Ropa inte hej. Och andra talesätt.

Jag har fått frågan i olika sammanhang om jag har något motto. Någon slags talesätt som funkar som ledstjärna. Jag vet inte jag. Visst, sedan Abbe kom till världen så har jag insett att man vet aldrig vad som händer, att det är lika bra att njuta av alla möjligheter som ges eftersom det inte alltid är så lätt att planera. Fånga dagen, alltså. Det är bara det att just Carpe Diem är förmodligen det slitnaste talesätt som finns. Vem du än frågar, från dokusåpakändisar och Ullaredsshoppare till advokater och politiker, vad de har för motto så nog sjutton svarar de Carpe Diem. Det har blivit lite utav ordspråkens foppatofflor.

Igår fick vi permission från sjukhuset. Abbe var själaglad för att få komma hem och vi var nöjda att han återhämtat mycket fortare än vi hade trott. Den glädjen varade i några timmar.

Abbe började må sämre. Framåt kvällen var han riktigt risig. Hostig, snuvig och febrig. På natten utvecklades hans hosta till falsk krupp. Han hostade och hostade, ihålig och plåtigt hosta som låter som ett hundskall ungefär. Han var glödhet och mellan hostattackerna hade han svårt att andas. Vi blev riktigt oroliga. Abbe har haft krupphosta förr, det har hans storebror också, så det var liksom inget nytt för oss. Men eftersom han är nyopererad i svalg och gom och kanske svullen redan från början så kändes det inte kul alls med falsk krupp ovanpå det.

Vi ringde till avdelningen någon gång runt midnatt. De sa att vi gärna fick komma in om vi kände att Abbe behövde inhalera något för att vidga luftvägarna. Annars var det bra som vi redan gjort – släppt in kall luft i rummet och lagt Abbes huvud högt. Vi vägde alternativen fram och tillbaks, och valde till slut att stanna hemma. Natten spenderades med altandörren till sovrummet öppen och med Abbe i famnen för att hålla honom någorlunda upprätt. Det var tolv minusgrader ute. Och ungefär lika kallt i sovrummet.

I morse hade Abbe en bit över trettionio graders feber. Vi ringde avdelningen igen och åkte in för att en läkare skulle få titta på honom. Abbe fick sin Alvedon och sin Voltaren hemma som han blivit ordinerad efter operationen, och var i ganska hyfsat skick när vi kom in. Läkaren undersökte honom och sa att det såg jättefint ut i halsen där de opererat, inte särskilt svullet eller rött. Det vi upplevt under natten var sannolikt vad vi varit med om flera gånger förr och påverkades inte så mycket av operationen. Vi skrevs ut och åkte hem.

För en timme sedan kräktes Abbe över hela sig och mamman. Nu ligger han i sängen bredvid mig och rosslar med en hink inom armlängds avstånd. Jag tror och hoppas på att det var slem och förkylning som utlöste det och inte magsjuka.

Vid närmare eftertanke har jag ett motto. En klok man från Älmhult som blivit miljonär på att sälja möbler i platta paket har sagt det här. Det speglar inte bara den här operationsvändan, utan livet som Abbepappa i stort:

"Inget är så svårt som man fruktar.
Inget är så lätt som man tror"

Andra bloggar om talesätt, carpe diem, otur, falsk krupp, operation, ingvar kamprad