Tonåring.

20:47

Det är så mycket man tar för givet. Saker och ting rullar på, ditt och datt blir till självklarheter och man reflekterar liksom inte så mycket över det. Tick tack, glad påsk, god jul och så har ett år till gått.

Nu har det gått tretton år. Tretton år sedan du kom till oss med kejsarsnitt och jag fick förmånen att hålla dig i min famn dina första timmar. Tretton år på en resa som började så vingligt att jag får svindel av att tänka tillbaka på den. Att du finns hos mig är verkligen ingen självklarhet. På olika sätt tänker jag på det nästan varje dag. Men den sextonde mars varje år känns det ännu mer fantastiskt.

Jag är så otroligt imponerad av dig, Abbe. Du är trygg i vem du är. Även om du kanske inte har lärt dig i detalj vad som var fel på ditt hjärta när du föddes, eller hur den där 22:a kromosomen påverkar dig och din vardag, så vet du att det är en del av dig. Och för dig räcker det. Just nu i alla fall. Du behöver inte förstå hur, det räcker att veta att – så du kan berätta det, om någon ny kompis undrar.

Jag tror du har en fin självkänsla. Det känns så, och det gör mig glad. Jag vill att du ska växa och utvecklas som människa och förstå att både medgång och motgång är en del av detta. Att du ska lita på att du kan. Att du duger. Jag vill att du ska veta att så länge du gör ditt bästa så räcker det hur långt som helst. Och jag kommer alltid att vara stolt över dig, Abbe. Alltid. Du kommer att möta människor som säger det motsatta, att du inte duger. Folk som får dig att tvivla. De finns lite överallt, men lyssna inte på dem. Hör på de andra. De som vill dig väl.

Jag ska göra det jag kan för ge dig styrka att stå emot, och mod att vara dig själv. Det är så lätt att dras med, att falla för grupptrycket, att vilja passa in. Du passar in, Abbe. Alla passar in. Du är den tuffaste person jag har träffat. Det du behövt stå ut med redan, under dina första tretton år, är mer än de flesta behöver brottas med under en hel livstid. Men det har gjort dig stark Abbe, inte tvärtom. Mig också. Vi har vuxit med uppgiften tillsammans.

Jag är imponerad hur cool du är vid alla läkarbesök. Hur du såklart inte tycker om när de sticker dig, men ändå låter dem göra det. Gång på gång. Jag minns när du var liten, efter år av undersökningar och operationer, då ropade du "GÅ! GÅ!" till sjukhuspersonalen bara de kom in i rummet med ett stasband. Nu är du den modigaste trettonåring som finns.

Och att se dig med hästarna är så fint. Stora, mäktiga djur som gör som du vill att de ska göra. Jag blir så otroligt imponerad när jag ser dig sätta av i galopp. Det syns i dina ögon hur härligt du tycker att det är. Och då, när jag ser det och tänker tillbaka tolv-tretton år när du var nyfödd och allt var kaos. Då inser jag hur viktigt det är att inte ta saker och ting för givet.

Grattis på trettonårsdagen min ryttare, mitt hjärtebarn, min krigare!

Jag älskar dig Abbe.


3 kommentarer

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.