19 februari 2010

Om mod.

Det här inlägget har jag skrivit i mitt huvud säkert hundra gånger de senaste dagarna. Jag har formulerat meningar om och om igen, de har surrat runt runt, fram och tillbaka nästan vad jag än hållit på med. Orden har hemsökt mig på dagen och om natten, men jag har inte vågat knappa ner dem på mitt tangentbord. Jag är rädd för dem.

Mymlan – med sin finfina idé om olika bloggteman varje vecka för den som letar skrivuppslag – uppmanar oss den här veckan att skriva om mod. Kanske blev det en extra puff för mig att våga skriva det här inlägget, eftersom mod och rädsla är två oskiljaktiga ord, två följeslagare som går hand i hand som ler och långhalm.

Utan rädsla inget mod.

Den tredje februari i år hände två besynnerliga saker. Min blogg vann Stora Bloggpriset och jag svimmade mitt i vimlet. Två ytterligheter på varsin axel. Jag har funderat mycket över de där båda märkvärdigheterna. Men mest har jag grubblat över svimningen. Där och då förklarade jag bort det med att jag ätit dåligt den dagen och helt enkelt fick ett blodsockerfall.

Det där har jag i efterhand insett bara är nonsens. Rent självbedrägeri för att jag är så jävla rädd för sanningen. Men man mår inte som jag gjort de senaste veckorna för att man inte fick någon lunch på tåget den tredje februari. Jag börjar så smått förstå det. Och erkänna det för mig själv.

Och jo då, jag var hos läkaren ett para dagar efter och kollade hjärtat för säkerhets skull. Det var okej. Men det börjar gå upp för mig varför jag är yr i huvudet, varför jag mår illa och får en sprängande huvudvärk till och från. Jag har börjat begripa varför det känns som att blodet rusar genom kroppen på mig som i en vansinnesfärd i en berg- och dalbana så fort någonting känns det minsta lilla jobbigt. Jag fattar nu varför små enkla problem upplevs oövervinnliga och drar igång de mest obehagliga fysiska reaktioner.

Det har blivit för mycket. Kroppen säger: tagga ner nu, gubbe lille. Utbränd. Vidbränd. In i väggen.

Det är inte jobbets fel. Inte bloggens. Det är summan av många saker. Det ena har lagts till det andra och till slut bestämde sig kroppen för att om jag inte vilar självmant så gör den det åt mig. Den stängde av. Och hade den dåliga smaken att göra det samma kväll som jag skulle få njuta av att alla ni röstat fram mig till Sveriges bästa vardagsblogg.

Jag har ett arbete jag älskar, men jag har jobbat mycket och frenetiskt. Jag har oroat mig för Abbe både i det korta operationsperspektivet och för framtiden. Hur ska hans liv bli? Hur ska jag klara att ge honom den trygghet och det mod han behöver för att stå emot när det behövs? Och hans storebror. Får han det fokus och den kärlek han behöver? Jag har fört en seg och tröttsam kamp för att få lov att behålla det bygglov vi beviljats, men som ryckts ifrån oss av en ogin och självcentrerad granne. En tur och retur flera gånger mellan hopp och förtvivlan. Och jag har sovit för lite. Kommer nästan aldrig i säng före tolv, halv ett. Min fru har sagt till mig gång på gång att jag måste sova mer. Hon har gjort det en längre tid och jag älskar henne gränslöst för att hon gjort det. Men jag hatar mig själv för att jag inte gjort som hon sagt.

Jag måste göra förändringar och prioritera bort saker. Jag måste sova mer. Jag måste bli bättre på att säga nej. Stänga av saker som stjäl uppmärksamhet som distraherar. Som Twitter till exempel. Jag ska bara blogga när jag verkligen har något jag vill berätta, inte för att hålla uppe tempot med minst ett inlägg om dagen. Bloggen har gett mig så fantastiskt mycket och jag älskar att få respons från er. Men har jag inget att säga så måste jag låta bli. Bloggen får inte förvandlas från energikälla till ett ok.

Men jag är rädd nu. Rädd för att inte orka med mitt jobb. Livrädd för att inte orka vara en bra pappa och en god make. Jag är rädd för att ni försvinner om jag är tyst för länge. Jag är så otroligt rädd för att vara sådan här, för att inte bli mig själv igen.

Ge mig mod. Det är nu jag behöver det.

Andra bloggar om , , ,

300 kommentarer:

  1. Vet du Gunnar. Jag skrev detta redan som svar på din kommentar hos mig, men vi försvinner inte även om du gör det under en tid.
    Det är det sista du ska ägna din oro och energi åt.

    Ta hand om dig själv och din familj, det som verkligen betyder något. Blogga när du vill, för att du inte kan låta bli och inte av några andra skäl.

    Du är modig. Och vi älskar dig och Abbe och det behöver du inte tvivla på, ok?

    SvaraRadera
  2. Ta den tid du behöver! Vi försvinner inte för att det blir tyst här lite då och då utan väntar hellre på en Abbepappa som orkar med sitt liv - alla delar i det. Var rädd om dig!

    SvaraRadera
  3. Du kommer alltid ligga kvar i RSS-läsare! Och jag kommer glädjas när det kommer ett meddelande, men också glädjas när det inte kommer ett och jag vet att du tar hand om dig själv och de dina. Det är viktigt!!

    Ta hand om dig själv!
    Kram /Pia

    SvaraRadera
  4. Vi finns kvar. Ta en paus eller bestäm dig för att göra ett inlägg i veckan eller ett i månaden. Då vet alla att du återkommer. Ta dig själv på allvar. Du måste ta hand om Abbes och Storebrors pappa. Han är ju det finaste de har, de struntar i ditt jobb eller din blogg. DU är viktig. Och DU är värd vila.Behöver inte ge dig mod. Du har redan mod som berättar er historia. Kram Mia

    SvaraRadera
  5. Jag tror att bara det att du har kommit till insikten gör att det kommer att bli mycket bättre. De som försöker gå rakt genom väggen, antingen för att de inte ser den eller för att de tror att de klarar det, brukar rasa ihop totalt.

    Hoppas det ordnar sig. Det gäller att prioritera det som är viktigt här i livet.

    SvaraRadera
  6. Ojdå. Tung postning.
    Jag tror att du ska göra precis det som du själv insinuerar. Backa ett par steg. Andas in, andas ut. Och fundera på vad du ska prioritera för att inte gå in i väggen.
    Saker ska inte vara ett ok, precis som du skriver, utan ge dig styrka.
    Vitsen med hela den här bloggen var väl att vara en typ av terapi för dig? Inte att den skulle bli ett stressmoment i din tillvaro.

    Kanske började det när du slutade vara anonym? Kanske började det långt innan.

    Som sagt. Sakta ner tempot lite.

    Och tillåt dig andas.

    Vi vill inte ha en trasig Gunnar. Det vore det tråkigaste som skulle kunna hända.

    Stor kram,

    Klaus

    SvaraRadera
  7. Det löser sig, sa han som sket i vasken. Vila du. Vi väntar här.

    SvaraRadera
  8. Jag sällar mig till kören. Vila och lev, i första hand. Skriv när du orkar, men låt det komma i andra hand. Vi är kvar här.

    SvaraRadera
  9. Dina inlägg är värda att vänta på, så är det bara. Ta hand om dig! Du är trots all viktig för många, det är vi alla!

    SvaraRadera
  10. Du är modig och du ska vila nu. Goda tankar. Vi finns här. Kram.

    SvaraRadera
  11. Jag tycker du gör helt rätt! Livet handlar om nära och kära och kärlek, inte att hålla bloggläsare på bra humör (för att hårddra det).

    I början kom inläggen glest och det gjorde ingenting eftersom varje inlägg berättade något speciellt och var en mini- eller stor milstolpe i Abbes liv. Var inte rädd för att ta ett steg tillbaka, eller framåt, vi är många som följer ABBE och som är geniunt intresserade och måna om att han har det bra och får det allt bättre. Den bästa förutsättningen för det får han och storebror om ni föräldrar orkar vara där för dem båda och vara starka.

    Jag hänger med oavsett hur glest du bloggar (och hur mycket du än tigger i inläggen... ;-) ). Som Gudrun sa i Let's dance: Det är bra att längta. Jag längtar gärna efter uppdateringar när jag vet att de inte tar viktig tid från Abbe och Hugo. :-)

    Du är smart och modig som "backar ur" i tid. Inte vet jag om min kommentar ger dig något, jag hoppas det! Kram!

    SvaraRadera
  12. Kära rara modiga Abbepappa

    Du ska vårda dig själv, inte bry dig om oss bloggläsare och twitterhäckare. Din hälsa, ditt välbefinnande, är så himla mycket viktigare än en blogg, en utmärkelse, en karriär.

    Det är självklart att du är rädd. Det är mycket som vilat på dina axlar. Men världen kommer inte att rasa ihop om du tar paus och vårdar dig själv.

    Backa, säg nej, avstå, bolla till nån annan, så mycket du bara kan, och lite till. Vila. Om du försöker vila på halvfart tar det bara längre tid att komma igen.

    Du kommer att vara världens bästa och modigaste Abbepappa även om bloggen uppdateras en gång i månaden. Kanske särskilt då.

    Sköt om dig

    Och be om hjälp - det är det modigaste du kan göra

    SvaraRadera
  13. Du är en mycket, mycket klok man Gunnar. På många sätt. Det här är ett. Du inser att det är bra att dra i nödbromsen och säga stopp innan kroppen helt och hållet har gjort det åt dig. Det är klokt, och det är modigt. För det är alltid lättare att bara tuta på, lite till, lite mer, en timme til, en dag, en vecka, en månad. Som man är van.
    Att säga stopp är modigt och svårt. Men så vettigt.

    Bloggar, twitter, ansiktsböcker och fan och hans moster. Det är bra, det är roligt, det har också sin funktion. Men det är värdsliga ting i det stora hela. Sånt som räknas sist när det kommer till kritan.
    Och samtidigt, sånt som finns kvar när man har mer tid, mer ork, mer energi igen.

    Ta all den tid du behöver att lära dig andas långa djupa igen. Njut av tidiga kvällar som omväxling.
    Allt finns kvar här hela tiden, du glöms inte. Dig glömmer man inte så lätt.

    Heja Gunnar!

    SvaraRadera
  14. Jag har inte läst din blogg länge men har ändå fastnat, dra ner på tempot, kör ett blogginlägg i veckan eller så många i månaden som du pallar eller känner att DU behöver skriva för din egen skull.

    Ta hand om dig själv, ta hand om barnen och se till att ni har det bra innan du krashar helt.



    Livet är till för att njutas, inte att kämpas igenom!

    SvaraRadera
  15. Hej! Jag har följt din blogg i 8 månader nu och aldrig tidigare kommenterat. Det har varit en fantastisk läsning på många sätt och vis. Jag känner igen mig i föräldrarollen och får även nyttiga infallsvinklar angående mitt yrke (barnläkare). Att jag inte kommenterat tidigare beror på att jag är kluven till hela grejen - att släppa in oss anonyma i ditt/ert liv - samtidigt som jag inser att det ger mig och många fler så oerhört mycket av både tänkvärdheter och glada skratt. Jag tycker dessutom att du lyckats göra det med dina barns integritet bevarad, tumma aldrig på det!
    Låt inte bloggen bli en börda! Du har inte lovat att "roa" mig eller nån annan, trots priser och utmärkelser! Bara du och dina närmaste vet hur du ska fortsätta att använda bloggen. Lycka till med dina beslut! /Charlotte

    SvaraRadera
  16. Förutom min tweet. Prioritering är svårt, men det som är viktigt är det som står dig nära irl anser jag. Vi finns kvar här. Luta dig tillbaka och njut av det faktum att du vunnit ett skönt blogpris, att vi andra (som känner er/dig mer eller mindre) finns kvar på nätet och att du nog är en bättre farsa o man än många andra.

    Har själv gått in i väggen och vet att det är viktiga signaler din kropp talar om för dig. Balans är viktigt.

    Sköt om er. Det viktiga är att du finns kvar sen också, ffa för familjen.
    /snakeswamp

    SvaraRadera
  17. Vilka kloka kommentarer! På ett fantastiskt (som vanligt) klokt och insiktsfullt inlägg. Sällar mig till skaran som säger att gör det du innerst inne vet är bäst. Vad eventuellt omgivningen säger är helt oväsentligt. Om det inte är en doktor som har belägg för vad hon/han säger.

