Inskrivning.

Abbe fick en lycka till-puss av en fröken på förskolan, när vi lämnade storebror i morse på väg till sjukhuset. Den satt kvar länge.




Det blev en lång dag. Kanske inte i tid räknat, men i känslosvallningar. Under sex timmar hann vi med mätning, vägning, ultraljud, EKG och lungröntgen. Vi hann mäta saturationen i blodet, kolla blodtrycket ett par gånger, klistra på EMLA-plåster, vänta tills de börjat bedöva, sätta en nål i Abbes hand, ta fem rör med blodprover, titta i öronen, halsen och lyssna på hjärtat. Förutom alla sköterskor hann vi prata med tre olika läkare, två kardiologer och en narkosläkare. Abbe har sammarbetat ibland, men inte under samtliga ovan nämnda aktiviteter. Om man säger så.

Kardiologen som ska göra själva ingreppet gick igenom allt med oss. Han förklarade noga alla moment, hur de skall genomföras och vad man räknar med att uppnå. Han redogjorde för alla risker som finns förknippade med varje moment, hur sannolikt (eller snarare osannolikt) det är med incidenter och vilka konsekvenser de skulle kunna få. Det var tuffa ord.

Det Abbe ska göra i morgon är betydligt enklare än de öppna operationer på hjärtat han har genomgått tidigare, men det är på intet sätt riskfritt. Och framför allt är konsekvenserna om något går fel jobbiga att lyssna på.

Men som sagt, all heder åt vår kardiolog som på ett fint sätt lyckade balansera risk, konsekvenser och trygghet på ett strålande sätt.

Men vad är det de ska göra då?

Jo. Via ljumsken går man in med en kateter i ett kärl som leder upp till hjärtat. Enligt ultraljud, lungscintigrafi och det de såg vid operationen 2007 så verkar det finnas en förträngning på Abbes vänstra förgrening av lungartären. För att undersöka det närmare mäter man blodtrycket först på ena sidan av förtängningen och sedan på den andra. Den lilla blodtrycksmätaren för man in via katetern. Genom att se skillnaden dem emellan kan man räkna ut hur stor förträngningen är och hur mycket den påverkar Abbe. Via katetern sprutar man sedan in kontrastvätska för kunna ta bra röntgenbilder på det aktuella området.

Som det verkar behöver man få ordning på den där förträngningen för att Abbe ska må bättre, inte minst för att hans vänstra lunga ska utvecklas normalt. Då snackar vi ballongsprängning, det vill säga man för in en ballong i kärlet, också den vi katetern, som man pumpar upp och vidgar där det är trångt. Eventuellt kan man behöva pilla dit ett så kallat "stent" (ett litet metallnät) först för att inte kärlet ska fjädra tillbaks när man släpper luften ur ballongen.

Vilket det blir får vi veta imorgon. Det beror på hur det ser ut.



Så här trött blir man av en dag på sjukhuset. Det gäller även Abbepappor och Abbemammor.

Andra bloggar om inskrivning, hjärtkatetrisering, barnkardiologi