Jag vet inte riktigt varför jag blivit sån här helt plötsligt. Har aldrig brytt om fotboll tidigare, men i år har jag tittat på minst en match om dagen. Kanske för att storebror samlar på fotbollskort. Han kan numera namnet i stort sett på var och varannan spelare, och för att kunna hänga med i hans snack gäller det att plugga på med lite matcher.

Så nu sitter jag där, precis som alla andra gubbar i min ålder, och tittar och tycker att det faktiskt är ganska trevligt trots allt. Avslappnande på något vis. Och trevligast av allt är när Glenn Strömberg är bisittande expertkommentator. Han får till och med mig att förstå vad som händer, det känns som att när han förklarar något så är det så. Han kan det här.

Dessutom gillar jag hans fullkomligt fantastiska sätt att använda dubbelord i alla möjliga och omöjliga lägen. På sin klingande Göteborgska slänger han sig med "den var högt högt över" eller "det gäller att backa snabbt snabbt hem". Så långt är det helt normalt. Kryddar adjektiven genom att säga dem två gånger, liksom för att ge dem lite tyngd. Bollen var verkligen jättehögt över, inte bara högt utan högt högt.

Men så kommer varianter som "spela på hela hela planen", "det var klart klart offside" eller "han är helt helt ensam" och jag kan inte låta bli fnissa lite. Det är ju underbart!

Nu är det paus ett par dagar, men på fredag bänkar jag mig framför TV:n igen och hoppas få höra Glenn komma med fler härliga härliga språkliga innovationer.

Han var precis sådär bra som jag trodde han skulle vara. Rolig, tänkvärd och varm. Jag satt på jobbet och lyssnade i hörlurarna medan jag skissade på en annons. Det var magiskt. Jag lyssnade och njöt med glansiga ögon och med jämna mellan rum skrattade jag rakt ut och mina kollegor tittade undrande på mig.

Och jag grät. Berättelser om fördomarna och skepsisen mot hans projekt, och glädjen hos föräldrar som trots sin rädsla lät sig övertygas och överraskas, fick de glansiga ögonen att svämma över. Eller historien om tjejen som med sin schizofreni och utvecklingsstörning alltid fått veta vad hon inte kan göra. Som för sex år sedan då kom med i ensemblen satt och gömde sig på en toalett hela tiden på grund av sin sjukdom och som i år stod på scen och sjöng duett inför 10 000 personer i publiken och 3 miljoner TV-tittare i melodifestivalens mellanakt. "Vill man hjälpa en människa ska man inte tycka synd om den. Man ska behandla den med respekt", sa Per.

Det blev för mycket för mig. Tårarna rullade ner för mina kinder och jag kunde inte längre se vad jag hade framför mig på skärmen. Jag la ifrån mig pennan till min ritplatta och gömde ansiktet i händerna. Kollegorna på jobbet sa inte så mycket. De har nog börjat vänja sig vid att jag är en lipsill.

Säkert gjorde Pers program lite extra mycket intryck på mig, men jag vågar lova att alla människor på ett eller annat sätt berörs av hans berättelser. Så vad ni än gör, missa inte det här programmet. Reprisen kommer i P1 ikväll kl 22.15. Eller också klickar ni här och lyssnar på datorn.

Och du Pär. Jag tror jag är lite kär i dig.

Andra bloggar om pär johansson, glada hudiksteatern, sommarpratare, sommar i p1

I morgon presenteras en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet om människors förtroende för statliga myndigheter och samhällsinstitutioner. Det visar sig att folk har fått allt bättre förtroende för de flesta funkltionerna, som t ex polisen, sjukvården och universiteten. Enda undantaget är Försäkringskassan. Där sjunker förtroendet. Morgondagens SOM-rapport berättar att bara sexton procent av befolkningen har förtroende för Försäkringskassan.

Herregud. Sexton procent! Det är ju chockerande.

Jag trodde aldrig att det skulle vara så många.