    SvaraRadera
  18. Vi är många som känner igen exakt det du skriver. För mej låter det inte riktigt som att du är utbränd, men definitivt vidbränd. Bra att du märkt det. Ta hand om dej nu. Sov, (Ett oerhört bra råd som jag ofta får av min man, lyssnar ibland, ibland inte.) Blogga när du har lust, låt bli när du inte har lust. Det är ju ändå inte för läsarnas skull man bloggar, eller hur? Läsare och goda, medkännande, vänliga kommentarer är en bonus, men inget nödvändigt.

    SvaraRadera
  19. jag kommer inte lämna din blogg, vare sig du bara skriver ett inlägg i veckan eller ett år om året. för jag ska följa den så länge den finns!!

    SvaraRadera
  20. Hellre en blogg med bra inlägg, om än lite färre, än en blogg med massor av inlägg "bara för att". Skriv så mycket eller lite du vill, man stannar ändå kvar för du skriver så bra och man får tårar i ögonen av hur fina barn du verkar ha. Speciellt kloke storebrors reflektioner och kommentarer, man blir varm i hjärtat!

    SvaraRadera
  21. Oj. Det här är så otroligt modigt. Du är så otroligt modig. Vidbränd, inför hela omvärlden, med öppna kort och skakande knän. Det är för enkelt att säga att med det liv du och din familj lever, och allt ni tagit er an och igenom, är det självklart att även detta kommer passera och trassla upp sig. Det är för enkelt, för när man står där vidbränd är varje rörelse för stor och man behöver kanske inte just en klapp på axeln. Men just stunderna innan man tar sig an sig själv är i min upplevelse den absolut värsta. Det är ett ofantligt arbete att pussla ihop sig igen och försöka bygga en bättre, mer solid version av sig själv och sitt liv. Det är hårt. Men just det där innan, det är värre.
    Det finns saker man måste göra fast man är rädd, annars är man ingen människa utan bara en liten lort, skrev allas vår Astrid. Det brukar ge mig mod.

    SvaraRadera
  22. En sak är säker.

    Jag finns iallafall kvar här när du har fått chansen att hämta andan.

    Någon gång tar saker och ting ut sin tribut och det fanns nog en högre mening med att det där hände just den där kvällen. För att verkligen få dig att förstå - mitt i rampljuset och allt. Viktigt viktigt. Inget du kan bortse ifrån. Slår du inte av på tempot så kommer du snart inte ha något tempo kvar alls. Tänk på det.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  23. Vi finns kvar.
    Ta det lugnt. Lugnare.
    Lev det viktiga. Livet.
    Katarina

    SvaraRadera
  24. Ta hand om dig själv och familjen i första hand. Ge dig tid att vila.

    Vi finns här och lyssnar när du har något att berätta igen. Vi försvinner inte, jag kommer i alla fall finnas kvar så länge Heja Abbe finns. Kommer bara bli extra glad när jag ser att Heja Abbe dyker upp i RSS-läsaren igen.

    SvaraRadera
  25. Hej Abbepappan! Jag kikar in här med jämna mellanrum. För att du är pappa. För att du är mänsklig. Jag önskar jag hade haft en pappa som du. Med det tålamod, den kärlek och den totala hängivenheter du besitter. Jag önskar också jag hade bott i närheten av er så jag kunde ha vart er barnvakt. Så jag hade kunnat avlasta om ni/du bara ville gå å ta en kaffe utanför hemmet eller sova en haltimme på soffan. Jag önskar jag vart en pappa så jag kunde spökskriva åt dig. Jag önskar jag vart en vän som kunde ge dig en kram och säga allt ordnar sig. Jag önskar jag kunde ge dig det mod du nu behöver. Men nu är jag "bara" en bloggläsare, en dotter, som säger: följ ditt hjärta så hittar du rätt. Vi läsare hänger med oavsett.
    Ni är en familj. En enhet. Och för att ni ska fungera så behövs alla delar.
    Får jag säga att jag är stolt över dig? För att du vågar känna och inse när du behöver bromsa? För att du är mänsklig?
    Abbepappan, lyssna på Abbemamman. Och ditt hjärta.
    Tack. (och ledsen om mitt svammel inte går att förstå)

    SvaraRadera
  26. Vi skulle verkligen inte förvinna från bloggen bara för att du skulle börja uppdatera mer sällan! Aldrig att jag slutar läsa denna fantastiska blogg :) Även ett inlägg om året skulle jag uppskatta.

    Jag är bara 17 år och kan inte riktigt tänka mig in i din situation med jobb, din familj osv. Men jag har precis återhämtat mig från utbrändhet pga för mycket skolarbete så på så sätt förstår jag hur du känner, och det är inte kul.. Ta hand om dig nu!

    Kramar

    SvaraRadera
  27. Det är väldigt MODigt av dig att här vara så rak och ärlig om ditt eget väsen. Framför allt är det en stor insikt att inse att väggen är nära och förstå att tempot behöver dras ner på.
    Mitt eget liv förändras på 3 sekunder då jag förlorade fotfästet och tappade allt. Det tog år för mig och är ännu tungt ibland. Så låt det inte gå så långt. Vila, vila och åter vila, ta semester om du har, eller sjukskriv dig och försök att ta hand om dig själv i ett väldigt lugnt tempo. Promenader eller fysisk aktivitet är det bästa för serotoninet. Sen lovar jag att Du kommer ut på andra sidan med nya värderingar och en lugnare livsstil, där Du kan känna vad som är viktigt på riktigt i livet... Det är mitt råd, take it or leave it!! =)
    Lycka Till och styrkekramar till hela familjen.

    SvaraRadera
  28. Lämna laptopen på jobbet, lek med dina barn istället. Köp hjälp med bygglovet och läs hellre en bok. Fotografera mera?

    Känn efter lite mer.

    Shit, sjuka barn bryter lätt ner en. Varför har jag annars så nära till gråten? Batterierna måste laddas, ofta. Och mina töms ofta i takt med laptopens.

    Låt heller inte bloggen sänka dig - så mycket är den inte värd.

    //Joakim

    SvaraRadera
  29. Jag följer via bloglovin' så jag går bara in här när det står att du har skrivit. Jag kan vänta, såklart måste ditt irl-liv gå före bloggen. Ha det så himla bra nu, hoppas det löser sig med allt!

    SvaraRadera
  30. Skit i oss bloggläsare!
    Jag blir nästa provocerad av att du lägger sånt värde i sånt som inte spelar så stor roll. Vi finns här ändå och vi klarar oss, men hur det går med dina underbara barn eller din härliga fru om du skulle bli riktigt dålig vill jag inte spekulera i.
    Jag har själv nästan kraschat av stress och det är inte roligt, man blir någon annan efter det. Vad som hade hänt om jag inte hade lyssnat på min kropp när den började protestera är antagligen mycket värre än hur det blev. Så ta ett par steg bakåt, gå ner i tid på jobbet om ekonomin inte dör av det och var tillsammans med dina grabbar och din fru. Dina kollegor är nog kompetenta för att kunna hålla liv i firman ändå.
    Och som arbetande på en kommunal förvaltning där mina kollegor hanterar bygglov så skulle jag vilja säga att det alltid går att söka om bygglov, så skynda inte med det bara för att... Och vrånga grannar finns överallt, det är inget speciellt just för ert kvarter.

    Krya på dig, när du orkar mera finns vi här!

    SvaraRadera
  31. jag finns kvar.
    vila nu och låt den energi du har kvar gå till familjen istället. kramar från ett snöigt uppsala!

    SvaraRadera
  32. Hej

    En bonus blir ett par visdomsord som vissa väljer att blanda in gud i. Jag tycker de fungerar lysande utan och de är mycket tänkvärda.

    Ge mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
    Mod att förändra det jag kan, och Förstånd att inse skillnaden.

    //Joakim

    SvaraRadera
  33. Ha förtröstan i att vi är många här; som följer. Mod, det verkar du ha koll på.. att våga säga sanningen.

    Jag tror alla vi härute, finns bakom, finns kvar. Efter en paus; efter vad du behöver. Vet bara att det finns fina människor runt om i landet som håller er i sina tankar och händer.

    Kärlek till er, familjen.

    SvaraRadera
  34. Du er jo allerede så modig som deler så mye av ditt liv og dine tanker med oss lesere. Det beste du kan gjøre for deg selv, de som står deg nærmest og oss blogglesere er å ta vare på deg selv! Saktne ned litt på jobbing hvis det er mulig, dropp Twitter og alt som ligner, og skriv kun når du virkelig har lyst og trenger det. Bruk tiden din sammen med familien, og alene. Og ikke tenk på oss, vi er her uansett.

    Og du, mot har du i massevis.

    SvaraRadera
  35. Jag prenumererar på din underbara blogg på bloggkoll, och kommer så fortsätta. Så aldrig att jag försvinner! Så fort du känner dig redo att skriva ett nytt inlägg kommer det plinga till i min dator och jag kikar in här. Spelar ingen roll om det är en gång om dagen eller en gång i månaden. Här har du en trogen besökare :)
    /Cecilia

    SvaraRadera
  36. Jag tror att Stora Bloggpriset - har sitt pris, på så sätt att pressen blev jättestor efter det! Kanske har jag fel men så skulle jag känt. Jag sällar mig till kören...tagga ner, ta det lugnt,säg nej, prioritera. Du behöver inte prestera (här på bloggen i alla fall). Lyssna till ditt ♥ VI FINNS KVAR!

    SvaraRadera
  37. Ta en paus, det behöver du. En paus från barnen, eller med barnen, vilket som känns bäst. Ett problem med att bli hyllad som hjälte (och det blir vi tappra föräldrar ju titt som tätt) är att man får för sig att man är stålmannen på riktigt. Och det är man ju inte. Snarare tvärtom, man är tröttare än de flesta andra föräldrar. Så ta hand om dig. Vi finns kvar, jag lovar.

    SvaraRadera
  38. Hej!
    Man skriver sin egen regelbok.
    Så sa en klok kvinna till mig en gång när jag ville vara andra människor till lags och inte tänkte på mig själv. När jag vände ut och in på mig själv och mådde dåligt av det. Först tänkte jag att det är ju egoistiskt..men det stämmer ju. Det är bara du som vet vad du behöver. Vem du behöver. Vad du behöver. När du behöver det och av vem eller av vad. Andra kan ha åsikter, förslag idee´r, men det är ditt liv..dina regler.
    Så skriv dina egna regler. Regler som du mår bra av. Då kommer du må bra, din familj kommer må bra och det är ju det som är det viktigaste.
    Du har redan skrivit en,lyssna på kroppen och gör det som du mår bra av; en klok regel, efter den kommer det bli lättare :)
    Var rädd om dig!
    ..och du..du har FANTASTISKA barn... :)

    SvaraRadera
  39. Instämmer med alla andra - vi finns kvar, och RSS är en fantastiskt uppfinning, man ser ju när det händer nåt och så blir man glad när det händer.

    Försök att tänka på bloggen som en pysventil, behöver du blogga så gör det. Behöver du INTE blogga så gör inte det. Så tänk inte att du måste sluta blogga, för det kanske också skulle bli jobbigt. Eller nåt... ja du fattar säkert.

    Jag finns också kvar, lita på det.

    KRAM på dig & ta hand och familjen & låt familjen ta hand om dig lite också.

    SvaraRadera
  40. Abbepappan, ta en paus om du känner för det, vi finns alltid kvar här hur länge du än försvinner. Sitter just nu och lipar efter att ha sett klippet från stora bloggpriset. Du är den finaste pappa Abbe någonsin kunde få så ägna dig åt det som känns rätt i hjärtat, bara du vet den rätta vägen. Stor varm kram!

    SvaraRadera
  41. Du, vi finns här. Eller åtminstone jag, oavsett om du skriver ett inlägg om dagen eller ett i veckan. När jag tänker efter så skulle jag stanna kvar även om du skrev färre inlägg än så. Det allra viktigaste är att du orkar vara en bra pappa till Abbe och storebror och att du och Abbemamman tar hand om varandra. Lova mig det!

    SvaraRadera
  42. Med de insikter du har är jag övertygad om att du kommer att fixa allt! Jag menar inte fixz allt som att du ska fortsätta allt i samma tempo utan att du fixar att prioritera rätt saker!! Vi läsare finns kvar, skulle någon försvinna så spelar det ju ingen roll. Det viktiga är ju att du mår bra eller hur!? Lycka till!!!

