Här är intervjun.



Och här är en länk till chatten.

Jag överlevde. Sitter på Bromma flygplats och läser alla fina tillrop på Twitter, Facebook, i bloggen och på mejl. Tack allihop.

Det var väldigt nervöst precis innan, men när Jesper väl började prata med mig kändes det inte så farligt längre. Jag måste säga att både han och alla andra i produktionen var otroligt trevliga och proffsiga på alla sätt, så man kände sig helt trygg.

Jag hade ingen kamera med mig, men knäppte några snabba bilder med telefonen så kvalitén blir därefter. Men så här såg det i alla fall ut bakom kamerorna.

Det fanns en monitor där jag kunde se vilka bilder och filmklipp de visade under intervjun, men jag vågade inte titta för då hade jag nog kommit av mig och svarat i nattmössan är jag rädd. Om en liten stund flyger jag hem och då ska jag titta på inslaget i lugn och ro. Lovar att länka eller bädda in inslaget här på bloggen när jag sitter vid en dator hemma.

Ps. Ser att bilderna blev väldigt konstigt beskurna. Det är första gången jag använder Bloggers app för mobilbloggning. Den verkar vara sådääär bra. Får snygga till det hemma sedan. Fixat.


Ganska pirrigt när jag kom hit i taxin.



Jesper presenterar dagens Triss-skrapare och jag chattar med tittare.


E-type om "Så mycket bättre". Ser verkligen fram emot den programserien, den var mycket bra i fjol.

Snygg backdrop på scenen. :)


Deportees lirar.

Sitter i sängen på mitt hotellrum med en Hof från minibaren. Jag har twittrat lite, tittat på Idol och bara tagit det lugnt. En rejäl förkylning har belägrat min kropp och jag hoppas slippa hosta för mycket i natt, och i morgon bitti också för den delen.

Jag sitter här och undrar lite hur storebror hade det på Halloween-discot på skolan. Gentlemannamässigt frågade han en tjej i veckan om hon ville gå med honom på discot. Killarna i klassen fick reda på det och skrattade ut honom. Sånt är livet. Men tjejen sa ja. Jag hann i alla fall sminka honom och hjälpa till att göra om honom till liemannen, innan jag åkte till Stockholm. Så jag vet att han såg riktigt läskig ut kvällen till ära.

Abbe hade sitt Halloween-kalas under dagen på skolan. Jag lämnade en Batman i morse och när jag hämtade honom i eftermiddags hade han fortfarande inte förvandlats tillbaka till Abbe. Ett bra betyg, får man gissa.

Nu ska jag sova och ladda inför direktsändningen i morgon. Håll tummarna för mig är ni snälla.

Ni som är morgonpigga på lördagar såg kanske Jesper Börjesson intervjua Amanda Schulman i Nyhetsmorgon på TV4 för två veckor sedan. Och sedan kanske Cecilia Blankens i lördags. Själv är jag oftast på simskolan med killarna vid den tiden på lördagarna men jag självklart har tittat på båda programmen i TV4 play i efterhand.

Jag tycker det är kul att Jesper Börjesson gör en serie intervjuer med "tongivande bloggare" som han själv säger. Man får inblick i hur andra tänker kring sitt bloggande och det här med bloggar lyfts fram på ett fint sätt. Och vet ni vad som är extra kul? Jo, att han räknar mig till den skaran. Tongivande bloggare, jo jag tackar jag.

Det är nämligen så förstår ni, att det är min tur härnäst! Javisst, det ska bli jättekul. Efter Amanda och Cecilia är det nu jag som åker till Stockholm i morgon kväll för att medverka i TV4 Nyhetsmorgon på lördag.

Så upp och hoppa på lördag morgon om ni vill se en Abbepappa prata blogg i morgon-TV.

Man påminns liksom om Abbes liv hittills, när följande utspelar sig i bilen:

Abbe: Om man svänger av här och upp lite så kommer man till mitt sjukhus.
Jag: Mm det stämmer. Till ditt sjukhus.
Storebror: Det hade jag ingen aning om.
Abbe: Men det hade jag en aning om.
Jag: Haha, ja du har koll på det Abbe, du som har varit där så himla mycket.
Abbe: Det var länge sen jag var där.
Jag: Jag nu är det en liten stund sen sist, men det är ju skönt. Eller hur?
Abbe: Men jag vill åka dit snart. Det var så länge sen nu.