Andra bloggar om försäkringskassan, SOM-institutet, rapport, förtroende för myndigheter

Det kanske inte låter så märkvärdigt, men idag följde Abbe för första gången med en kompis hem och lekte efter dagis. Helt själv. Och då snackar vi inte till tjejen han leker med varje dag, som bor på ofarligt avstånd här hemma på gatan, utan en liten polare som Abbe nyligen upptäckt på förskolan och som i sin tur har upptäckt Abbe.

Saker som gör mig varm i hjärtat.

Andra bloggar om barn, vänner, leka

Vi har öppnat en krog för rådjuren. Ja alltså det är egentligen ingen nyhet, vi har haft den i många år, men affärerna är lite säsongsberoende. Just nu har vi högsäsong.

Till förrätt serverades i helgen spenat, rödbetsblast och smultronplantor, följt av en huvudrätt på stjärnflocka med jordgubbsplantor, toppat med sockerärtskott och äppelblad. Desserten som avnöjts på trädäcket precis utanför entrén till huset bestod av penséer serverat i betongkruka.

Bon Appétit, mothafuckers.

Vi tittar en kort stund på bröllopet, Abbe och jag. Precis när de går in längs altargången.

– Brukar prinsessor se ut sådär?
– Ja, så ser dom ut.
– På TV?
– Haha, ja i verkligheten också. Det är en riktig prinsessa det där, ingen saga.
– Ska alla barnen gå fram nu?
– Ja, det ska dom.
– Men, varför springer dom inte?

Jag ler lite åt hans frågor. Abbe tittar en liten stund till och så säger han:
– Det här är tråkigt. Stäng av.

Andra bloggar om prinsessor, bröllop

Att vara förälder till ett barn med diagnos kan vara jobbigt. Att vara förälder överhuvudtaget tar på krafterna, men att ha ett funktionshindrat barn ställer ännu lite mer krav. Så är det bara, inget konstigt med det. Som väl är finns det därför extra stöd och hjälp att få. Habiliteringen till exempel. De finns till för hjälpa oss och göra livet lite enklare både för barnet och oss föräldrar. Men ibland undrar jag.

Vi behövde ett läkarutlåtande till vår vårdbidragsansökan. Familjer med funktionshindrade barn kan få vårdbidrag. Det ska täcka det merarbete och de merkostnader som man har i förhållande till om barnet hade varit alldeles vanligt. Vad det nu betyder att vara vanlig? Det är i alla fall en bra möjlighet, för trots att pengar egentligen är rätt ointressant i sammanhanget så blir det mycket av både extrakostnader och merarbete.

Ansökan skulle skickas in under maj, så vi kontaktade habiliteringen redan i april för att få en tid hos läkaren. Det fick vi. Dessvärre blev det samma dag som Abbe skulle opereras. Vi ringde och förklarade läget och sa samtidigt att det ändå var lite sent eftersom vår ansökan skulle vara inne före första juni. Vi behövde helst en tid före operationen för att ha lite marginal. De lovade att försöka ordna det. Bra, sa vi. Sedan hörde vi inget på ett tag, förrän en kallelse kom i brevlådan. Välkomna till habiliteringen den 10 juni!

Okej!? Men då är ju liksom maj slut. Med råge.

När vi lugnat ner oss lite, och läst på extra noga förstod vi att vi kunde göra färdigt vår ansökan och skicka in den i Maj, och komplettera med läkarutlåtandet senare. Bra, då funkar kanske den tionde trots allt, tänkte vi och konstaterade att vi hade hela juni på oss att komplettera med intyget från läkaren.

Den tionde juni i tog vi ledigt från jobbet hela dagen, både min fru och jag. Skolavslutning på förmiddagen och habiliteringen på eftermiddagen. Det här med att sitta och ingående berätta för en läkare varför det är jobbigt med att vara förälder till Abbe tar på krafterna.