    SvaraRadera
  43. Been there, done that, couldn´t aford the damn t-shirt! Du, lyssna på kroppen och din fru, dom är dina största beundrare. Och dom ska dras med dig länge, länge till :)
    Jag har som sagt varit i den här situationen och tro mig, det var ingen rolig stund att upptäcka att hjärnan lagt ner delar av verksamheten. Att inte kunna läsa, inte kunna skriva, inte fatta ens den enklaste text....när man i normalfall är så verbal och ordinriktad. INTE KUL!
    Om du kan, ta några veckors semester och sov.
    Ta hand om dig.

    SvaraRadera
  44. Men vännen då!!! Jag har tänkt många gånger "Hur orkar han vara så bra på allt hela tiden"

    Bra på att blogga, ja, bäst ju eftersom du vann...
    En otroligt jättebra pappa till två fantastiska killar!
    Säkert en toppenmake oxå, fast det vet jag inte så mycket om.
    Duktig på ditt jobb.

    Bara en sak fattas här...
    Ta hand om dig själv!
    Du är viktigast för dig!

    Kram Nina!

    SvaraRadera
  45. Vi försvinner inte!

    Var rädd om dig och dina nära. Tack för all den kärlek och allt hopp du förmedlat!

    SvaraRadera
  46. Du finns med oss, vi finns med dig. Så mycket av den här bloggen handlar om omsorg, om att ge och att ta. Om att leva. Det är viktigt att du lever, det är det allra viktigaste. Det viktigaste i livet är de som finns närmast, Abbe-mamman, storebror och Abbe (och säkert fler).

    Jag tror att vi är många som kommer stanna, har stannat även när du skrev färre och ibland kortare inlägg, men oavsett det, du har gett oss mycket. Så många inlägg kommer stanna i hjärtat.

    Om vi får för mycket abstinens får vi väl börja läsa om från början?!

    Ta vara på dig!

    SvaraRadera
  47. Intämmer med alla ovan!

    Tryck på paus och ta hand om dig och din familj. Vi går ingenstans. Det var därför RSS uppfanns, vetdu.

    Kommer att sakna dig på Twitter men, vem vet, vi kanske kan snacka i kommentarerna till denna utmärkta blogg lite då och då istället? Inte för ofta, dock. Som sagt, det var därför RSS uppfanns.

    Gör som jag idag. Klä på dig varmt, ta dig ut och ge moder natur en match. Det rensar hjärnan. 20 cm snö på en natt. Helt otroligt.

    Med respekt,
    P.O.

    SvaraRadera
  48. Jag stannar kvar om du så bloggar bara en gång per år. Vila, vila!

    SvaraRadera
  49. Det är tid att tänka på dig och familjen nu. Stanna upp och lära dig att bara vara.
    Jag VET hur det känns och jag stannade inte förens det var försent. Jag krachade totalt....hoppade av jobbet...skilsmässa...STORA sömnproblem osv...
    Nu snart 13 år senare börjar jag må bra igen och sover bättre....
    Det är inte värt det..kan jag lova.
    Så stanna upp nu. Gå gärna och prata med någon som kan hjälpa dig styra upp ditt "nya" liv.
    Bloggen finns kvar och vi som läser också!!

    SvaraRadera
  50. Jag är en relativt ny läsare, men jag far ingenstans även om det blir tyst här ibland.

    Fokusera på dig själv, för storebror, Abbe och din fru behöver dig inte bara nu utan även senare. Lägg din energi på de ovannämna personerna. Jobba lagom mycket även om/när det är intressant och roligt. Blogga när du vill eller kanske behöver. Svär åt den ogina grannen lite lagom, men inte nödvändigtvis så han hör.

    I den ordningen.

    SvaraRadera
  51. Jag tycker du ska göra det du vill och inte det som andra förväntar sig av dig.. Det är du som känner dig bäst.. Dessutom kan du göra dig av med alla energitjuvar som bara är där för att tömma dig på din energi men som inte vill tillföra nån ny energi tillbaks till dig..

    En trogen läsare fr Norr.

    SvaraRadera
  52. Been there. Det är allvarliga saker det där. Stäng av helt ett tag, strunta i bloggen, stäng av datorn helt, gärna mobilen och TV:n också. Det är bättre att stoppa det nu än att vänta tills du inte kan kliva ur sängen en morgon, för det är där du hamnar om du fortsätter - och då tar det lång tid att komma tillbaka - om du ens kommer tillbaka helt.

    Oroa dig inte över att folk slutar läsa - det är ett litet problem i sammanhanget, och jag är helt övertygad att folk kommer att hänga kvar. Lycka till!

    SvaraRadera
  53. Du är fantastisk. Jag har försökt få ur mig någon insiktsfull kommentar om hur sådana här perioder kommer och går och skapar lärdomar och dittan dej... men det lät inte så bra.
    Det jag vill få fram är att jag aldrig har träffat dig eller din familj men ändå ger du mig styrka och mod i stora doser, flera gånger i veckan. Du skriver en otroligt bra blogg (ja, det har vi väl bevisat nu!?:) ) och dina beskrivningar av familjen gör att jag vet att du är en fantastisk pappa och make.
    Du VET att vi finns kvar, precis hur länge som helst. Ta en paus från bloggen om du behöver det, vi förstår och vi finns kvar. Styrkekram!

    SvaraRadera
  54. När du plockar ut trollen i solen så spricker dom... eller när du biter huvvet av dina rädslor och slänger upp dom på bordet - då blir dom synliga och mindre farliga.

    Jag är övertygad om att du prioriterar klokt - i stil med:
    1. Dig själv
    2. Din familj
    3. Ditt jobb
    4. Cyberlivet

    SvaraRadera
  55. Jag stämmer in i kören: vi finns här. Någon skrev "blogga en gång om året, det räcker", och det lät som en lysande idé. En del familjer i min vänkrets gör just så: skickar ett "årsbrev" och berättar vad som hänt under året, och det är kanske en av väldigt få kontakter vi alls har - men vänner är vi ändå. Och vi sporadiska bloggläsare är ju inte ens några "riktiga vänner"...
    Nu ordineras: Ett djupt andetag. En promenad. En ledig dag med barnen. En ledig dag med din fru. Eller precis vad du vill som inte får hjärtat att rusa på det där läskiga sättet. Ta hand om dig - för din egen skull, lika mycket som för familjens.

    SvaraRadera
  56. Hellre få inlägg än inga alls.
    Hellre inga inlägg om det betyder att du har ett underart liv med din familj. Du och de är viktigare än allt annat. ´
    Prioritera. Följ ditt hjärta. Vi är kvar.

    /Bonita

    SvaraRadera
  57. Här tänker man att man ska skriva nåt stöttande, men tamigsjutton har inte det mesta blitt sagt. Bra blogg och lika bra läsare.

    Vi finns kvar. Och de få läsare du skulle förlora på att ta hand om dig själv är inte läsare som är värda din oro.

    Vi väntar, vi klarar oss, och vi ser fram emot inlägg där du kan berätta att du mår bättre.

    SvaraRadera
  58. alla har redan sagt det. vi försvinner såklart ingenstans. ta hand om dig, du är modig, annars skulle du aldrig satt ord på det här alls.

    kram kram kram kram kram kram

    SvaraRadera
  59. Kära du, en livskris låter det som. Något som ofta drabbar mitt i livet (förhatligt uttryckt för vi är väl alla mitt i livet oavsett ålder) och oftast duktiga pojkar och flickor som är oerhört måna om att göra bra ifrån sig och har en liten enträgen Luther på axeln, omtänksamma människor som bryr sig om andra och gärna glömmer sig själv. När jag läste om det som hände när du fick ditt bloggpris tänkte jag att det liknade en panikångestattack och det är väldigt skrämmande. Det är väl inte det minsta konstigt att du håller på att gå in i väggen med tanke på att allt som vilar på dina axlar med jobb och karriär, hus och hem, familjelivets alla relationer, en pojke med funktionsnedsättning och så bloggen då som du skämt bort oss med. Men, vet du vad? Det kommer att bli bra. Lyssna på kroppen, sjukskriv dig en period, ta hjälp av en terapeut och är du deprimerad tar du hjälp av medicin under den tid du behöver det. Man ska inte skämmas för att man behöver hjälp. Att man gör något åt sin situation och sina problem ger respekt!

    You will bounce back! Stor varm kram från Ulrika i Umeå.

    SvaraRadera
  60. Lyssna på din kropp! Självklart behöver du inte skriva ett blogginlägg om dagen för att din blogg ska fortsätta vara intressant att följa (även om jag har fascinerats av att alla de inlägg du skriver faktiskt är intressanta, få bloggare som uppdaterar varje dag lyckas med det konststycket!).
    Och glöm inte att du inte kan förändra världen och sakernas tillstånd på egen hand – du kan finnas där för din familj, men du bär inte ansvaret för, och har inte makten att styra, så att de alla mår bra ... det är en insikt som kan vara svår att acceptera, men jag tror verkligen att det är så.
    Och sett till helheten: Kanske behöver du just nu semester? Bara vila. Oavsett vad – blogga _aldrig_ för att du "borde", blogga enbart för att du _vill._

    SvaraRadera
  61. För några år sedan var jag och knackade på exakt samma dörr. Allt finns kvar. Alltid. Du verkar ha så otroligt mycket av både kärlek, vilja och mod. Men det är ju helt rätt att börja sila lite. Så inte all kärlek och vilja sipprar iväg och man står kvar i mitten helt villrådig. För det var lite så det kändes för mig. Jag ville vara överallt på samma gång, vilket innebar att jag egentligen inte var till 100% någonstans. Några steg tillbaka bara så du känner att du är dig själv igen! Sedan vågar jag lova dig att du kommer att må bättre än någonsin. Inte för att du aldrig kommer att bli stressad igen (för det måste man ju bli ibland), utan för att du kommer se varningssignalerna redan innan de finns. Stor styrkekram, heja Abbes pappa. //Mia

    SvaraRadera
  62. Oj, vilket mod!
    Så här funderar jag:
    Du ger så otroligt mycket till så många människor och du får självklart väldigt mycket tillbaka oxå. Men, vad ger du till dig själv? Du är så hjärtego' och mån om dina nära och kära, och ska fylla plikter på jobb och till bloggläsare osv, osv, så någonstans i allt detta har du tappat bort Dig!
    Nej är ett jättebra ord i det här läget. "Idag ska jag göra detta & detta, så NEJ, jag kommer inte att hinna med att göra detta."

    Att våga visa att man inte är särskilt modig det är MOD!

    Vi försvinner inte - ta hand om dig!

    Till sist önskar jag er en härlig kväll i Skandinavium!

    SvaraRadera
  63. Fantastiskt bra skrivet. Men framförallt bra tänkt. Och även om jag inte är i samma situation som du försöker jag ändå förstå. Jag har själv stått framför den där väggen som med sin smutsiga puts ville omfamna mig. Kväva mig. Men jag vände på klacken och tog ut en ny riktning, samlade mina tankar, fokuserade och gick vidare. Det innebär att man måste ge upp sådant man tror är en avgörande energikick för att leva vidare. Blogg och FB och Twitter och fan och hans moster är inte svaret på det. Det är de som älskar dig i din närhet, dem du älskar utan att behöva ”gilla detta”. Jag önskar dig lycka till och håller tummarna för att du ska komma vidare. Jag känner dig inte men jag vet att du är en sjuhelvetes reklamkreatör och alldeles säkert även en underbar pappa och make. Take care.

    SvaraRadera
  64. Kroppen är finurlig som säger stopp, då måste du ta signalerna på allvar. Önskar dig vila och balans i livet!

    SvaraRadera
  65. Heja Abbes pappa! Vila nu, vi är ju här varesig det kommer ett inlägg om dagen, i veckan eller i månaden! (Jag läser gärna gamla fina inlägg i väntan på nya.) Hoppas du lyckas varva ner och bli bra igen!

    SvaraRadera
  66. Klokt och modigt skrivet, Abbepappan! Vi läsare vill hellre att du ska må bra än att bloggen ska uppdateras dagligen. Tro det eller ej ;)

    SvaraRadera
  67. Skickar dig många kramar! Ta hand om dig och din fina familj och försök njuta livet! Vi finns här när du vill och orkar dela med dig. Din blogg är fantastisk och kommer fortsätta vara det, men du måste lyssna på din kropp när den säger åt dig att ta det lugnt. Var rädd om dig!

