Men. Ändå.

Jag ringde till avdelningen på morgonen och berättade som det var. Jag sa att Abbe hade kräkts ett par gånger, att det gick över fort (även om jag trodde han skulle kräkas varje gång han andades in), att han inte hade feber och att han var glad som en speleman när han vaknade. Vi trodde helt enkelt inte att Abbe hade magsjuka, utan att han fått i sig något olämpligt. Han åt ju till exempel en hel del snö i pulkabacken igår.

"Har han kräkts vill vi inte ha hit honom" sa de först. Men efter att ha snackat en stund kom vi överens om att vi skulle ge honom lite frukost och ringa tillbaka om en timme för att se om han fick behålla maten. Under tiden skulle skulle hon prata med sina kollegor.

En nervös timme.

Abbe åt, mådde finfint och behöll maten. Jag ringde tillbaks till sjukhuset och fick prata med en annan sköterska som sa att de tyckte vi kunde komma i alla fall. Om han verkade må dåligt skulle vi vända hem igen. En ängels röst.

Vi kom in, blev välkomnade och omhändertagna av ängeln. Han visade oss till vårt rum och till ett dagrum fult av spel och leksaker. Han pratade till Abbe och sa saker som: "du har ju varit här många gånger förut, så du kan ju det här nästan bättre än jag". Han hade läst igenom Abbes journaler (de är som den tjockaste av kontorspärmar du kan tänka dig, en tegelsten) och sett att han haft det jobbigt med att sätta nålar. Han tyckte vi kunde föreslå för narkos att söva med mask. "Vi ska inte plåga honom i onödan". Han busade med Abbe. Gjorde high five och rufsade honom i håret.

Dagen flöt på. Abbe är inskriven och han slapp sätta nål i vaket tillstånd. Inte ett stick idag. Imorgon 09.00 rullar han in på operationssalen. Då behöver vi era hållna tummar.

(Förlåt att jag inte berättade allt i mitt förra inlägg, men jag ville ta med er på samma känslomässiga berg-och-dalbana som vi åkt det senaset dygnet)