Hoppsan! Jag har aldrig fått så många kommentarer om killarnas kläder någon gång tidigare. Man kanske skulle sadla om till modebloggare. :)

Men eftersom ni frågar så ska jag berätta om jackorna. De är splirrans nya och kommer från ett svenskt företag som heter Gneis. Och när vi ändå är inne på ämnet kan jag passa på att varmt rekommendera deras kläder. Killarna älskar dem.

Jag som länge har ägnat mig åt glaciärer, skidåkning, fjällvandring, klättring, paddling, mtb och sånt där är förstås en materialnörd som tillber gudar med namn som Gore-Tex, Primaloft och allt vad det nu heter. Det finns finns massor av fina grejer till en sån som mig. Men till barnen har det alltid varit svårare. Man vill ju att de ska kunna vara torra och varma när de är ute och leker, och extra viktigt blir det med ett hjärtbarn med dålig cirkulation. Men det har bannemig inte varit lätt att hitta bra funktionsplagg som inte är gjorda av bävernylon och väger tre ton eller har en passform som gör ungarna helt orörliga.

Tills min fru beställde overaller till barnen på nätet för några år sedan. Hon hade hittat något ganska nytt företag från någonstans upp i norra Sverige (Luleå tror jag det var). Gneis hette de. Jag vet inte hur hon ramlade på dem, men sedan dess har vi handlat varje år. Igen och igen. Overaller, thermobyxor, vinterjackor, överdragsbyxor, regnjackor och fleecetröjor.

Vi beställde en hel hög med kläder i år igen och för några veckor sedan kom en låda med fina och bra grejer. Jag såg förresten nu när jag skulle länka till dem att deras höstkampanj håller på oktober ut, så det är lite extra billigt några dagar till. Jag har tipsat alla vänner om Gneis och nu tipsar jag er också.

Som sagt, man kanske skulle bli modebloggare? Eller barnmodebloggare åtminstone. Eller kanske barnoutdoormodebloggare i alla fall. Jag har ju trots allt tillgång till världens finaste fotomodeller.

Alltså jag blir sjukt avundsjuk på storebror. Han kan crawla. Och då menar jag inte veva runt med armarna och sprattla med benen medan man knappt flyttar sig framåt i vattnet och samtidigt riskerar att drunkna av utmattning och allt vatten man sväljer. Det kan jag också. Nej, storebror kan crawla på riktigt, så att han flyter fram så där snyggt och snabbt och dessutom samtidigt vänder upp huvudet åt ena hållet och andas då och då. Han är åtta år.

Tydligen har man kommit på att det är lättare för barn att lära sig crawl än bröstsim. Motoriken är enklare och påminner mer om rörelser de redan kan sedan de började krypa. Det hade man minsann inte kommit på då jag gick i simskola. Jag tragglade bröstsim med en simställning som påminde mer om en sjöhäst än någon annan fisk.

Häromdagen simmade storebror hem ett simborgarmärke, stolt som en tupp. Egentligen simmade han nog hem två stycken om man räknar alla bassänglängderna. Men någon måtta får det ändå vara.

Jag träffade en gammal kollega och han sa något angående Pär Johansson och Uppdrag Granskning som jag tyckte var intressant och som jag funderade en del på efteråt. Vi pratade om människans behov av att förenkla saker och ting, dela upp i bra och dåligt, gott eller ont, svart eller vitt. Det är så mycket enklare att förhålla sig till sanningar om är antingen det ena eller det andra. En blandad verklighet blir för jobbigt.

Kanske var det därför jag blev så besviken i förra veckan? För mig är Pär Johansson lite av en idol. En kille med ett stort hjärta som gjort fantastiska saker för en grupp människor i samhället som ofta blir åsidosatta. Någon jag ser upp till och gärna lyfter fram som ett bra exempel. När jag såg programmet naggades den bilden i kanten och då blev det jobbigt.

Jag vill gärna tro gott om folk. Försöker se saker ur andras perspektiv för att förstå dem bättre. För så är det ju, att ibland fattar man inte hur sjutton folk tänker. Om man då bara för ett ögonblick försöker vara den andra personen, försöker tänka som honom eller henne, blir det oftast lättare att förstå. Kanske tycker man ändå olika, men det blir åtminstone lättare att relatera.