    SvaraRadera
  68. Huija Gunnar kan inte läsa din blogg utan att gråta för du skriver så rakt från hjärtat och därför går du också rakt in i våra hjärtan...Du om ngn har MOD så ta en break och vi alla förstår det och väntar på dig...Sköt om dig och din fam hälsn från ett kallt Kiruna

    SvaraRadera
  69. Jag brukar inte kommentera här men känner att det är på tiden nu. Jag tror inte att alla vi bloggläsare försvinner om du tar den tid du behöver att hitta tillbaka till dig själv! Abbe och storebror behöver sin pappa tusen gånger mer än vi. Det är otroligt modigt att komma till insikt som du har gjort - att du behöver stanna upp. Lyssna på kroppen, hjärtat och hjärnan. Men mest hjärtat.

    SvaraRadera
  70. Du har fått många bra och fina kommentarer, men jag vill understryka några saker:

    Pusha inte på nu. Fortsätt inte med något för att det "måste" bli klart, eller för att någon "förväntar" sig det. När det börjar svirra bara det minsta, sluta med det du gör. Be om hjälp. Inse att vissa dagar kanske det mest vardagliga känns oöverstigligt. Acceptera det, tänk inte att det är fånigt att sitta på en stol och glo rakt framför sig för att man inte orkar gå ut i köket och sätta på pastavattnet. Sitt kvar på stolen och vänta tills någon annat gör'et. Tids nog lyder kroppen hjärnan igen, utan piska.

    Lyssnar man tidigt på kroppens signaler blir man bättre tidigare också. Fortsätter man traska på kan man få men för livet. Allvarligt.

    Jag stannade precis framför den där väggen, för ett år sedan och har fortfarande kvardröjande symptom, som svårt att hålla saker i huvudet och palla med press under längre stunder. För dem som dundrar rakt in i den blir följderna värre och sitter i längre.

    Ta hand om dig!

    SvaraRadera
  71. om du lovar att vila upp dig, så lovar vi att stanna kvar här tills du kommer tillbaka. kram

    SvaraRadera
  72. Stämmer upp i skaran som ber dig att tagga ner. Vi finns här, var så säker på det! Även om jag aldrig kommenterat förut så läser jag, berörs och ler lite... Abbebloggen är en av dagens glädjeämnen.

    Och även om du inte skriver varje dag kommer det fortfarande att vara ett glädjeämne. Och tänk så glad man blir när man ser att ett nytt inlägg har kommit när man inte förväntar sig det varje dag!


    Lova att ta hand om dig, så lovar jag att vi läsare finns kvar!

    Stor Kram

    SvaraRadera
  73. Även här gör du faktiskt fel - som tänker på oss andra före dig själv. Stäng av. Tänk inte på oss. Tänk på dig själv och din familj. Ha datorförbud i veckorna. TV-förbud, mobilförbud. Stäng av allt som kan stressa utifrån. Fokusera på en sak: dig själv och familjen. Motionera, ät ordentligt och rätt. Framför allt: Se till att få tillräckligt med sömn. Kroppen MÅSTE få sömn, den orkar inte annars, du orkar inte annars. Sjukskriv dig en månad, ta semester. Vila. Var rädd om dig. Dina barn vill ha sin pappa kvar!!!!

    SvaraRadera
  74. Som alla andra redan har sagt, vi stannar kvar fast du är borta en tid! Fast det inte kommer upp inlägg varje dag så är vi ändå här, och när det kommer ett inlägg blir vi kanske dubbelt glada!
    Så ta hand om dig och vila upp så stannar vi kvar här!

    Styrkekramar

    SvaraRadera
  75. Jag hoppas du förstår att varje inlägg bevisar att du är en fantastisk människa. Vi har fått fler än vi kunnat drömma om.. Ta din tid och njut av hur bra du är.

    SvaraRadera
  76. Abbepappan! Jag kommer att fortsätta titta in, hur lång tid det än tar. Och vara glad åt att när du inte uppdaterar, så återhämtar du dig med din finaste fina familj istället.
    Många kramar från ett snöigt Huddinge och hoppas att ni får en jättefin helg med melodifestival och mys!

    SvaraRadera
  77. Vi finns kvar! Alltid!

    SvaraRadera
  78. Du ÄR modig. Du har min beundran.

    Varma kramar
    Marina

    SvaraRadera
  79. Det krävs ett jäkla mod för att erkänna för sig själv att man nog ligger lite risigt till.( Gick själv in i väggen för några år sedan... eller gick och gick. Sprang snarare.)Nu måste du prioritera hälsan. Låt kroppen och psyket bestämma vad du orkar, inte vad du borde orka. Och din fru har rätt. SOV. Se till att vila upp dig både psykiskt och fysiskt.
    Vi finns här när du har ork och lust.

    SvaraRadera
  80. Oj vd bra och modigt skrivet. Du har redan det mod du behöver. Ta hand om dig nu!

    SvaraRadera
  81. Jag tror jag byter namn på bloggen ett tag - från Heja Abbe till Heja Brorsan! Det är klart att du är sliten, det behöver man inte vara Einstein för att förstå. Och när det gäller jobbet så har jag en klok kollega tillika väninna som brukar säga "Det är bara ett jobb... din fru och dina barn älskar dig oavsett hur det går med jobbet!" Lätt att säga, svårt att leva efter. Men jag, din äldsta storasyrra, vet att du kan välja att prioritera rätt och framför allt - tänk mer på dig själv och lite mindre på andra. Om du själv mår bra så klarar du att sprida den känslan till andra.
    Kram

    SvaraRadera
  82. Hej Abbepappan!

    Modigt är precis vad detta inlägget är.

    Jag kommer fortarande att läsa din blogg även om det inte blir några inlägg på ett tag.....

    Ta hand om familjen men låt framförallt familjen ta hand om dej....

    Ha en trevlig melodifestival helg!
    Hälsningar Maria

    SvaraRadera
  83. Bra att du drar åt bromsen i tid!
    Ingen blogg i hela världen är viktigare än din och din familjs hälsa.
    Tränar du? Det är medicin. Vetenskapligt bevisat att det hjälper lika bra som läkemedel vid lättare depression.
    På med vinterkläderna och ut i snön med ungarna!
    Sköt om dig och lyssna på din kloka fru.
    Vi finns kvar här.
    Kram.

    SvaraRadera
  84. Instämmer med alla andras medkänsla och lyckönskningar. Det kanske låter lite platt att höra från totalt okända människor, men ta istället åt dig av hur många som stöttar och hejjar på nu, även utan att direkt känna dig eller vinna något personligt på det. Hämta energi ur det.

    Ser fram emot att få fortsätta läsa dina texter och titta på foton från ert liv, men du måste inte alls uppdatera ofta. Bara när du själv känner för det. Du är definitivt läsvärd ändå.=)

    SvaraRadera
  85. Jag stannar här, hur tyst och tomt det än är på din blogg!! Ägna dig nu åt dig själv- och din familj! Strunta i oss! Sköt om dig nu, och ta semester från alla dina läsare!;) VAR Rädd om DIG!!

    SvaraRadera
  86. Så många har skrivit så många bra saker här i kommentarerna. Vill bara skicka en varm kram och säga att även du själv är mycket viktig! Tror ingen här missunnar dig att ta hand om dig. Ditt liv är viktigare än en blogg. ;) och förresten så är du redan väldigt modig (som skriver så fint om era liv och just det här inlägget)! :) Läsarna kommer finnas kvar...

    Njut av en välförtjänt vila!

    SvaraRadera
  87. En blogg är inget man behöver prioritera, även om den vunnit bloggpris.

    Njut av livet istället.

    Jag finns kvar som läsare de gånger du skriver.

    /Christel

    SvaraRadera
  88. Om du bara ser till att andas, vila, ta hand om dig, älska och älskas, så ska du se att varenda en av dina läsare finns kvar med öppna armar när du orkar.

    /Loba

    SvaraRadera
  89. Käraste Abbepappa!
    Skriv när du vill eller orkar
    Din blogg är min favvo ändå
    Du sliter med dina små "sorkar"
    och måste tänka på dig själv också

    Om det är någon som klagar
    så skicka dem bara till mig
    för jag, jag kan skälla i dagar
    men du, du ska vila dig!

    Man FÅR inte glömma bort att åka pulka när det är snö! Ta hand om dig, var rädd om dig och gå och lägg dig kl 22!

    Kram
    Karin, världens argaste förskolepedagog =)

    SvaraRadera
  90. En varm kram. Kärlek och respekt. Och visst finns många av oss här de gånger du skriver eller twittrar. Min respekt för att du tar helt rätt beslut. Spara din krafter till din familj, dela bördan med din livskamrat och ta den hjälp dina vänner erbjuder. Ta emot kärleken de runt om kring dig ger dig och tro på att det du gör för dem räcker. Ibland ger du dem allt och ibland mycket lite. Och det är helt ok.

    Stor kram, till dig och hela din familj.

    SvaraRadera
  91. Jag skickar mängder med kärlek, varma tankar och mod. Oändligt mycket!

    SvaraRadera
  92. Var rädd om dig - det är det viktigaste i ditt liv. Var rädd om dig för att orka vara rädd om dina nära och kära.

    SvaraRadera
  93. Ta hand om dig och din familj. Det är det viktigaste. Några bloggläsare kan klara sig utan blogginlägg varje dag. De som verkligen gillar din blogg kommer att fortsätta läsa och kommentera om du så bara skriver ett inlägg i månaden. För just det inlägget kommer att vara något fint och tänkvärt precis som alltid.

    SvaraRadera
  94. Kan bara tala för mig själv, men jag kommer absolut inte att sluta läsa bloggen för att inläggen kommer mer sällan. Istället kommer inläggen att uppskattas ännu mer, och utrymme ges till eftertanke. Ta istället hand om dig och se till att du blir piggare igen, utan att oroa dig för mycket för sådana här saker. Bättre pappa (och make) än dig tror jag inte man kan ha. :)

    We will wait here for you!

    SvaraRadera
  95. Faan Gunnar. Kom ihåg varför du startade bloggen. Är det samma sak som driver dig nu? Pausa detta nu och ägna dig åt dig och din familj.

    SvaraRadera
  96. Det är inte försent! Första steget är ju att inse att man är på väg åt fel håll, det är då man får chansen att minska det tunga och att göra saker annorlunda. Prioritera om.

    Gör det. VI finns kvar, oroa dig inte för det. Världens största lycka till!
    Johanna

    SvaraRadera
  97. Din blogg kommer finnas kvar som favorit oavsett hur mycket du bloggar. Men jag tycker det är så mycket viktigar att du tar hand om dig själv. För din skull, för din familjs. Kramar

    SvaraRadera
  98. Jag skulle fortsätta läsa även om det blev bara ett inlägg i månaden. Så oroa dig inte för det. Det finns så mycket att läsa bakåt, som att börja om med en riktigt riktigt god och livsomvälvande bok. Det är trots allt din familj och vardag du skriver om, och utan dem hade du inget att berätta. Så rå om dig och dem du värderar mest.

    Styrkekramar!

    SvaraRadera
  99. Du är modig! Tänk på allt du delat med dig till oss, som du inte känner. All styrka du gett till andra som varit, eller är, i samma situation. Men kom ihåg att bloggen är till för dig, inte du för bloggen. Vi finns här när du kommer tillbaka. Det värsta som kan hända om du tar ett steg tillbaka och tänker på vad DU behöver är att du tappar några läsare. Det värsta som händer om du INTE gör det vill jag inte tänka på.
    Ha en kalasbra kväll med storebror på Scandinavium ikväll!

    SvaraRadera
  100. åååh ta det försiktigt! min mamma väggade på samma sätt som du, hon svimmade men vägrade se kroppens signaler och fortsatte som tidigare. hon sov dåligt och var många nätter helt vaken utan att sova alls. till sist brast allting och kroppen somnade aldrig. hon var vaken dag och natt och blev ett vandrade lik. klarade inte av NÅGONTING, hon bara satt insvept i en filt och skakade. jättehemsk förvandling av någon som några veckor innan verkade hinna med allt. det tog ett år innan hon repade sig och hon avslöjade för mig efteråt att hon varit självmordsbenägen under den tiden för det var det värsta hon varit med om. så PASSA dig!!! varva ner, ta hand om dig, ta inte på dig för mycket!!!! hoppas det går bra och att du insåg detta i tid. KRAMAR!

    SvaraRadera
  101. Som du redan har förstått av alla andra kommentarer, så är vi alla mest angelägna om att du ska ta hand om dig själv och din familj. Ta ledigt från blogg och Twitter. Om vi saknar dig alldeles för mycket för att stå ut, så går vi in och läser alla dina gamla, kloka ord. Vi kommer att ta emot dig med glädje och öppna armar när du orkar med oss igen.

