Några rader om att vara bror.

Mitt i kaoset härom natten då Abbe kräktes och hela skiten rasade samman under några oroliga timmar fanns ju en liten kille till. När jag hade sprungit fram och tillbaks i huset mellan badrummet, tvättstugan och vårt sovrum i en halvtimme eller vad det nu kan ha varit slog det mig med full kraft. Herregud hur är det med storebror? Det sista jag hörde var hans ord om att han inte ville se när Abbe kräktes.

Jag smög in till honom för att se om han somnat om igen. Men han låg där i sin våningssäng och kikade på mig i springan mellan madrassen och plankan som hindrar honom från att ramla ur sängen. Han hade varit vaken hela tiden. Stackars liten, vad snurrade i hans huvud mitt i allt detta?

Vi pratade en liten stund om det som hänt, om att vi var ledsna och oroliga för att allt skulle bli inställt. Han berättade om när han kräktes på den där bensinmacken, hur det kändes och att han fortfarande inte kan äta mjölkchoklad sedan dess, innan han till slut somnade med min hand i ett hårt grepp.

Morgonen därpå var kaotisk. Allt bara snurrade i huvudet. Hur är det med Abbe nu och hur blir det med operationen? Storebror skulle ju till förskoleklassen i vilket fall som helst så vi gjorde oss klara att sticka han och jag, medan Abbe fortfarande sov efter sin jobbiga natt.

– Pappa.
– Ja.
– Det här går antagligen inte, så det är nog ingen idé att jag frågar.
– Vad var det du tänkte på då, gubben?
– Jag skulle gärna vilja säga hej då till Abbe innan jag går.

Jag satte mig på knä och kramade honom hårt. "Det är klart att du ska säga hej då till din lillebror innan han åker till sjukhuset", viskade jag med en klump i halsen och fuktiga ögon. Det här var ingen vanlig dag för storebror heller, men det är så lätt att glömma bort i tumultet.

På fredag morgon när det väl var dags för operation och vi skulle åka hemifrån fick Abbe en kram av sin bror. Så lång och hård att Abbe till slut började skratta.

Det är inte lätt att vara syskon till någon som är sjuk, funktionshindrad och kräver en massa extra uppmärksamhet och sjukhusvistelser. Jag tror det kan vara ganska jobbigt under barndomen, men också att det bygger starka människor i det långa loppet, fulla av empati.

För några veckor sedan gavs en bok ut som jag gärna vill tipsa om. "Litet syskon" heter den, är skriven av Christina Renlund och handlar om att vara liten och ha en syster eller bror med sjukdom eller funktionsnedsättning. Finns att köpa på Gothia förlag. Det är en fin och lärorik bok som jag tror kan vara ett bra stöd för föräldrar i den situationen. Dessutom har Masarinmamman skrivit en berättelse i boken. Och jag.

Andra bloggar om litet syskon, barn, funktionshinder, christina renlund, operation