Det var dags för ett möte på habiliteringen idag. Sjukgymnasten och logopeden hade kallat. Det visade sig att när vi väl kom dit (tre mil hemmifrån och fem mil från jobbet) var logopeden sjuk. Är inte det väldigt märkligt? Jag menar borde man inte ringa och säga det då? Nu får vi ju ta ledigt från jobb och åka en gång till. En gnutta respektlöst enligt min mening. Men nu struntar vi i det.
Vi träffades som vanligt i ett stort lekrum. Abbe cyklade som vanligt dit, genom korridorerna, på en trehjuling. Och som vanligt lekte han som en besatt med alla olika saker på en gång. Åkte rutchkana, lagade mat och dukade i det lilla köket, ritade på griffeltavlan, suddade på griffeltavlan och sprang ut och in i det lilla huset.
Han lekte och härjade. Hela tiden iaktagen av sjukgymnasten. Han fick ta av sig barfota först och så småningom åkte även byxorna. För att hon skulle kunna studera honom noga.
– Vad duktig han är. Det märks att han utvecklats mycket sedan sist, sa hon.
– Ja, jo, han orkar ju mycket mer nu, efter operationen, sa vi.
– Det är bra att han är så här aktiv. Att han utmanar hela tiden, fortsatte hon. Det är inte ovanligt att vi måste pusha väldigt mycket för att få igång de här barnen.
– Jaha?
Och sådär höll det på ett tag. Hon berömde och ställde frågor. Så plötsligt säger hon:
– Nu tycker jag att det är dags att Abbe får lite stöd för sina fötter. Nu har han kunnat gå ganska länge.
– ??!
– Jag skriver en remiss med ett utlåtande så får ni träffa en ortopedtekniker i Borås.
– Jaha, typ för att få inlägg då eller?
– Ja, eller vad de nu tycker att han behöver.
Precis som hjärtat, gomen, njurarana och andra små saker har Abbes fötter inte blivit helt normala i tillverkningen. Han har en liten tå som står upp och han går rätt mycket på insidan av foten. Så det är ju bra att han får hjälpmedel.
Det är väl bara att lägga ännu en specialist till listan. Ännu en att träffa regelbundet.
Ännu en.
Andra bloggar om: habilitering, sjukgymnast, ortopedtekniker, barn