    SvaraRadera
  102. För att instämma i kören - var rädd om dig! Och ta hjälp att prioritera. När man har kört på lite för långt orkar man inte alltid det. Det blir lättare att säja ja än nej.

    Jag förstår att du är rädd - men jag tror att du har hajjat till i tid. Att dra i bromsen och ta hjälp kräver mycket mod, eftersom det är smärtsamt att inte känna igen sig själv och därför känns enklare att sticka huvudet i sanden och fortsätta som förut. Jag var ungefär i det skick du beskriver att du är nu, men fortsatte några år till. Tills sömnen helt försvann och livet slutade fungera, tillsammans med balanssinne och kognitiva förmågor.

    Sköt väl om dig och ta hjälp av din fru och gärna någon klok person som arbetar med stressfrågor. Det finns god hjälp att få.

    SvaraRadera
  103. Jag var på gränsen att bli utbränd i höstas. Jag lyssnade på kroppen i tid, tack vare underbara kollegor och en ännu mer underbar man, och behövde därför endast vara hemma heltid en vecka. Jag har sakta men säkert trappat upp min arbetstid och jobbar nu 75% och ska börja jobba 100% igen den första april. Det har varit en lång väg tillbaka men jag är glad att jag fick hjälp i tid så att jag inte behövde hamna i samma sits som t.ex. Amandas mamma (kommentaren 20/2 12.38).
    Lyssna på din kropp och din underbare fru! Det är jobbigt och det krävs mod men du klarar det! Se bara vad du har klarat när det gäller Abbe! Din familj behöver dig och därför måste du ta hand om DIG! För om du inte tar hand om dig så kan du inte ta hand om dem! Du har modet och styrkan du måste bara våga ta steget!
    När det kommer till oss läsare på bloggen...vi går ingenstans! Jag lovar! KRAM!!!

    SvaraRadera
  104. Hej Gunnar!
    Grattis till bloggpriset, jätteroligt. Vad tråkigt att du gått in i väggen, det är rätt läskigt när man är på bottens botten. Jag har också blivit psykiskt utmattad flera gånger och varit det senast efter jag skrivit min bok om 22q11. Nu känns det bättre igen,man är ju extra känslig för sånt när man själv har 22q11. Alltså du har ju haft mycket oro med Abbe, det förstår jag, jag har ju själv två barn med 22q11. Vår pojke som är tre år är faktiskt väldigt lik er Abbe, både utseende och talet, du vet syskonlikheten som barn med 22q11 har.Jag vill bara säga att om du oroar dig för Abbes framtid, så tror jag att du kan ta det lungt. Det är ingen fara med att vara vuxen med 22q11, visst är det jobbigt ibland, men vi har faktiskt också ett bra liv även med 22q11. Ta det lungt nu och softa i soffan, det ska jag och min man göra, våra barn är hos sin stödfamilj denna helgen.
    Jag kan tipsa dig om att åka med på föreningen 22q11as aktiviteter, där är vi alla lika och har jättekul. Grötö är vackert och det verkligen som en rekarnation (hur stavas det, jag menar återhämtning), Hoppas att vi ses där. Snart har föreningen 10 årsjubileum med årsmöte och fest det ska bli jättekul. Ha det nu så bra du och din familj.
    Undra hur det går på melodifestivalen i kväll?

    Hälsningar Tina Keränen

    SvaraRadera
  105. Hoppas du hittar glädje, lugn o mod. Du räcker till precis som du är.
    Många kramar på vägen!

    SvaraRadera
  106. Nu är tiden kommen då du verkligen ska tänka på DIG SJÄLV!!! Din familj älskar dig lika mycket ändå, även om du tar ett steg tillbaka för en tid, vi finns kvar här även om du inte bloggar varje dag, dina arbetskamrater kan jag inte annat än tänka att det också förstår.
    Lyssna på dig själv...var rädd om dig!
    Kram från Karin

    SvaraRadera
  107. Vi försvinner inte! =)
    Ta det lugnt, chilla ner..
    På jobbet, på bloggen, kanske på bygglovet.. Och fokusera på det som är viktigt. Dina barn! (och din fru)

    Ta din kropp på allvar!
    Styrkekramar
    Malin

    SvaraRadera
  108. Vi finns kvar. Låt det ta den tid det tar.

    SvaraRadera
  109. Ta hand om dig och familjen, take it easy, det är du värd!

    SvaraRadera
  110. Ta du och vila dig. Vi finns här och läser när du orkar skriva. Det viktigaste är att du mår bra./Ylva

    SvaraRadera
  111. Paradoxalt nog på semestern 2008 rasar mitt liv ihop efter en lång tids press, stress och vad jag inte uppmärksammade då ångest. Ångesten som blev en följd av min livsstil. Det var mycket privat och på jobbet den här tiden.

    Jag trodde jag hade hjärtfel med så var självklart inte fallet utan det var ångesten som ordentligt vred om i bröstet den dagen. Läkarna satte mig på betablokerare och antidepp och två år senare och med en omlagd livsstil är jag på banan igen. Det är det värsta men samtidigt det bästa som hänt mitt liv.

    Som ett brev på posten hamnade jag i en depression, och förstörd sömn i flera veckor, till följd av kolappsen och inledningsvis tog det ett halvår kantad med rädsla, socialt handikapp, ångest och ljudskygghet innan det släppte och jag blev människa igen.

    Min väg ut ur utbrändheten gick via medicinering, promenader, djupandning, meditation och medveten närvaro.

    Det har också blivit ett gäng självhjälp-, buddhistisk- och medicinsk litteratur för att lära känna mig själv och ta kontroll över mitt liv igen.

    Ta hand om dig och sluta stressa.

    SvaraRadera
  112. Bra att du hajjar vad som händer medan du är vidbränd. Sänk kraven och prioritera. Ta hand om dig, dina läsare tröttnar inte!

    SvaraRadera
  113. Alla kommentarer talar för sig själva. Ta det lugnt, så ses vi sedan här på bloggen i den mån du vill och orkar. Du bestämmer.

    Många kramar

    SvaraRadera
  114. Jag håller med alla andra. Det är viktigt att ta hant om sig själv. Man har bara en kropp, och den behöver må bra. Vi som läser läser för att vi hejar på er Abbefamiljen, och om vi då blir en börda för herr abbepappa så försvinner ju mer än halva poängen. Som tidigare sagt, när jag började läsa bloggen kom det 2-3 inlägg i veckan, har jag slutat läsa den för det? nej, och det är för att den är fantastisk. Men jag förväntar mig inte, och vill verkligen inte att du fortsätter skriva tomma inlägg här för att hålla en människa du aldrig sett eller mött eller pratat med nöjd. Hur onödigt vore inte det?
    Gå och ta hant om dig nu abbepappan. Vila lite. Andas och njut av din familj.

    SvaraRadera
  115. Ps. du är så fin Abbepappan. Och så full av kärlek. En person som du borde inte behöva oroa dig så mycket.

    SvaraRadera
  116. Självklart har du kvar dina läsare! Ta det lugnt och ta hand om dig. Men jag hoppas du orkar skriva då och då, men gör det för din egen skull, för att du mår bra av det. Håller tummarna att du mår bättre snart! Kram Malin

    SvaraRadera
  117. Inget annat betyder något än hälsan. Var rädd om dig! Det här är bara en blogg. Livet har du närmast dig. Var rädd om dig!

    SvaraRadera
  118. Jag tror att bloggen också blir bäst och mest uppskattad när du skriver för att du vill o orkar. Inte för att du känner att du måste... Så lyssna till din kropp du, jag har mycket svårt att tro att dina läsare sviker för den saken.

    Kom ihåg:
    "Du är starkare än du tror
    modigare än du vet
    och smartare än du förstår"
    /citat från Nalle Puh

    SvaraRadera
  119. Hade en liknande upplevelse häromåret som triggades av skygglappsbeteende efter en separation efter 15 år.

    Jag jobbade mycket intensivt på jobbet för att
    fly från verkligheten, tills jag plötsligt skälvande kröp ned under täcket och inte kunde sova på 4 dygn i sträck.

    Det var hemskt att förlora den kreativa förmågan som jag förknippat så mycket med min person och personlighet. Jag jobbar också med marknadsföring och försäljning.

    Tack vare en mycket förstående chef, som lät mig komma till jobbet efter två veckors sjukskrivning trots att jag inte förmådde göra något under en hel månad, hittade jag tillbaks till drivkraften igen.

    Jag tog mig ur mörkret på egen hand, fick träffa terapeuten alldeles för sent då jag redan kommit på banan igen.

    Det blir lätt en nedåtriktad spiral som man med egen kraft har svårt att ta sig ur.

    Försök få prata med en terapeut så snart som möjligt. Det yttre perspektivet är viktigt i stunder som denna.

    Jag har andra prioriteringar nu och lyssnar mer på min kropp än tidigare.

    Det är viktigt att vara öppen med sitt "tillstånd" med alla omkring dig. Arbetsplatsen, barnen, och andra i din närhet.

    De som älskar dig förstår dig, och ger dig utrymme att bli bra igen.

    Ditt inlägg vittnar om en önskan att köra med helt öppna kort vilket är helt rätt!

    Ta det lugnt och tänk på dig själv, och ta gärna hjälp av någon utomstående för att få ett annat perspektiv på din situation.

    Jag hittade din blogg under min svåra period förra året och fick hjälp att återfå det förlorade känslolivet tack vare dina mänskliga inlägg.

    Hoppas att min kommentar kan hjälpa dig något i gengäld.

    All lycka och lugn önskar jag dig!

    SvaraRadera
  120. Heja Pappa!
    Vi blir kvar, ta hand om dig nu.

    SvaraRadera
  121. jag försvinner aldrig, jag lovar. Du skriver som en gud och det spelar ingen roll om du har ett uppehåll. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, och ja, jag kommer vänta tills du orkar skriva igen. Du är grym! :)

    SvaraRadera
  122. Kan inte annat än stämma in i "var rädd om DIG kören". Jag vill även lägga till, att när jag själv hamnade i samma situation så sa terapeuten (stavas det så?!?) till mig att jag skulle göra "ingenting". Med det menade hon att allt runt omkring som vi intalar oss är så himla viktigt inte är det. Jag låg helt enkelt ute i en vilstol och tittade på molnen varje dag och gjorde just ingenting. Det var verkligen jättesvårt i början, men nu är det så himla skönt att veta att det går att göra ingenting. Jag blir inte en sämre människa för det.

    Det kanske inte är läge att lägga sig ute i vilstolen just idag, men du kan ju istället sätta dig i fönstret och titta på snön som faller. Om du bestämmer dig för att ta det lugnt de närmaste veckorna föreslår jag att du, medan de andra är iväg på dagarna, sätter dig och tittar på snön, kolla om den smälter...

    Se till att få något som hjälper dig att sova. Sömn är A och O.

    Jag blir lite arg på dig för att du tänker på oss just nu, men det ingår väl i processen. Sedan vill jag nog påstå att du är en väldigt närvarande pappa till båda dina söner, långt mer än många andra föräldrar är i familjer utan barn med särskilda behov.

    Som du märker av alla kommentarer så är det ditt bästa som är det viktigaste, ta fasta på det, följ de goda råd som du känner funkar och krama familjen.

    Så när det var sagt så återstår att säga: skotta fram bilen och kör säkert in till Göteborg, njut av spektaklet, var rädd om dig å så hörs vi när vi hörs!

    Kram

    SvaraRadera
  123. Du måste ta hand om dig för att kunna ta hand om din familj! Bloggläsarna är totalt oviktiga i sammanhanget. Dessutom kan jag garantera dig att alla kommer finnas kvar om du så skriver ett inlägg i månaden.

    SvaraRadera
  124. Du om någon är väl ändå värd lite vila! Skit i bloggen, om folk försvinner för att du inte skriver på ett tag är de inget att ha ändå. De som är genuint intresserade och som verkligen älskar din blogg stannar kvar oavsett.

    Din hälsa och välbefinnande samt din familj är viktigast. Måna om den fina familj du har. Sov och må bra, kroppen kommer självförstöras annars.

    Sedan kan det ju alltid vara skönt att prata med någon utomstående, som är utbildad. Jag själv skulle verkligen behöva en men min sociala fobi stoppar mig för att be om hjälp. Vi får väl se när mitt mod infinner sig. Det har ju ditt redan gjort.