Enklast är såklart att välja sida. Att se svart eller vitt. Jag känner folk som alltid rasar över alla skandaler som presenteras i media. Som alltid ondgör sig över kändisen som gjort bort sig. Som alltid kastar den där stenen, oavsett hur mycket glashus man själv sitter i och oavsett om det handlar om politiker som fifflat eller andra kändisar som gjort något dumt. Jag tror det handlar om jakten på den där förenklingen. Det svarta eller vita.

Jag tänker fortsätta att beundra Pär Johansson för allt fantastiskt arbete han har gjort för utvecklingsstörda. Jag tror fortfarande att han hjälpt den gruppen människor än någon annan i det här landet och jag hoppas att han inte slutar med det. Jag hoppas också att han fortsätter föreläsa om det och inspirera andra människor, precis som han inspirerat till exempel ICA att att dra igång projektet "Vi kan mer". Det behövs fler sådana projekt och det behövs fler Pär Johansson. Och jag hoppas faktiskt att han fortsätter ta bra betalt för sina föreläsningar.

Jag hoppas också att han ser över amatörskådespelarnas löner och att han inte utnyttjar kommunens välvilja till sin fördel på ett dåligt sätt i fortsättningen. Jag hoppas han ser till så att inte Uppdrag Granskning har någon anledning att göra ett nytt program om honom.

Livet är helt enkelt inte svart eller vitt. Människor är inte bara bra eller dåliga. Inte ens Pär Johansson.


UPPDATERING:
Jag upptäcker att jag inte är ensam om att ha reagerat på programmet Sebastian Marquez von Hage skriver på Newsmill, Sebastian Robertson bloggar om det, Lena Hörngren, Prestationsprinsen och Josefine Jonsson, Kjell Stjernholm likaså. Sundsvalls Tidning skriver om det och Arbetarbladet ägnar en leadre åt det. Och kanske ännu fler som jag inte läst.

UPPDATERING 2:
Föräldrar till Glada Hudik-barnen replikerar i en insändare i SvD.

Ikväll är jag sur, irriterad och lite ledsen. Ledsen över att det verkar som att inte ens min stora hjälte Pär Johansson kunnat låta bli att försöka lura till sig lite extra pengar i sitt arbete med Glada Hudikteatern.

I kvällens Uppdrag granskning kommer det fram några grejer som inte känns helt bra. Och det gör mig ledsen. Men på samma gång blir jag jävligt sur och trött på hur fruktansvärt hårt vinklat och insinuativt programmet var. Som alltid när det gäller Uppdrag granskning.

De ville verkligen gräva fram en skandal om Pär Johansson. Oklart varför, men det ville de. Så pass mycket att de jobbat i åtta månader med reportaget, för att komma fram till, vadå? Slutsatsen de drar är att Pär ljuger när han säger att alla människor är lika mycket värda eftersom de utvecklingsstörda amatörskådespelarna tjänat 920:- per föreställning medan Pär Johansson blivit rik på projektet.

Men eftersom det verkar finnas förklaringar till det (som t ex att det är teaterförbundets riktlinjer för vad en amatörskådespelare ska tjäna) drar man på för fullt med andra grejer för att svartmåla Pär. Som att han flög hem från en föreställning på i Visby medan ensemblen åkte buss. Eller att hans föreläsningar knappast kan klassas som en bisyssla. Och så vidare. Vafan, vi hittade inte så mycket på honom, men dra på lite extra på det vi har. Vi får chansa. Det blir bra TV. Så de dundrar på, penslar med den breda penseln, stråkar och pukor för nu ska den skenhelige funkiskramaren hängas högt.

Jag slutar där jag började, med att jag är ledsen för att det verkar som allt mjöl i Pärs påsar inte är alldeles rent. Men motivet till att Uppdrag granskning så gärna vill sänka honom och kanske förstöra allt det fina han trots allt har åstadkommit för hela gruppen utvecklingsstörda, förblir oklart.

Jag måste erkänna att jag blev överraskad själv över hur jag kände i morse. Jag hade inte trott att en person jag inte känner skulle röra mig på det viset. Att en företagsledares bortgång skulle drabba mig alls. Men så blev det.

Steve Jobs påverkade mig och mitt liv. I den bransch jag arbetar har det alltid varit Apple som gällt. Allt annat har varit otänkbart. Då jag började jobba med reklam var vi i vår bransch ganska ensam om att anamma Macintosh, annat är det idag.

Med en aldrig trytande nyfikenhet och en ständig tro på att det går att förändra världen lyckade Steve Jobs med precis detta. Han förändrade världen.

