Det drar ihop sig.

Hade tänkt skriva något. Det gick sådär. Dagens outfit, om att Abbe har valt sina strumpor själv, liksom. Med lite självkritik inser jag att det kan ha varit det mest ointressanta ever på den här bloggen. Jag tyckte bara att det var lite gulligt att han valde pac man och ett par med en kinesisk liten tjej på. Ganska mycket Abbe på något vis. "Eeeela aa-a" [spela data] och Ni Hao.

Nåväl. Det är svårt att samla tankarna idag. Än värre att få ner dem i det lilla fönstret på min skärm. Det där med en knapp med texten "publicera inlägg" längst ner till vänster.

I morgon åker vi till sjukhuset. Abbe är väldigt väl förberedd och vet vad som kommer att hända. Mäta, väga, undersöka, ta prover, stick i fingret, Emla-salva, sätta nål (eller flygplan som de ofta säger till barnen eftersom den ser ut som ett litet plan) och så vidare. Vi har pratat jättemycket om det och han är berättar som den klokaste lilla figur om alltihop för mig.

Dessvärre anar jag att när vi väl är där blir det annorlunda. Jag tror tyvärr att när vi sitter där och de plockar fram stasbanden händer något annat. Då är det inte de kloka samtalen som styr längre. Då triggas minnesbilder ur Abbes arkiv av plågsamheter. Då väcks minnen från alla de gånger Abbe fått de där små flygplanen intryckta i sina vener. Åtminstone tiodubbelt det antal gånger jag har haft nål i mitt liv. Jag är rädd för att jag sitter där imorgon igen och håller fast min älskling som vilt kämpande för sitt liv försöker slita sig loss.

Men vet ni? Mest av allt är jag rädd att det inte ska bli av. Att de säger att det inte går för att Abbe är förkyld. Att vi får åka hem och trycka ner livets pausknapp ett halvår till.

Därför är det svårt att formulera något vettigt. Dagens outfit liksom?