Alla som har barn kommer någon gång, förr eller senare, att få höra sina egna ord komma ur munnen på sin unge. Oftast är det lite festligt och gulligt, men ibland kan det bli lagom pinsamt. Men framförallt får man lära sig att man faktiskt säger vissa saker som man aldrig själv reflekterat över tidigare. Knasiga uttryck, svordomar, klokheter eller bara helt vanliga saker. Som till exempel "lille vän, du är ju så trött så du knappt vet vad du heter".

Häromkvällen hade barnen på skolan vårkonsert. Massor av elever i olika konstellationer sjöng och spelade, till och med storebrors förskoleklass hade övat in några sånger kvällen till ära. Där var lotterier och fika och kvällen blev jättefin och ganska lång. Jag hade velat vara där, men en reklamfilmsinspelning i Stockholm kom i vägen. Synd.

När de kom hem med bilen hade Abbe så när somnat i baksätet och mamman bar honom in till huset. En helt utmattad liten Abbeman tittade slött på sin mamma och sa:

– Mamma. Jag vet inte vad jag heter.

Andra bloggar om barn, språk, uttryck, trött

Jag har burit ut trädgårdsmöbler idag. Burit ut trädgårdsmöbler och räknat spruckna glasrutor i växthuset. Fjorton stycken. Jag undrar om det är den långa vintern och all den tunga snön som gjort åverkan på tomaternas och basilikans hus, eller om det kanske är sprängandet som pågår runt omkring oss.

Jag har burit ut trädgårdsmöblerna och plockat ner tvåtusen små lampor ur vårt körsbärsträd. Blomknopparna trängs redan på grenarna och kanske blir det lika många körsbär på trädet som alla små lampor som lös upp i vintermörkret. Jag låtsas det.

Jag har burit ut trädgårdsmöbler, räknat spruckna växthusrutor och räddat körsbärsknopparna från lampslingor. Och jag har suttit i solen och tittat på barnen som spelat kubb. Utan jackor och mössor. Jag suttit i solen och tittat på, med ett glas i handen fyllt med svalka ur en sensommarflaska rosévin som dröjt sig kvar i kylen.

Jag har hälsat på de första sipporna idag, som tittat fram ur markens bruna lövtäcke. Jag har räknat spruckna rutor, tittat på mina barn som spelat kubb och på min älskade som suttit bredvid mig och jag har tänkt på vilken tur jag haft. Så har jag sippat mitt kalla rosa vin i solen och lutat mig tillbaka.

I trädgårdsmöblerna, som jag burit ut idag.

Andra bloggar om våren, trädgårdsmöbler, körsbär, vitsippor, kubb, växthus, barn

Storebror har varit sjuk. Riktigt rejält risig var han, med hosta ont i halsen och huvudet i över en vecka och med en feber som pendlade mellan 38°C på dagarna och 40°C på nätterna i stort sett hela tiden. Han var bara en liten plutt där han låg ömsom i sängen, ömsom i soffan med täcken, kuddar och TV eller Wii framför sig och orkade ingenting.

Vi turades om att vara hemma med honom – mamman, jag och mormor och morfar. En dag när mormor var där, bestämde hon sig för att gå ut en liten stund i trädgården. Det var väl några löv eller något liknande hon ville kratta ihop. Jag vet inte. Hon var i alla fall precis utanför huset och sa till storebror att om han ville något var det bara att ropa på henne så skulle hon komma med en gång.

Men är man jättesjuk så är man.




Andra bloggar om barn, sjuk, lappar, feber, meddelande

Abbe spelade Wii hemma hos sin faster, ni vet min syrra som är barnläkare och dessutom Abbes gudmor. Han visste vad han gjorde när han valde gudmor den pojken. I resultatlistan efter varje omgång dök en liten krona upp bredvid den som fått mest poäng och Abbe tyckte det var orättvist att den aldrig hamnade bredvid hans avatar.

–Varför får min gubbe ingen prinshatt?

Andra bloggar om barn, språk, krona, wii, prinshatt

Äh. Jag håller med. Det uppdateras inte så ofta här numera. Jag har ändrat en del saker i mitt liv sedan jag skrev det där inlägget om mod för två månader sedan. En av effekterna av det är att det kommer färre inlägg. Istället för minst ett om dagen dyker det upp ett lite då och då. Men jag är jätteglad för att ni är kvar ändå, att ni inte tröttnar bara för att ni får vänta. En vacker dag kanske inläggen kommer oftare.