    SvaraRadera
  125. Tillägg till mitt långa inlägg tidigare: Ett konkret tips: institutet för stressmedicin www.stressmedicin.com, kommer dit via remiss från husläkare. Har inte egen erfarenhet av dem men en god vän som fått god hjälp därifrån. Och blev dessutom rekommenderad att ta kontakt med dem av min tidigare läkare som var stresspecialist. Tyvärr hade jag varit sjukskriven för länge för att ha möjlighet att komma dit.

    De ligger i Göteborg och jag antar att det är där du jobbar?

    Skickar en välmenande spark i baken och en dos mod.

    SvaraRadera
  126. malin Vänersborg20 februari 2010 15:36

    Det viktigaste för dig är dig och din familj! Vi läser det som kommer, när du bloggar för att du vill, det ska inte vara ett tvång!

    Lita på din förmåga att ta hand om dina nära och kära. du har två underbara kilalr som ni gör ett toppenjobb med. Lita på att ni klarar det, för det verkar du göra med bravur! Men se till att vila och lyssna på din fru och sov ordentligt! Verkar vara en klok kvinna;-) Se efter dig, så ordnar det sig.

    SvaraRadera
  127. Vila nu, fina, fina du. Ta hand om dig själv. Vi förstår, vill att du ska må bra och finns kvar. Vila.

    SvaraRadera
  128. Ta hand om dig och din familj! Jag stannar kvar och säkert många med mig.

    SvaraRadera
  129. jag blir gråtfärdig . . du är helt underbar.

    SvaraRadera
  130. Du är inte skyldig oss någonting, glöm aldrig det. Vi finns alltid kvar även om du tar paus.

    SvaraRadera
  131. Jag har inte läst alla kommentarerna, men håller med dem jag läst. Du är modig och klok!
    Ta hand om dig nu. Jag väntar här och gläder mig för de gånger du skriver - och gläder mig de gånger du inte skriver eftersom jag vet att du då tar hand om dig själv och din familj.

    Vill bara skicka med en sångtext av Börje Ring.

    [En man for på ett blixtbesök ut på landet till sin far som levde där med sina katter.
    ”Jag stannar inte länge här, jag har ont om tid idag, det snurrar runt mest hela tiden.
    Jag sliter men får inget gjort, jag är ett nervrak när som helst. Säg, varifrån får du din stillhet?”
    Den gamle lutar sig nu tillbaks. ”Lyssna nu på mig en stund, för det är faktiskt ganska enkelt.

    När jag sover, sover jag.
    När jag vaknar, vaknar jag.
    När jag tänker, tänker jag.
    När jag äter, äter jag.
    När jag jobbar, jobbar jag.
    När jag drömmer, drömmer jag.
    När jag talar, talar jag.
    När jag lyssnar, lyssnar jag.”

    ”Säg vad, är nu detta för prat? Jag gör ju likadant som du, men ändå når jag ingen stillhet.”
    Den gamle lutar sig nu tillbaks. ”Lyssna nu på mig en stund, du gör det mesta annorlunda.

    När du sover, vaknar du,
    när du vaknar tänker du.
    När du tänker äter du,
    och när du äter, jobbar du.
    När du jobbar drömmer du,
    när du drömmer, talar du.
    När du talar, lyssnar du.
    När du lyssnar, sover du.

    Men…

    När jag sover, sover jag.
    När jag vaknar, vaknar jag.
    När jag tänker, tänker jag.
    När jag äter, äter jag.
    När jag jobbar, jobbar jag.
    När jag drömmer, drömmer jag.
    När jag talar, talar jag.
    När jag lyssnar, lyssnar jag]

    Nu är det dags för dig att ta hand om dig själv! Så gör det då och försök inte göra allt samtidigt. Så enkelt är det - i alla fall i teorin. =)Stor kram

    SvaraRadera
  132. Jag har läst igenom varenda blogginlägg du skrivit här inne och det har varit många tårar som runnit nedför mina kinder men också många leenden.
    Du ger så mycket till andra föräldrar med hjärtebarn och även oss utan barn.
    Ta hand om dig själv och din familj nu och vila upp dig, blogga om du känner att det finns något att säga, vi trogna läsare försvinner inte så lätt.

    Din blogg är mitt beroende.

    Kram O

    SvaraRadera
  133. Nej men snälla, bloggläsarna är de absolut sista du ska tänka på nu!!! Att vi har röstat fram dig som bäst i landet borde väl vara nog med bevis för att vi kommer att finnas kvar även om det bara blir ett par inlägg i månaden - man slutar väl inte att läsa Sveriges allra, allra finaste blogg bara för att den uppdateras oregelbundet? Och när jag ändå är inne på det spåret: Låt inte Stora Bloggpriset sätta någon sorts prestationspress på dig, så att du känner att du måste leva upp till titeln. Priset är ett bevis för att vi tycker att du är bäst, inget annat. Det kommer vi att fortsätta tycka oavsett vad som händer. Och vad gör det för övrigt om du tappar några läsare?

    Det är tråkigt att höra att du mår dåligt, men glädjande att du har tillräckligt med mod och självinsikt för att bromsa tåget innan det spårat ur helt. Att du både törs bromsa och vara öppen med orsaken tycker jag bådar mycket gott för framtiden. Jag och säkert flera andra har blivit allt mer bekymrad på sistone när det har kommit inlägg om trötthet, vikande superkrafter, internationella reklampris, bloggpris, operationer mm - du är så duktig, men det är inte nyttigt att vara duktig jämt! Låt några bollar ramla ned i golvet. Det är OK att det blir stiltje på bloggen, att ambitionsnivån på jobbet sjunker, att en och annan dammråtta ligger kvar i hörnen och att makaronerna får stå och koka över i en timme. Det är t.o.m. OK att vara en mindre perfekt pappa och skrika åt ungarna ibland - de tål det, för de vet ju att du älskar dem. Du måste inte försöka vara bäst på något. Du måste inte jämt försöka att räcka till för andra. Din fru och ungarna tycker redan att du är bäst, och det kommer de att göra även om du ibland tvingas säga "Nej, jag orkar inte ställa upp nu". Jag törs lova att de älskar dig även de dagar då du är som mest ofullkomlig, och det är väl det enda som räknas?

    Angående jobbet tycker jag att du ska sätta dig ned med papper och penna och skriva ned allt du gör. Ställ dig sedan två frågor: 1) Vilka arbetsuppgifter älskar jag mest? 2) Vilka uppgifter är jag helt oumbärlig för? (Oftast är det mycket färre än man tror) Stryk över allt annat på papperet, gallra sedan ytterligare i omgångar. Bolla listan med din fru och kollegor som har gott omdöme - de kan hjälpa dig stryka fler saker. Delegera sedan bort allt som du har kryssat över, antingen permanent eller för en kortare period om det känns bättre så.

    Nej, nu ska jag inte låta den här kommentaren urarta till att bli en hel avhandling. Vila ordentligt, njut av Mello ikväll och se till att busa mycket i snön med grabbarna.

    Kärlek, mod och många långa styrkekramar från en som aldrig har träffat er, men ändå inte kan låta bli att tycka jättemycket om er lilla familj! Ni har redan tagit er igenom många tuffa passager, och ni kommer att ta er igenom det här också! <3

    SvaraRadera
  134. Jag tycker att du ska sjukskriva dig. Om du inte vänder detta nu, så kommer det att bli värre och ändå svårare att vända. Du behöver nog tid hemma själv för att vila och ta hand om dig själv, kanske gå promenader, äta och sova. Sen kanske du kan jobba, men helst på deltid så att du får lite mer marginal i tillvaron. Lycka till!

    Och självklart finns vi bloggläsare kvar även om du inte uppdaterar så ofta!

    SvaraRadera
  135. Tre konkreta tips: 1. Ta en paus och se till att kapitalisera på det arbete du lagt ner på bloggen. Gör en bok, MEN låt någon göra den åt dig! 2. marknadsför boken smart och skapa dig en intäkt från den. 3. Ge 1/3 del av intäkterna till Hjärtebarnsföreningen, 1/3 del till en advokat som får driva bygglovsärendet och 1/3 del till familjen för en resa (så långt som det räcker).

    SvaraRadera
  136. Ta en bloggpaus. Kom tillbaka när du känner att det funkar. Sova regelbundet är super, det är ju kroppens egna läketid. Ta det lugnt och ta hand om dig!

    SvaraRadera
  137. ...laste igenom en del av alla kloka och karleksfulla kommentarer du har fatt och fastnade vid en mycket insiktsfull formulering; att du inte har lovat att "roa" oss. Forstar att det sakert kanns som att bloggen ar ett projekt som du startat, byggt upp och maste underhalla - men det ar faktiskt helt fel. Hela bloggen, vartenda inlagg fran borjan till slut ar en enda stor fantastisk gava till oss, och att uppleva att du maste skriva for var skull ar precis som att tanka att bara for att jag gav dig en present forra veckan sa maste du fa en idag med. Det ar VI som ar skyldiga dig, och i brist pa battre satt att atergalda allt du gett mig och oss, sa vill jag bara saga, aterigen, att vi vardesatter allt du skrivit och aven om du slutar blogga idag sa ar jag lika tacksam for allt din blogg har gett mig.
    Forsok vila lite nu och ta det lugnt med bloggandet ett tag om du kanner for det, och aven om du inte kanner det sa kanske du ska gora det anda for att fa mer tid over. Ibland maste ju aven saker som ar roliga och givande prioriteras bort for vila! Heja DIG!

    SvaraRadera
  138. Baske mig om inte din storasyrra är lika klok som du så ta nu och lyssna på henne. Det bästa sättet att finnas till för andra är att ta hand om sig själv.
    Har varit där du är och upptäckte att kameran är en utmärkt terapeut. Att helt få försvinna in i fotograferandet och tömma hjärnan på allt annat är meditativt och återhämtande.
    Ta hand om dig
    Heike

    SvaraRadera
  139. Gunnar, vi är kvar. Vi försvinner inte, och lyssnar på allt du har att dela med dig. När helst du känner att du vill det. Spelar ingen roll om det dröjer en dag eller flera veckor mellan. Vi är här! Viktigast är att du tar hand om dig först, vilar upp så att du orkar mer och känner att du klarar av det du ska klara av, för det gör du! Du mår inte såhär för att du är svag, utan för att du (och abbes mamma) är så starka i sinnet. Men även dom starkaste måste tänka på sig själva och sitt bästa ibland. Och närhelst du känner att du har något på hjärtat som du väljer att dela med dig, så är vi här och tar emot och tar till oss av dina fina ord. Hoppas du mår bättre!

    SvaraRadera
  140. Du modige Gunnar, vi finns kvar. Om det så skulle dröja ett år mellan dina uppdykanden så finns vi här.

    SvaraRadera
  141. I nöden prövas vännen heter det ju - och några av dina läsare kommer säkerligen att glida vidare.
    Men de läsare du vill ha, som du behöver
    och som är dina "vänner" kommer att finnas kvar - när du behöver oss.
    Så ta det lugnt, sov, vila och njut av livet och gör ett inlägg här när du känner att det ger dig energi inte tar.
    Jag uppskattar din ärlighet och ditt mod att skriva det här inlägget, för innerst inne går vi nog omkring lite till mans och är smårädda.
    Sköt om dig!

    SvaraRadera
  142. Sänder över lite värme. Ibland måste man backa för att hitta luft att andas. Vi finns ju här ändå, och letar luft att andas vi också. Lägg undan bloggandet och låt dig längta efter det.
    Här finns många, många bloggläsare som på avstånd lägger händer på din axel, som stöttar och känner med dig/er. Fokusera på ljusglimtar och andas.

    Kramar

    SvaraRadera
  143. Hej

    Det finns så många kloka människor där ute och alla som har skrivit här ovan ingår bland dom.
    Håller med var och en av dom; vi kommer att finnas kvar så ta den tiden du behöver för att må bättre. Ta hand om dig själv, din familj och bara njut av att ta det lugnt.

    Ta med familjen och gör något som man inte brukar göra annars; bo på hotell, gå på spa, res bort - vad som helst bara ni umgås med varandra och kan vila upp er ordentligt.

    När du sen känner dig redo att börja skriva igen så finns vi alla kvar.
    Det var någon här ovan som citerade Gudrun Schyman från gårdagens Let's Dance: Det är bra att längta! Och det är väldigt kloka ord av Gudrun. Längtan gör att upplevelsen och glädjen blir så mycket bättre och större.

    Tänker på er alla och jag hoppas att du mår bättre snart. Ta till dig allt som har skrivits här och känn kärleken från oss alla.
    Kramar till hela familjen!!!

