Jag börjar det här inlägget med en minikurs i fonetik. Ni vet, läran om språkljuden i det talade språket. Själv har jag lärt mig massor om det sedan vi fick Abbe och blev tvungna att börja fundera över vilka ljud som var svåra och inte för honom att säga. I början var det i stort sett inga konsonanter som funkade (utom möjligen M, N och NG-ljud), men efter operation av gommen och träning hos logoped har det blivit allt bättre. Abbe talar fortfarande inte helt bra och folk som inte känner honom kan ha problem att förstå ibland, men det går mycket bättre nu än förr i alla fall.
I alla fall det är rätt kul och intressant när man väl inser hur det hänger ihop. Det mesta är helt självklart och jag har i alla fall aldrig funderat över hur det går till att säga olika konsonanter. Men det finns liksom ett mönster. Vi ska se om jag kan förklara.
Ta ljudet P till exempel. För att göra det pressar man ju ihop läpparna mot varandra, och sedan puffar man liksom ut luft mellan dem. Som en liten miniexplosion. Prova får du se. Säg inte Pe utan bara P. Om man lägger till en ton från stämbanden – alltså inte bara luftpuff utan en ljudande ton också – men gör samma sak med läpparna får man ljudet B. Alltså läpparna ihop och en luftpuff = P, medan läpparna ihop och en tonpuff = B. P och B sitter på samma ställe i munnen.
Det roliga börjar när man inser att det finns ett system.
För att säga ljudet T lägger man tungspetsen mot gommen/framtänderna och puffar luft. Och vad händer med tungan på samma plats fast med en ton från stämbanden? Just det. Man får ljudet D. Hajar du? Samma plats, men två olika bokstavsljud beroende på om man bara puffar luft eller använder rösten. T och D.
Gör samma jämförelse med F och V. Underläppen mot framtänderna, med luft eller med ljud. Här behövs inte riktigt lika explosiv luftström som för P, B, T och D, men annars är principen densamma.
Slutligen så har vi två ljud som ligger långt bak i munnen. När man trycker upp bakre delen av tungan mot gommen och puffar luft får man ett K. Samma sak med röstens hjälp bildar ett G. Det här är en av de svårare platserna i munnen att göra konsonanter på om jag förstått saken rätt. Och det är säkert därför som just K och G är de två ljud Abbe fortfarande har jobbigt med att få till varje gång.
Och ungefär här inser jag att klockan blivit mycket och att inlägget blir lite långt om jag fortsätter. "Jag börjar det här inlägget med en minikurs i fonetik". Nåja, nu blev hela inlägget den där minikursen istället. Hoppas du tyckte det var intressant och lärde dig något nytt. Och jag hoppas också att det är okej att jag fortsätter en annan dag, med det jag egentligen tänkt berätta.
I alla fall det är rätt kul och intressant när man väl inser hur det hänger ihop. Det mesta är helt självklart och jag har i alla fall aldrig funderat över hur det går till att säga olika konsonanter. Men det finns liksom ett mönster. Vi ska se om jag kan förklara.
Ta ljudet P till exempel. För att göra det pressar man ju ihop läpparna mot varandra, och sedan puffar man liksom ut luft mellan dem. Som en liten miniexplosion. Prova får du se. Säg inte Pe utan bara P. Om man lägger till en ton från stämbanden – alltså inte bara luftpuff utan en ljudande ton också – men gör samma sak med läpparna får man ljudet B. Alltså läpparna ihop och en luftpuff = P, medan läpparna ihop och en tonpuff = B. P och B sitter på samma ställe i munnen.
Det roliga börjar när man inser att det finns ett system.
För att säga ljudet T lägger man tungspetsen mot gommen/framtänderna och puffar luft. Och vad händer med tungan på samma plats fast med en ton från stämbanden? Just det. Man får ljudet D. Hajar du? Samma plats, men två olika bokstavsljud beroende på om man bara puffar luft eller använder rösten. T och D.
Gör samma jämförelse med F och V. Underläppen mot framtänderna, med luft eller med ljud. Här behövs inte riktigt lika explosiv luftström som för P, B, T och D, men annars är principen densamma.
Slutligen så har vi två ljud som ligger långt bak i munnen. När man trycker upp bakre delen av tungan mot gommen och puffar luft får man ett K. Samma sak med röstens hjälp bildar ett G. Det här är en av de svårare platserna i munnen att göra konsonanter på om jag förstått saken rätt. Och det är säkert därför som just K och G är de två ljud Abbe fortfarande har jobbigt med att få till varje gång.
Och ungefär här inser jag att klockan blivit mycket och att inlägget blir lite långt om jag fortsätter. "Jag börjar det här inlägget med en minikurs i fonetik". Nåja, nu blev hela inlägget den där minikursen istället. Hoppas du tyckte det var intressant och lärde dig något nytt. Och jag hoppas också att det är okej att jag fortsätter en annan dag, med det jag egentligen tänkt berätta.