Normalt vill jag se saker positivt, jag försöker bortse från det jobbiga och känner mig lyckligt lottad för att ha välsignats med ett sådant charmtroll som Abbe. Jag strävar efter att se förbi hans svårigheter och allt extra arbete det innebär att vara hans pappa. Det är ju mitt liv, jag kan inte välja bort det och jag vill inte välja bort det. Inte för allt smör i Småland. Men när man söker vårdbidrag är det inte meningen att man ska se saker positivt, man ska inte ha överseende. Det handlar om att beskriva merarbete och merkostnader. Helt krasst. Det är jobbigt.

Nåväl, vi stålsatte oss och traskade dit för att bikta oss om Abbes tillkortakommanden. Det blir bra det här, vi får ett läkarutlåtande som vi kan komplettera med i efterhand. Vi har ju några veckor på oss. Trodde vi.

Det första läkaren sa efter att vi hälsat och varit artiga en stund är att det var hennes sista dag och att hon skulle gå på semester efter vårt möte. Så här blir inga utlåtanden skrivna innan semestern. Det blev helt svart i huvudet på mig. Vad säger hon? Allt hänger ju på det här.

Vi förklarar än en gång hur akut läget är, hur tydliga vi hela tiden varit med att vi egentligen behövde intyget innan Maj månads utgång, men att vi nu räknat med den här nödlösningen. Oj då, vi får se om jag hinner skriva det i eftermiddag, sa hon, men jag tror inte det. Och sedan går jag på semester.

Vi genomför hela den jobbiga intervjun och åker därifrån modstulna och bedrövade. Dagen efter när jag ringer en sekreterare på habiliteringen för att höra om läkaren skrivit utlåtande får jag reda på att hon inte gjort det. De säger att hon gör det när hon kommit tillbaka i juli. Jag berättar för dem hur besviken jag är, trycker på den röda luren på min iPhone, skriker rakt ut "jävla idioter" och svinar mobilen så hårt i bordsskivan att saker och ting flyger åt alla håll. Mina kollegor frågar, och jag svarar. Med gråt i halsen.

Jag som trodde de skulle hjälpa oss att göra livet lite enklare. Inte tvärtom.

Andra bloggar om habiliteringen, läkarutlåtande, hjälp och stöd, besvikelser

Såg den här lappen på sjukhuset när Abbe operades senast. När jag INTE ville äta som barn brukade de vuxna säga att man skulle tänka på barnen i Afrika. Det verkar vara nya bud nu.

– Ska vi leka följa John, säger Abbe. Kan vi det?
– Nej, suckar storebror och försöker gå därifrån. Abbe följer efter och tjatar.
– Kan vi leka följa John?
– Neej. Storebror går till ett annat rum men Abbe följer efter.
– Kan vi det? Kan vi leka följa John? gnäller lillebror fram.
– NEJ!! ryter sjuåringen.

Nu lägger jag mig i. "Du kan väl leka något med honom, bara en liten stund?" Storebror stannar inte. Han försöker med alla medel skaka av sig Abbe, men säger ändå till slut "okej då". Abbe som fortsätter att gå efter brorsan i hasorna som han gjort hela tiden, skiner upp och säger:
– Leker vi följa John nu?

Perspektivförskjutning, typ.

Andra bloggar om barn, följa john, bröder, leka, perpektivförskjutning

I bilen på väg hem från studentuppvaktning hos killarnas kusin lyssnar vi på melodifestival-CDn för jag vet inte vilken gång i ordningen. Storebror skiner upp och utbrister "den här är bra!" när Kalle Moraeus låt "Underbart" kommer. Efter en stund säger han:

– Asså, jag gillar ju egentligen inte Kalle Moraeus. Men den här låten är så påverkande på något vis.

Andra bloggar om musik, barn, melodifestivalen, kalle moraeus, underbart, påverkan

När Abbe gjorde sitt senaste ingrepp på hjärtat hade vi ett rum fullt av fotbolls- och hockeytröjor täckta av spelarnas autografer. Roligt för alla sportintresserade hjältebarn som ligger inne för att operera sina små hjärtan. Någon eldsjäl på sjukhuset måste ha kontaktat lagen och bett om tröjorna. Fint.

