Söndag.

Jag är hemma. Jag skall precis åka tillbaka till sjukhuset, men mamman stannade över natten den här gången. Det känns bra eftersom Abbe saknade henne så mycket i går natt, och eftersom jag behövde få sova lite. Jag hoppas den här natten blev bättre för dem. Första nattens narkos-utförsbacke ställde kanske till det lite extra med känslorna.

Huset är tomt eftersom storebror sovit över hos sina kusiner. Jag saknade honom bredvid mig i sängen i natt. Även om jag ibland önskar att jag fick sova själv utan att trängas, bli skallad och sparkad, så fattades det något när han inte kom tassande i natt.

Abbe piggnade till lite igår. Han hade ont i halsen när smärtlindringen klingade av och han sa att han kände sig lite yr, men annars verkade han må bra. Han var uppe några gånger, spelade spel och byggde med Lego och han åt flera isglassar och drack lite.

Det som förvånar mig mest är att han redan pratar ganska mycket. Jag trodde det skulle dröja längre, att det skulle vara för svullet och göra ont. Det låter kanske lite tjockt och ansträngt, ungefär som när man har halsfluss, men han pratar.

Och kanske inbillar jag mig, kanske hoppas jag för mycket, men har det inte redan kommit några små p:en i äpplet han sa?

Andra bloggar om operation, talfel, svalglambå