Storebror: Eller, jag kanske överdrev lite. När jag säger tjugoåtta menar jag typ arton. Och när jag säger elva menar jag typ sju.

Ni som har hängt här ett tag vet att vi hade planer på att bygga ut vårt hus för några år sedan. Ni vet också att vi hade en granne som satte stopp för det. De försökte stoppa det först en gång, men kommunen tycket inte att de hade fog för sitt nej, så vi fick bygglov ändå. Grannen överklagade då till Länsstyrelsen och bygglovet drogs in. De lyckades dessutom att åstadkomma byggstopp i hela området på grund av detta och förlora de sista vänner de hade kvar i grannskapet. De kände sig inte välkomna och flyttade till slut, vilket jag personligen tyckte var skönt. Men byggstopet är kvar.

Men det där vet ni redan, om ni läst bloggen några år. Ni vet också att vi senare köpte en tomt på en ö i Göteborgs norra skärgård, där Abbemamman är uppväxt, och tänker bygga oss ett litet fritidshus. Vi struntar helt enkelt i utbyggnadsplanerna hemma och satsar på ett sommarställe. Och gamla läsare vet dessutom hur det gick när vi sökte bygglov där förra året. Avslag.

Men skam den som ger sig. Tomten är smal, lite tårtbitsformad och knepig, så ett vanligt rektangulärt hus får knappt plats. Om det inte är ett väldigt väldigt litet förstås. Typ friggebod. Så vi snackade med en arkitekt som tog sig an projektet och ritade ett hus som följer tomtgränserna (4,5 meter in från gränsen såklart). Ett trekantigt hus. Men eftersom vi förlorade lite yta på att göra det trekantigt ritade han in en loftvåning. Perfekt.

Ansökningshandlingarna är inskickade och korrigerade efter några samtal med bygglovshandläggaren i kommunen. Men så i lördags kväll ringde det på telefonen. Det var grannen ovanför oss på ön. Han tyckte att med det nya taket, med loftvåningen, blev huset för högt. Det tar lite av hans utsikt så han tänkte inte skriva på sakägaryttrandet.

Suck. Vi drog tillbaka bygglovsansökan, för att slippa ett avslag än en gång.

Tillbaka på ruta ett igen. Men det kommer blir ett hus så småningom. På ett eller annat sätt. Det blir fint. Lagom tills jag går i pension kanske.