En annan sak som jag ändrat är hur länge jag sitter uppe på nätterna. Det hänger förresten ihop när jag tänker efter. Eftersom jag bestämt mig för att jag måste i säng vid elvatiden för att ge mig själv en chans till återhämtning blir det ju mindre tid framför datorn. Jag är stolt över mig själv på den punkten. Man kan räkna de tillfällen jag brutit mot elvaregeln på en hand. Ett av tillfällena var i torsdags, och då tog jag i och trotsade min egen nattinattiregel rejält. Det ska inte upprepas, men det var så himla roligt.

Och då menar jag alltså supermegaroligt.

Det lektes mamma, pappa, barn här idag. Två granntjejer tillsammans med Abbe och storebror höll till i en koja precis utanför en av tomterna på vår lilla väg. Familjen bestod av en mamma en pappa och två små barn. Dessutom var leken lite extra kryddad med att alla skulle vara sin idol.

Så kom det sig att en solig dag i april blev pappan Unstoppable-Ola och mamman Anna Bergendahl lyckliga föräldrar till de söta små barnen Erik Saade och Super Mario.

Behöver jag berätta vem av dem Abbe var?

Andra bloggar om barn, lekar, mamma pappa barn, ola, anna bergendahl, erik saade, super mario

Jag minns själv hur det var när jag var liten, när vi var på Liseberg till exempel. Det var helt omöjligt att gå. Benen krävde att få springa och hela kroppen spratt av glädje över allt kul man skulle få vara med om. Det var bråttom. Tänk alla attraktioner man skulle hinna åka, alla spel man skulle hinna spela och all sockervadd man skulle hinna mumsa i sig. Mamma och pappa fattade inte att det inte fanns tid till att strosa fram i långsamt mak.

Jag glömmer aldrig den sprudlande känslan i hela min kropp, och nu var det som att se sig själv i Abbe och hans bror. De studsade omkring som vårsläppta kalvar och tjoade "det är kul på Legoland". Eller Le Goland som Abbe kallar det, som om de vore franskt. Han betonar inte e:t i Lego som alla andra, utan a:et i land. Jag tror det beror på att i hans värld kom Lego Star Wars och Lego Batman först, innan Legoland. Alltså ska det uttalas med ett kort Lego och ett långt land istället för tvärtom, enligt Abbe.




Det började bra redan på båten. De hade dukat upp med massor av påskskoj för barnen. En stor konferensavdelning full med lekar, spel och olika stationer med uppgifter. Men det bästa av allt, vi fick hänga med upp på kommandobryggan och se hur det ser ut där de kör den stora båten. Det var ren tur. Ett meddelande kom i högtalarna om att de finns ett fåtal platser till bryggvisning för den som var intresserad. Jag var väldigt nära informationsdisken, ställde mig direkt i kön och knep fyra av de femton eftertraktade platserna.

Vi bodde på Hotell Legoland, nära och bra med egen entré till parken, och vi bodde i ett familjerum. Men det var inte vilket familjerum som helst utan "The treasure room" – ett rum inrett helt i "Lego Indiana Jones"-stil. Allt var specialgjort. Fototapeter, heltäckningsmattor, möbler och gardiner gav en illusion av att vi befann oss i ett canvastält vid något tempel i öknen. Överallt fanns detaljer byggda av Lego – skorpioner, insekter, glittrande skatter, apor, papegojor och ormar. På toaletten hängde Indiana Jones hatt på en krok, också den gjord av Lego. Riktigt välgjort rakt igenom. På rummet låg ett brev till barnen när vi kom, med instruktioner för en liten skattjakt. Genom att lösa olika gåtor där svaren fanns i rummet fick de till slut ihop en kod till ett skåp som vaktades av en Legoapa. De snurrade fram koden på låset och öppnade. Där fanns små legobyggsatser, nyckelband och lite andra leksaker. Killarna var helt saliga. Och då hade vi ändå bara hunnit checka in på vårt rum.






Själva parken överträffade mina förväntningar och minnesbilder. Det har hänt ganska mycket sedan jag var där för över trettio år sedan. Inte för att jag minns jättemycket, men som jag kommer ihåg det fanns där inte så mycket åkattraktioner på den tiden. Nu är det lite som Liseberg men med den lilla skillnaden att allt är gjort av Lego eller ser ut som Lego. Och många fler grejer för de små barnen än vad Liseberg kan erbjuda. Som gammal Legoälskare är jag förstås otroligt förtjust i miniatyrstäderna. Kanske är det mer en pappa-grej, vad vet jag?