I rummet bredvid – som vi hade dagen innan – fanns bilder av skidlandslaget, både det alpina och längdgänget. Också de med autografer. Men det som fångade min uppmärksamhet var ett vykort från skidskyttarna. Det var skickat från Vancouver i februari i år. Mitt under OS.

Alltså jag vet inte, men det här gjorde mig tårögd. Tänk själva. Man tränar dag ut och dag in, året runt, i fyra år för att ladda inför ett olympiskt spel. Och så när man är på plats och som mest fokuserad på att försöka plocka en av de där åtråvärda medaljerna är det någon i gänget som tänker "Hey, vi måste skicka ett vykort till alla de hjärtopererade barnen i Göteborg".

Okej jag vet att det är taskig tajming, nu är det ju fotbolls-VM och så. Men ändå, heja skidskyttarna!

Idag släpptes den. Listan över årets sommarpratare i P1. Som vanligt en rad spännande personer vars historier jag mer än gärna tar del av i hängmattan. Och som vanligt tänker jag att henne får jag inte missa, honom måste jag lyssna på, och henne, för att inte tala om honom.

Om nu livet hade sett ut så, att jag någonsin låg i en hängmatta och lyssnade på radio i lugn och ro. Det slutar i allmänhet med att jag lyckats pricka in någon enstaka, medan jag bygger en stenmur eller steker pannkakor åt barnen. Och så tar jag kanske igen några missade favoriter på datorn efteråt, eller i min iPod. Mer blir det dessvärre aldrig. Men en vacker dag ska jag göra det. Ligga i hängmattan varje dag hela sommaren och lyssna.

Den stora snackisen i år, så här på förhand, lär bli Annika Östberg. Eller det är det väl redan när jag tänker efter. Ska man låta någon som suttit fängslad i 28 år för dubbelmord få bli sommarpratare? Moralpanik hit och moralpanik dit. Det finns säkert lika många åsikter om det som det finns folk. Det går inte komma ifrån att hon har en intressant historia att berätta. Men det var inte därför jag började skriva på det här inlägget. Det var på grund av killen som ska prata tisdagen den 29 juni. Den dagen ska jag boka in.

Då är det Pär Johanssons tur. Han är grundare av och chef för Glada Hudik-teatern och en man jag skulle vilja krama om hårt och innerligt. Jag skulle vilja säga tack till honom. Tack för att han ser människor och behandlar dem med respekt, och tack för att han visar alla oss andra att om man gör det så växer vi allihop. I väntan på att jag får tillfälle att göra det ska jag med glädje lyssna på honom när han pratar i P1 den 29:e juni.

Ska bara hänga upp en hängmatta först.

Andra bloggar om sommar i p1, sommarpratare, annika östberg, pär johansson, glada hudikteatern

Abbe kommer in i rummet stött efter att ha blivit avfärdad av storebror.

– Pappa. Eller hur håll käft är samma som tyst?
– Eh ... ja, jo det stämmer.
– Jag ville ju bara sjunga.
– Fick du inte det?
– Näe. Eller hur håll käft är fula ord?
– Ja, min vän. Det är fula ord.

Idag för sex år sedan var jag nervös. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Idag för sex år sedan gick vi så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Idag för sex år sedan sa prästen fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Idag för sex år sedan stod vi i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den Svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire Cabriolet.

Idag för sex år sedan.

(Känner någon igen inlägget? Det är en repris från förra året, fast då stod det förstås "Idag för fem år sedan".)

Nu blommar killarnas äppelträd. Abbe fick ett träd när han döptes, storebrorsan har ett. Det är lite fint på något vis.

Som ni har väntat. Och kämpat. Och som du har kräkts. Lycka till min vän, nu är snart Bosse här.

UPDATE:
Strax före lunch idag (3/6) kom ett meddelande från Linda på Twitter: "Vi har fått en son!" Glädjeropen och gratulationerna strömmade in i en rasande takt.
Enligt en vanligtvis välunderrättad källa ska den lille gossen ha kommit till världen kl. 8.12 i morse. Stort grattis till Linda och D från mig och Abbemamman!

Andra bloggar om Innan du fanns, Linda, förlossning, Lycka till!!