Anti-fucking-klimax.

Det var mitt i natten. Storebror hade redan kommit smygande och låg tätt intill mig och sov. Klockan var halv två ungefär när jag hörde två andra små fötter med krokiga tår komma tassande över golvet i köket. Abbe gick förbi och sa "Ya måsshe mayhsa". Märkligt. Det har han aldrig gjort tidigare. Mamman gick med honom ut i badrummet och satte honom på pottan. Det blev inget mayhs, men väl lite ihhss och det är också bra eftersom han slutade med nattblöjan för bara några dagar sedan.

Abbe blev klar och klättrade upp i vår säng för att ta plats mellan storebror och mig. Så hostade han lite, hostan övergick till en hulkning och plötsligt tömde han sitt maginnehåll i en kaskad över hela sig och sängen. Vi slängde oss åt var sitt håll, storebror och jag. Jag sprang ut i badrummet efter en handduk och storebror rusade in i sitt rum med orden: "Förlåt, jag vill bara inte se det."

Kaos. Helvetes, jävla, förbannade skit, skrek jag inombords. Nu är det kört. Hej då operation. De lär inte ta emot en magsjuk fyraåring på en kirurgavdelning. Nu blir det till att gå tillbaka till ruta ett igen. Tajming from hell, liksom.

Samtidigt tyckte jag fruktansvärt synd om Abbe. Han kunde ju inte rå för det stackarn. Där satt han, helt nerspydd och ynklig mitt i vår stora säng och mådde pyton, medan vi försökte kränga av honom pyjamasen så gott det gick och få ut de äckliga lakanen.

Det blev ett par vändor till, i en hink, innan det lugnade sig. Men den minsta lilla hostning, snarkning eller suck fick mig att flyga upp med hinken i högsta hugg. Efter ett par timmars nervösa men falska utryckningar, somnade jag till slut med den stående i sängen ovanför huvudkudden. Men någon sömn att tala om blev det inte.

Livet kändes inte rättvist.

Andra bloggar om kräkas, barn, magsjuka, operation, antiklimax