    SvaraRadera
  144. Fantastiskt bra inlägg! Modigt skrivet.
    Och njut av ledigheten från nätet så länge du vill, som övriga sagt så kommer vi troget tillbaka när du gör det.

    SvaraRadera
  145. Jag kommer att vara kvar oavsett om det kommer ett inlägg om dagen eller ett inlägg i månaden. Ta hand om dig själv nu, för att orka allt det du vill måste du prioritera och det tror jag de långt flesta har full förståelse för.
    Lyssna på kroppen och tänk att du gör dig själv en tjänst i det långa loppet.

    SvaraRadera
  146. Mod - det är att skriva det inlägg jag nu kommenterar! Av antalet som kommenterat för mig att döma (har inte hunnit läsa alla än) behöver du nog inte vara rädd att dina läsare försvinner om du pausar lite och tar hand om dig själv ett tag. Glöm inte bort att DU och familjen kommer alltid först. Vad jobbet beträffar tror jag att du gör ett bättre jobb genom att varva ner lite...

    SvaraRadera
  147. Har precis hittat hit, och är oerhört berörd av din blogg (ja, jag har sträckläst)! MEN, du MÅSTE lyssna på din kropp och ta hand om dig själv och din familj! Ingenting är viktigare! Har själv nära anhöriga som gått igenom nästan det du går igenom nu, och man måste bromsa i tid! Vi finns kvar, oroa dig inte för det! Ta en paus, lova mig det! Kramar från Grace

    SvaraRadera
  148. Jag håller med de andra. Ta en paus. Gör det som är bäst för dig och din familj. Vi finns här när du behöver oss.

    Kram

    SvaraRadera
  149. Jag har ofta tänkt på hur orkar du. Försök att tänka på dig skälv hur du mår. Jag försvinner inte.

    Kram på er Annelie

    SvaraRadera
  150. Mod är mycket. Mod är bl a att erkänna för sig själv att man inte är allt, men dock betydelsefull.

    Sköt om dig och familjen.

    SvaraRadera
  151. Mycket modigt skrivet. Fortsätt så - och våga ta ledigt från jobbet. Familjen först. Det beslutet minns du mest och bäst om 10 år.

    SvaraRadera
  152. Säger bara:
    Heja Abbes Pappa!

    SvaraRadera
  153. Kommer att tänka på när jag var i ungefär samma situation som du är nu, en vän berättade följande historia för mig och den fick mig att tänka efter. Kan vara bra att bli påmind om det självklara ibland.

    När livet ibland ger mer än du kan klara, när 24 timmar inte räcker till, minns då syltburken och vattnet.

    En professor i filosofi står framför sin klass, med några saker framför sig på katedern. När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk, och fyller den med golfbollar. Han frågar sedan studenterna om burken är full. De nickar jakande. Så plockar professorn upp en låda med små färgade kulor och häller dem i burken. Han skakar burken lätt och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna.

    Igen frågar han studenterna om burken är full. De nickar jakande igen.

    Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan golfbollar och kulor. Återigen frågar han studenterna om burken är full och studenterna svarar med ett rungande JA.

    Professorn plockar då fram ett stort glas vatten från under katedern och häller hela innehållet i burken, vilket effektivt fyller upp hålrummen mellan sandkornen. Studenterna börjar nu skratta.

    Nu, säger professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann, och bara de sakerna återstod, så skulle ditt liv fortsatt vara fullständigt. De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är allt annat, de små sakerna.

    Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, spela 18 hål till. Det blir alltid tid kvar till att städa huset och kasta soporna. Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något. Prioritera. Resten är bara sand. En av studenterna sträckte upp handen och undrade vad ölet representerade. Professorn log. Jag är glad att du ställde den frågan. Det visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats för livets dryck vatten.

    Sköt om dig! /Johanna

    SvaraRadera
  154. Äsch. :) Ibland när jag mår dåligt och man hamnar i det virvlande livet utan chans till återhämtning så brukar jag tänka likadant som du.
    Det är lätt att tappa bort målet för stigen när man upplever allt längs den. Sätt dig ner och prioritera; Varför gör du det du gör? Skala bort det andra. Din blogg har tröstat mig från det min son föddes (en googling senare) och jag har känt mig mindre ensam med mitt hjärtbarn, alla funderingar kring om han hade kromosomfel (lite yttre attribut osv). Jag går hit för det är tryggt att vara här. Man blir lite omhuldad när man är skör. Kram till dig! Skriv när du orkar. Men var pappa först. :)

    SvaraRadera
  155. Mina barn sa till mig att jag ofta sprang omkring: "mamma, du kommer missa en massa kuliga saker om du inte slutar springa". Börja gå och se allt det kuliga och underbara, småsakerna som gör att vi älskar livet.

    Hälsningar från Småland

    SvaraRadera
  156. Tycker mig ha skrivit detta förut : Viktigast är att du tar han dom dig sjäv och din familj. Men nu verkar du ha insett det själv.

    Jag valde att bara läsa några av alla kloka kommentarer här ovan (min prioritering :)). Men vi verkar alla vara överens: Vi finns alltid kvar, om du vill!

    Kram till hela familjen!

    SvaraRadera
  157. Hej vännen, blogg kompis...

    Jag har varit nära att gå i väggen av saker som hänt hemma, med sjuka barn. Ändå så har jag långt ifrån sådan problematik som ni lever i. Men ta hand om DIG...killarna behöver Dig! Jobbet är viktigt på många sätt...men killarna är ju ändå viktigast!

    Jag skriver egentligen för att fråga vad Storebror tyckte om "The Blueman group" som var med i Gbg deltävlig i Scandinavium..ni skulle sitta där i publiken om jag inte läst fel här i bloggen... Vad tyckte han om att vara där bland alla människor??? Spännande?

    Sköt om dig/er..

    SvaraRadera
  158. <3 en blogg om kärlek <3 det är därför jag älskar att titta in här. För kärlek behövs harmoni. Du ska se till att hitta balans och harmoni i ditt liv. Prioritera familjen först. Vi andra vi älskar att läsa det äkta. Spelar ingen roll om det är med långa mellanrum eller ofta. all kärlek till dig och din familj. Du underbara pappa <3

    SvaraRadera
  159. självklart finns vi kvar även om du bara skriver ibland. Var rädd om dig fina Abbe pappan.

    SvaraRadera
  160. Detta är den bästa blogg jag någonsinn läst. Den handlar om kärlek, om både med-och motgång.
    Att våga dela med sig så öppet som du gör, är modigt. Så du har verkligen mod, tappa inte bort det. Har själv varit inne i väggen, och av det lärde jag mig, att inget är så viktigt som att ta hand om sig själv. "Älska andra som dig själv" står det i en gammal bok. Och det är sant, för aldrig kan man älska andra mer än sig själv.
    Prioritera dig och dina, ingen blir sur för att du inte skriver varje dag, vi tittar ändå in här för att läsa om go'a Abbe,och hans härliga familj. Goda tankar följer er!

    SvaraRadera
  161. Jag finns kvar oavsett om du skriver varje dag eller inte - det viktiga är att du finns kvar, för Abbe, brorsan och frun (och även för oss). Jobbet kanske behöver dig också men det är sekundärt.
    Du har redan skrivit så mycket som bör läsas mer än en gång, så det får vi väl göra i brist på nytt.
    Sätt dig ner och andas så du hinner ikapp, sen väntar du en stund till och SEN vet du att vi väntar här - utan krav.

    SvaraRadera
  162. Vill göra ett tillägg: Hoppas Ni hade det bäst på melodifestivalen (om det gick att ta sig dit i snöyran!) Varför inte se det som ett avstamp till det nya livet, där du bara är, tillsammans med din familj =)
    Läste ett av inläggen ovan om att rangordna det som är viktigast på jobbet, gjorde ett i en tidning en gång där man hade ca 25 olika saker att sätta siffror på; Jobbet, Fritid, Hälsa, Familj, Pengar, Resor, Vänskap osv. Det var svårt att välja, men efter att ärligt resonerat med mig själv kom jag fram till vad som var viktigast för mig. Blev överraskad när hälsan kom som 1 och familjen som 2. För utan min hälsa kan jag inte ta hand om min familj!! Ibland behöver man påminnas om att den som är frisk har 1000 önskningar och den sjuke har bara 1...Ta hand om dig.

    SvaraRadera
  163. Ta han dom dej innan det är försent!

    kram kram

    SvaraRadera
  164. Hej Abbe och storebrorspappan! Har läst din blogg sedan du startade den. Är själv en hjärtebarnsmamma. Det var så jag kom hit, men inte därför jag har stannat kvar - det är kärleken i allt du skriver. Tack för allt vi
    har fått ta del av och glöm inte att du inte har några skyldigheter mot oss läsare. Gör det som känns bra, det som känns rätt. Ta hand om varandra! Kram

    SvaraRadera
  165. Genom att bläddra igenom alla fina kommentarer ovan ser jag att det mesta redan är sagt, men vi är fler som håller med. Vi väntar.

    Jag har följt din blogg i - ja, jag vet inte ens hur länge, för den är så genuin och kärleksfull. Lite som en oas i bloggvärlden där det mesta verkar handla om pengar, status och provokation. Jag har gråtit och skrattat om vartannat när jag läst din blogg. Du har gett dina läsare så otroligt mycket.

    Det är okej att vara svag. Ni verkar vara en sån fin familj, och jag tvivlar inte en sekund på att du kommer att klara av dethär också. Våga sänk kraven lite, vi finns här när du är redo.

    Heja Abbepappan!

    SvaraRadera
  166. Det spelar ingen roll om du väntar ett år på att uppdatera bloggen, jag kommer ändå gå in hit då och då och kika efter några nya skrivan ord . Det gör ingenting! Och jag verkar långt ifrån vara ensam om detta. Vi kommer ju hit för att läsa det DU skriver, du ska inte behöva tänka på att skriva för att vi kommer hit!

    SvaraRadera
  167. Så du ÄR människa och inte superhjälte iallafall... Skämt åsido så har jag faktiskt tänkt många gånger när jag läst din blogg att du är så beundradsvärd och nära på övermänniska som orkar köra på i det tempot du verkar göra med allt från jobb i en galen bransch till superkreativa barnkalas och sjukhusvakor. Det låter väldigt bra att du äntligen lyssnat på din kropp.

    Vi lämnar inte dig. Och gör vi det kommer vi tillbaka. Ta hand om det som verkligen betyder något - dig själv och din familj.

    SvaraRadera
  168. Hälsan, familjen, kärleken är ALLT. Resten kan man förgylla sitt liv med när plats och ork finns. Andas nu ut och försök lämna rädslan för att misslyckas bakom dig. Du kommer inte förlora något, bara vinna. Och vi som följer din underbara blogg kommer att fortsätta med det, även om du pausar på obestämd tid eller skriver mer sällan. Detta är inte den typen av blogg som man slutar följa bara för att inläggen glesnar. Ta hand om dig!

    SvaraRadera
  169. 170 personer har redan sagt mer eller mindre det jag vill säga. Lägg dessutom till de tusentals som läst utan att ha kommenterat, utan bara tyst håller med.
    Familjen är viktigast. Vänner är viktiga. Jobb är av praktiska skäl viktigt, men det löser sig för det mesta. Bloggen ska vara ett nöje/en avlastning/ett sätt att ventilera och inte en börda, även när det handlar om jobbiga saker. Kom ihåg, du bloggar för din skull. Din och familjens skull - inte för oss läsares skull.
    Vi finns kvar även om du inte uppdaterar varje dag, och tappar du någon så står dig tusen åter... =)
    Många kramar och all lycka till Abbe, Hugo och deras mamma och pappa! Men just nu, mest till pappa Gunnar som verkar behöva det mest!
    //Linda, som läst länge men inte kommenterat så värst mycket...

    SvaraRadera
  170. Stand your ground som de inte säger här på landet men borde. Ta hand om dig, dina kära och framförallt din hälsa. Du ska finnas kvar i många år, din familj behöver dig ju.

    Och vi försvinner ju ingenstans, vi tycker om dig för mycket helt enkelt. Vi röstade ju inte fram ett pris till dig för att försvinna i en tvärvändning. Jag är bara 18 bast men du, en man i dina bästa år, promenerade rakt in i mitt hjärta och där lär du stanna länge.

    /Mikaela

    SvaraRadera
  171. Klart att vi finns kvar! Jag är prenumerant på bloglovin, så jag väntar och ser när du orkat och velat säga något. Låter som om du fått bra insikter, och en ny resa kan inte starta förrän man har en utgångspunkt. Så iväg på resan mot mer energi - modet har du redan!

