En sammafattning av gårdagen.

Det har gått bra. Jag börjar så, för alla som undrat.

Vi kom in vid halvåttatiden igår morse, träffade kirurgerna som beskrev lite vad de skulle göra och frågade om vi undrade något. De opererar i vanliga fall på Sahlgrenska, det största sjukhuset i Göteborg, men eftersom Abbe är hjärtebarn vill man göra det här på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus – där barnhjärtcentrum ligger. Alltså fick de sätta sig i en taxi och åka hit.

Abbe fick en ljusblå långskjorta som han haft så många gånger förut och så var det dags att ta profylaktisk antibiotika för att förebygga risken för endokardit eftersom de ska operera i munnen. Det gick ganska bra. Men när det var dags att prova febern var inte Abbe med längre. Han skrek och brottades för att slippa få termometern i armhålan och det slutade med att både mamman och jag fick hålla i honom. Med det lilla facit i hand är jag så otroligt glad att det inte skulle sättas någon nål på honom i vaket tillstånd. Det skulle aldrig ha gått.

Strax efter nio rullade vi upp till narkosen. Abbe fick Dormikum i rumpan under ännu en vild brottningsmatch. Ibland undrar jag vad han tycker om mig efter alla gånger jag hållit fast honom medan någon i sjukhuskläder gjort honom något som är obehagligt. Det är tur att han ganska ofta säger att han älskar mig. Så att jag vet.

När den lugnande medicinen kickade in blev Abbe slapp i hela kroppen och skojigt fnittrig. Han tittade på mig, gjorde en knasig min och började skratta, vilket jag också gjorde eftersom han var så söt och då gapskrattade han ännu mer. Sådär höll vi på och flabbade alla tre tills hans ögon började rulla och han inte orkade hålla dem öppna längre. Ett ganska fint avsked faktiskt (om man tänker bort att orsaken var droger). Abbe rullade in på operation där de sövde honom med mask, satte nålar och förberedde för operationen. Klockan var halv tio ungefär.

Strax efter halv elva kom kirurgerna ner, ombytta och klara för att åka tillbaka till Sahlgrenska. De berättade att allt gått fint och att de var nöjda med resultatet. "Nu ska de bara göra i ordning honom där uppe och sedan ringer de från uppvaket så att ni kan gå dit. Hej då och vi ses på återbesök om en månad."



Vid elva fick vi komma upp till Abbe. Han såg så fin ut. Det kanske låter lite konstigt, men jag har liksom blivit van vid tusen sladdar, slangar, respirator och andra maskiner efter alla hjärtoperationer. Så en Abbe med bara ett dropp, en sladd till saturationsmätaren och en tratt med syrgas i kändes inte så illa.



Uppvak ja. Ett ställe där man ska vakna. Det tog inte Abbe någon större notis om. Han sov. Och sov. Och sov ännu mera. Då och då öppnade han ögonen, men bara för att strax därefter somna om igen. Vid halv fem tyckte de att vi skulle åka ner på avdelningen ändå, eftersom läget kändes stabilt och han hade varit vaken några korta små gånger.

Sådär höll det på. Narkospersonalen hade gjort ett gediget jobb. Abbe sov sig egentligen igenom hela dagen. En gång vaknade han och sa: "Är det färdigt nu? Är min mun opererad?" med liten och rosslig röst. Annars sov han mest. Med undantag för en liten stund runt halv nio på kvällen då han sög i sig två isglassar och sedan kissade lite grann. Två viktiga milstolpar.



Natten var jobbig. Abbe vaknade och var ledsen många gånger. Han grät, ville åka hem och längtade efter mamma. Och så fort han somnade blev han väckt av att pulsoxiometern larmade. Eller pumpen till droppet. Och så blev han ledsen igen. Sådär höll det på tills Abbe tyckte att det skulle vara färdigt med natten. Jag smög upp och satte på Byggare Bob med volymen på noll för att inte väcka de andra som ligger på rummet.

Nu är mamma här. Abbe pratar och är på ett riktigt fint humör.

Andra bloggar om operation, talfel, svalglambå