Det var helt underbart att se killarna så upprymda av alltihop. Storebror gick i Lego-körskola och tog körkort, de vaskade guld och tillverkade varsin guldpeng, åkte bergbanor, båtar och tåg i alla dess former. Vid ett tillfälle när de sprungit in tillsammans till en attraktion och klarat sig själva upp i sätet med säkerhetsbälten och allt tittade jag på dem och sa till min fru: "Tänk att han blivit så stor, den lille skrutten". Vi stod tysta och såg på varandra när tårarna kom. Båda kände vi att det låg mycket mer i de där orden än vad det brukar göra när man slänger ur sig såna där saker. Det är liksom inte självklart. Jag kramade om min fru och vi grät lättnadstårar och skrattade om vartannat åt Abbe som vinkade och vek sig av skratt i den hoppande grodattraktionen.




Jag hade lovat killarna att vi skulle köpa något i den stora Legoshopen som fanns på området. Storebror har länge suktat efter en Lego City polisstation och var väldigt sugen på att köpa den nu. Den kostade niohundra danska kronor och jag tyckte att det var i saftigaste laget. Storebror är en förstående liten kille och tjatade inte, utan hittade vi ett par andra mindre byggsatser han ville ha. Dessutom köpte vi lite roliga bitar i lösviktsbutiken. Som att handla plockgodis ungefär. Fyll en påse och betala ett kilopris. Abbe däremot. Han drog omkring med en korg mellan hyllorna och plockade nya saker iden hela tiden. "En sshån vill ya ha" sa i var och varannan hylla. Sedan krävdes en stor portion av förhandlingsteknik och tålamod för att få honom att lägga tillbaka vissa saker. Som tur är hade han ganska modesta önskningar, en Indiana Jones-hatt (eller India Jones som Abbe säger), några småbyggsatser och en liten brandyxa i ett mjukt material. Och så en spargris av porslin i form av en legobit istället för den han slog sönder i packningsivern innan vi åkte. Han var så söt där han drog runt med korgen i sin India Joneshatt så det var svårt att säga nej.

Tycker ni jag låter lyrisk? Det tyckte i alla fall dagisfröknarna när jag lämnade Abbe i tisdags. "Jag tror bestämt att pappa gillade Legoland mer än du, Abbe" sa de. Besynnerligt. Vad menar de med det?

I alla fall. På hotellet hade de Legobyggartävling varje kväll. Barnen skulle bygga något på denna månadens tema (sport) med max trettio bitar och ställa sin kreation på en hylla i receptionen med sitt namn och rumsnummer på. Vinnarna kungjordes på anslagstavlan morgonen efter. Killarna byggde varje kväll. Efter de första två dagarna tyckte storebror inte det var någon idé för man vann ändå inget, men samlade till slut kraft och byggde något sista kvällen. En skateboard.

Mamman och jag packade inför hemresan när killarna kom rusande efter ha varit i receptionen och tittat. "Pappa pappa, jag vann byggtävlingen!!" ropade storebror och kom släpande på ett paket som nästan var större än han själv. "Va?!! Vann du den stora?" sa jag. "Jaaa, det är inte klokt, Abbe fick hjälpa mig att bära den" sa storebror lyckligt kramande om sin byggtävlingsvinst.

En Lego City polisstation.

Som vi har längtat efter en uppdatering hos Hellobrother. Eller hur?! Spana in deras superfunkiga tolkning av Whitney Houstons gamla klassiker "I wanna dance with somebody". Dessutom passar de på att slänga upp en version på Tracy Chapmans "Give me one reason" samtidigt.

Och för er som missade förra gången jag skrev om dem råder jag er att gå in och kolla in deras andra låtar.

Jag gillar't. Eller vad säger ni?

Ville bara passa på att önska er alla en riktigt glad påsk med lite äggfärgningstips från tidigare år. Om ni gillar äggen på bilden tycker jag att ni ska klicka här så kommer ni till ett gammalt inlägg om hur jag gjorde dem. Eller så klickar ni här och spanar in de lite mer stilistiska äggen.



Själva tog vi Stenabåten till Fredrikshavn i morse och susar vidare ner mot Legoland. Killarna är väldigt sugna, och som gammal Legoälskare får jag erkänna att jag nog är lika laddad själv. Har inte varit där sedan jag var liten, för typ trettio år sedan.

Min fru hade med sig några foldrar hem från TUR-mässan som innehöll ett ark med klisterdekaler som liknar sån där kylskåpspoesi ni vet. Eller ansiktspoesi om Abbe och brorsan får bestämma. Ni fattar? Laddade.

Glad Påsk.

– Pappa?
– Ja.
– Eller hur man får prata vad man vill och sjunga vad man vill?
– Mmm, så är det.
– Men inte gunga snedgung?
– ??!

Andra bloggar om barn, yttrandefrihet, snedgung