    SvaraRadera
  172. Oj, så många fina kommentarer.

    Vill bara säga att man fixar inte allt. Det hjälper inte alltid att jobba väldigt hårt. Det hjälper inte alltid att tänka positivt. Ibland blir det bara tvärtom när man försöker det.

    Sakta ned och möt det som kommer. Våga se och hoppas. (Om det behövs se lite i taget.) Lev.

    SvaraRadera
  173. Jag har bara läst din blogg ett par veckor, men tycker att den är underbart fin.

    Men jag är på återhämtande efter fyra års sjukskrivning på grund av utbrändhet, så jag vill bara säga till dig att jag tycker att du är inne på rätt linje. Lägga saker åt sidan som stjäl energi och lastar på krav (egna eller andras spelar ingen roll - det är oftast de egna som är värst) är det bästa du kan göra.

    Jag menar inte att ge råd, för jag känner inte dig och allt är otroligt individuellt, men det är starkt och bra att du kan ta ett steg tillbaka, sätta ditt liv först.

    Jag hoppas verkligen du får modet du behöver, jag hoppas verkligen det. Jag tror inte att du försvinner ur dina bloggläsares radar - du kommer inte att försvinna ur min, i alla fall.

    SvaraRadera
  174. Jag känner igen lite av mig själv när jag är i din ålder. Önskan om att kunna påverka har plötsligt blivit verklig snabbare än du trodde och nu känner du dig för liten för det.
    Men du är inte liten.
    Du är otroligt duktig med dina ord och du sprider mer kärlek än du anar, men även Gud vilade på söndagar.

    Du vet om att du inte kan ta hand om andra om du inte tar hand om dig själv va?

    SvaraRadera
  175. nr 178, eller liknande =D
    Jag har aldrig kommenterat din blogg tidigare men NU är det dags! Följer den slaviskt, men inte så länge som jag hade velat! Tar ett tag att läsa ikapp ;)

    Du är Fantastisk, dina barn är fantastiska och din fru är fantastisk. Vi kommer för alltid att finnas kvar av den anledningen! Din blogg är en Storhet, DU är en Storhet eftersom det är Du som skriver bloggen! Men utan dig, ingen blogg. Så TA HAND OM DIG SJÄLV!!!!! Vetskapen om att du tar hand om dig själv, och vetskapen att din familj får ha DIG Kvar är tillräckligt för oss. Iofs kan jag bara prata för mig själv, men snälla. Ta hand om dig själv. Det sista du vill är att komma till gränsen att du Inte kan ta hand om din familj, eller hur? Det här har lyst igenom dina inlägg på senaste, se till att ta TAG i det här nu Gunnar!!
    Vi TROR på DIG, på ER!

    Vill du skriva ett inlägg bara för att visa att du lever? Gör Det! Skriv bara "Vi lever och mår". Punkt. För vi kommer att oroa oss, men det är det värt! =D Vi har kommit att älska er, och bryr oss om er allihopa! Du har fått Oss att må bra, nu måste Vi få Dig att må bra! Vi finns kvar, ta hand om dig och din familj nu!
    Massor av kramar från Ann

    SvaraRadera
  176. Klart vi blir kvar även om inläggen sinar eller du tar längre uppehåll! Din blogg är fantastisk, det är underbart att du delar med dig av ditt liv genom den. (Livs)Kvalitet framför (blogg)kvantitet, jag läser ändå. De som mot förmodan inte blir kvar kanske inte är så intresserade ändå.

    Krya på dig och lycka till Abbepappan!

    SvaraRadera
  177. Hoppas att du går hem från jobbet ett tag och bara gör lediga precis-vad-du-känner-för-grejer. Även om jobbet är kul så är det ju pressande också, så strunta i det nu. Du har ju toppenkollegor som fixar det. Nu är det du som behöver tanka energi!

    Kristin

    SvaraRadera
  178. Jag tänker bara skriva en ytterst kort kommentar. Ta hand om dig, och din familj. Andas, ta det lugnt. Bry dig inte om oss, vi finns här oavsett ett inlägg i veckan, eller ett inlägg i månaden.

    Ge grabbarna och din fru en kram, det är familjen och du som är viktigast.

    SvaraRadera
  179. Vi kommer finnas kvar. Och vi vill att du finns kvar, hel o frisk för dig själv och hela Abbe-familjen. Hälsan måste alltid komma först, utan den inget vettigt liv.

    Rädslan för att läsarna ska försvinna är en del av en bloggares vardag. Jag tror vi alla känner så lite till o från - vad tusan ska jag skriva idag? Ibland är det bättre att ta en paus än att skriva helt enkelt.

    Så... bra med din insikt där. Och ta den tid du behöver för att komma på banan igen.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  180. Du är fantastiskt modig. Och efter att ha läst alla dryga 180 kommentarer hittills så måste jag också tillägga (precis som du sa på stora bloggpriset) att dina läsare är världens bästa. Vilken otrolig värme och omtanke här finns. Och jag kan inte annat än sälla mig till kören.

    Det känns så otroligt skrämmande när man inser att något måste förändras. Men hey - det enda vi vet är ju att livet blir lite annorlunda. Det behöver inte alls bli sämre! (oftast blir det bättre), så det finns egentligen ingen anledning att vara rädd för själva förändringen.

    Sköt om dig! Och tack för ditt inlägg här, jag har en bekant som jag vet läser din blogg och som också försöker sig på att vara superhjälte och klara allt. Hoppas att det ringer en klocka hos honom också....

    SvaraRadera
  181. oj, det är några stycken innan som har sagt det jag tänkte säga, men det kanske man aldrig kan höra för ofta :) självklart måste du tänka på dig själv (och abbe och storebror såklart) före allt annat! och det verkar nu som att en hel del med mig kommer fortsätta läsa även om du inte skämmer bort oss med ett inlägg om dagen :)
    jag har själv varit tvungen för ett tag sen att sätta mig ner och stolpa upp vad som är viktigt i mitt liv och vad jag känner att jag kan skära ned på för att orka med, så jag vet hur det känns! hoppas orken och krafterna kommer tillbaka! ta hand om dig!
    kram

    SvaraRadera
  182. Sitter återigen med tårar i ögonen när jag läser dina fantastiska inlägg.
    Du har en skyldighet mot din familj-absolut...de är ditt liv. Utan dem är inte livet lika härligt och utan dig blir inte deras liv lika härligt!!
    Du har även vissa skyldigheter mot ditt jobb. På både gott och ont. Men förhoppningsvis oftast bara gott!!
    Mot oss har du inga skyldigheter. Men du finns här ändå! Som vi finns för dig. Din sida kommer alltid ligga på min favoritsida och jag går in flera gånger i veckan för att se om det hänt något spännande hos Abbefamiljen. Självklart kommer vi att hänga med även om inläggen blir färre. Behöver du pausa från bloggen så vet jag att du har tillfört mycket i många människors liv...nu är det dags att tänka på dig själv och din fantastiska familj allra mest. Där ska du lägga all ork och fokus. För det är de som ger dig allra mest tillbaka.
    Jag tycker du är fantastisk som har en sådan självinsikt så att du tänker över saker och ting innan det är alldeles försent. Kör nu inte huvudet helt in väggen! Vi blir oroade.
    När/Om du är redo så finns vi här allihop!Men det måste bara vara på dina villkor. Som sagt...inga skyldigheter
    Ta hand om dig och Abbefamiljen så hörs vi snart igen!
    MOD!!!
    Kram Helena

    SvaraRadera
  183. VILA! Ta det lugnt, gör sånt som du absolut måste och framför allt sånt som är kul. Var med familjen - bloggläsarna finns kvar, även om det blir glesare mellan inläggen. :)

    SvaraRadera
  184. Inte har jag läst alla kommentarer, men de verkar innehålla allt bra och vettigt. Så jag bara håller med. Ta hand om Storebrors och Abbes pappa! Vi klarar oss så länge.

    (Ett inlägg om dagen behövs inte, men kanske ett i kvartalet, så att vi vet att du har det bra?)

    SvaraRadera
  185. Jag håller också "bara" med, jag blev alldeles mållös...
    Självklart ska inte bloggen kännas betungande för dig och jag stannar givetvis kvar trots att den inte uppdateras dagligen. Dina ord är värda att vänta på!
    Ta hand och var rädd om dig, såna där varningstecken ska man ta på största allvar!

    SvaraRadera
  186. Känns som du har kommit till en situation i livet där du faktiskt behöver vara, allt det du är för din familj, vänner och alla andra som du så starkt berör, dvs omtänksam, snäll, klok, stark, modig och så mycket mer... Men nu behöver du vara det mot dej själv! Med andra ord.. Lyssna på vad din kropp försöker tala om för dej. Man får inte alltför många chanser... Om din underbara fru talar om att du nog behöver mer sömn för att orka så ligger det nog ganska mycket i det... Stanna upp. Ta hand om dej, Abbe, Storebror, Maria och erat liv. Det finns inget viktigare än det i hela världen!

    Alla vi andra här ute har dej bara till låns och är glada och otroligt tacksamma för allt du gett oss genom alla dina ord som alltid går direkt in i våra hjärtan. Vi finns alltid kvar.
    Stor Kram!

    SvaraRadera
  187. Du ska självklart bara blogga när du själv känner att du vill. Och kom ihåg: När det redan är bevisat att man är bäst så kan man unna sig att skriva ett och annat ogenomtänkt skitinlägg - de måste inte alltid vara så genomkloka och vackert formulerade som de brukar vara. Det är helt OK att bara skriva "Hej, jag lever och andas, hejdå". Det är också helt OK att inte skriva alls. Du har inget att bevisa, så du kan gott unna dig att sänka ambitionsnivån på bloggen. Låt för allt i världen inte bloggen bli en energitjuv - det räcker att du loggar in här när du själv känner ett behov av att ventilera ut något eller av att få respons från oss. Vi gillar dig och vi finns kvar i kulisserna.

    SvaraRadera
  188. Ta en paus. Andas, lev, njut!!!!!!!

    Må gott

    Ps hoppas storebror hade det roligt i går på melodifestivalen....

    SvaraRadera
  189. Ta det lungt vi väntar tills du skriver nästa gång, när det än blir..

    SvaraRadera
  190. sköt om dig själv och din familj - det är det viktigaste av allt! Dina läsare finns kvar, även om du tar en paus från bloggen. Blogga när det känns roligt/viktigt..inte för att du känner att du "måste". En stor kram till dig och din härliga familj!

    SvaraRadera
  191. Gud va bra att du skrev det här inlägget. Väldigt modigt! Jag kommer definitivt inte lämna bloggen och tydligen finns det en hel del personer som inte kommer att göra det heller. Så ta det super lugnt nu. Enligt bloggen märks det hur mycket du bryr dig om andra i din omgivning. Nu är det tid för att du verkligen bryr dig om dig själv.

    Kärlek!

    SvaraRadera
  192. Ojoj! Ta nu hand om dig själv och familjen. Vi finns kvar här när/om du beslutar dig för att komma tillbaka hit. Men nu är det DU som är viktigast!

    SvaraRadera
  193. Det här är ju en blogg om kärlek! Och fatta hur mycket kärlek som ligger här nu i kommentarsfältet! Den kärleken får du tillbaka nu, just för att du har mod att skriva om saker som berör oss.

    Men kom ihåg att ge kärlek till dej själv oxå! Ta hand om dej och gör det du behöver för att få tillbaka kraften. Vi väntar! Don't you worry!

    SvaraRadera
  194. du har gett mig en gåva som fyller mitt hjärta med en enorm värme.

    tack vare heja abbe vet jag att det finns två barn och en fru och en abbe-pappa som älskar varandra och som vill varandra väl.

    om du så aldrig skriver en bokstav till på heja abbe så har jag fått den gåvan och den vetskapen. det är en helt underbar present.

    jag har sett motsatsen.
    och därför tackar jag dig så väldigt mycket för heja abbe.

    SvaraRadera
  195. Jag orkar inte ens läsa alla andra 198 kommentarer, men jag antar att vi alla säger samma sak: vi försvinner inte bara för att du tar hand om dig själv en stund.

    Det är dags att lyssna på hustrun Gunnar.

    SvaraRadera
  196. dina barn har tur som har en pappa som du. och vi läsare har tur som får ta del av det hela. så tack för det.

    och vet du...

    ...det dröjer inte länge innan våren är här.

    heja er allihop!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.