"Here’s to the crazy ones. The rebels. The troublemakers. The ones who see things differently. While some may see them as the crazy ones, we see genius. Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do." (från Apples reklamfilm "Think different")

Apple och Steve Jobs har förändrat sättet vi använder datorer på, hur vi köper musik, använder våra telefoner, surfar på internet och tittar på TV.

Och han gjorde det inte genom att alltid i första hand titta på siffror. Han gjorde det genom att skapa en vision, något att växa i. Han gjorde det inte heller genom att utgå från tekniken i första hand. Steve Jobs utgick från oss, hur vi lever, vad vi behöver och hur man kan göra det enklare och mer användbart.

Jag fick en klump i halsen i morse. Och gåshud. När jag såg det här på Apples hemsida:




Och sedan det här hos stora konkurrenten Google (se lilla texten under knapparna. Länken går till apple.com där bilden ovan fanns):


Och så tycker jag den här lilla bilden som cirkulerat på Facebook idag är fin (jag vet inte vem som är upphovsman till den från början):



Det har sagts många bra saker om Steve Jobs idag. Det gör det ofta när någon avlider, men det fina är att det sas mycket bra om Jobs även innan han dog. Läs alla fantastiska citat på förstasidan av wired.com som Jocke Jardenberg tipsar om idag. De målar en bild av Steve Jobs storhet. Läs hela Jockes bloggpost förresten, den är mycket bra och där finns många bra länkar.

Aftonbladet skriver såklart massor. Och DN gör det också. Plus en herrans massa annan media.

UPDATE: Här är en fin text av en kvinna med en autistisk son och hennes syn på Apple som hjälpmedel för barn med behov av särskilt stöd.

Några av er tycker säkert att det här får väldigt stora proportioner. Kanske det. Men det går inte att komma ifrån faktum. Världen hade inte sett ut som den gör idag, om Steve Jobs inte funnits. Han har påverkat mitt liv. Steve Jobs har påverkat mig.

Vi hade ett möte med personal från skolan och fritids häromdagen. De ville veta lite mer om Abbes hjärtfel och diagnos. Ifall det är något speciellt de behöver tänka på till exempel. Mötet var på deras initiativ och alltså ingenting vi tvingat in. Engagemanget gör mig så otroligt glad.

Vi snackade om syndromet och vilka symptom som finns inom det, berättade om Abbes njure, hans gom och hjärtat. Vi förklarade hur det normalt ska funka i munnen när man talar och hur det ser ut hos Abbe, berättade om de olika operationerna han genomgått och hur hjärtat fungerar idag. Vi snackade om hur mycket Abbe orkar och ifall han fryser mer på vintern än andra barn och vi lämnade över antibiotika som han ska ha inom några timmar om han slår sig så att han blöder i munnen.

Personalen berättade hur det går i skolan och på fritids. Hur de upplever att han trots allt orkar ganska mycket även om de kan märka att hans energi tryter om det till exempel blir långa promenader. De sa att barnen inte har några problem att förstå vad Abbe säger och att han är väldigt duktig på att förklara och hitta andra vägar om det är något ord de inte fattar.

Vi berättade att alla barn med 22q11-deletionssyndrom har inlärningssvårigheter i någon form. Allt från lite jobbigare än andra barn med matematik, till lätt utvecklingsstörning. Så är det desvärre bara. De sa att de inte märkt något av detta än. Att de tycker Abbe hänger med och är på precis samma nivå som de andra barnen just nu.

Det är fina ord att höra. Jag drar en lättnadens suck och puffar det orosmolnet framför mig ett tag till.

– Det var ganska farligt faktiskt för det var några som kastade grekisk frisbee.

Så sa storebror när han hade haft friluftsdag med friidrott. Vad han ville säga var att några vuxna tränade diskus lite längre bort och kastade nästan ända in på planen där barnen var. Jag gillar hur han tänker. Det är som frisbee ungefär, sa han, fast en gammal sport som de började med i Grekland.
Alltså grekisk frisbee.

Abbe var i pysseltagen i helgen. De hade gjort älgar i skolan i veckan och han ville gärna visa mig hur man pysslar ihop en med hjälp av ett fotavtryck och två handavtryck. Vi letade fram lite kartong i de färger vi tyckte passade bäst. Det blev blåa ansikten och svarta horn i brist på brunt papper.

Kolla in bilderna. Abbe visar hur man gör. Älgarna fick hänga bredvid höstträdet han pysslade ihop en annan dag.