Om en märkvärdig kväll.

Det blev en mycket udda kväll. Chockerande, fantastisk och underbar på alla sätt och vis och jag fick uppleva saker jag aldrig trodde jag skulle få vara med om.

Vi kom till Nalen runt sju efter att ha suttit och pratat en stund med Linda med familj, Ulrika och Mumari i baren på vårt hotell. Mycket trevliga människor. Jag var superhungrig och lite snurrig efter allt strul med tåg och restaurangvagnar på vägen upp, och letade mig direkt fram till maten. Min fru och jag ställde oss i ett hörn och försökte få i oss lite. Men jag kände mig skakig och behövde sitta ner. Vi hittade en barpall och jag fortsatte att peta i mig lite grann.

Det började snurra. Jag blev kallsvettig och orkade inte sitta upp. "Jag måste gå någonstans och lägga mig ner" sa jag, "jag mår inte bra".

– – –

Jag vaknar på golvet bakom några bord i en annan del av lokalen. Någon tar pulsen på mig och jag hör röster som pratar om epilepsi, diabetes och hjärtinfarkter. Jag är fruktansvärt trött och försöker säga att det är lugnt, jag har varken epilepsi eller diabetes, men jag är osäker på om det kommer några ord ur min mun.

Jag hör en röst säga "han har jämn puls" och efter ett tag orkar jag öppna ögonen och ser att det är Lindas fantastiska mamma som sitter vid min sida med fingrarna konstant lagda mot min handled. Hon visar sig vara sjuksköterska. Min fru är hos mig, det känns bra. En dörrvakt som tagit kommando och beordrar sina kollegor att hämta vatten och blöta handdukar. Jag vill vakna, men orkar inte.

Så småningom tar jag mig upp på benen och in i ett rum där de gjort i ordning en soffa som jag kan vila på. Där ligger jag och hämtar kraft medan min älskling berättar att jag segnade ihop mitt på golvet i mingellokalen när hon och en vakt skulle hjälpa mig till rummet vi nu befinner oss i. Jag får in en tallrik mat men mår illa och kan inte äta. Istället försöker vi med Coca Cola för blodsockrets skull.

Så småningom tystnar det utanför dörren, galan har börjat och folk har dragit sig in i stora lokalen. Min fru är skärrad och orolig. Jag förstår henne, det är inte kul att se sin kära tuppa av sådär. Vi funderar på att lämna stället i en taxi till hotellet, men jag vill gärna känna efter om jag orkar vara kvar och se hur det går vid prisutdelningen.

De fixar fram en stol och jag sitter i dörröppningen och lyssnar på hur de börjar dela ut priser. 365 saker vinner pris i kulturkategorin och jag jublar lite försiktigt för Navid och de andra. Linda och Abbemamman frågar vad som händer om jag vinner. Orkar jag gå fram då? Jag vet inte, vi får väl se om vi behöver oroa oss för det, svarar jag.

Prisutdelningen rullar på. Jag sitter på min stol och dricker Coca Cola och så småningom är det dags för min kategori. De läser upp de nominerade och sedan lång tystnad, jag antar att hon sprättar kuvert, men jag ser inget från min stol. Så hör jag: "vinnaren är ... HEJA ABBE!"

Ett jubel bryter ut inne på Nalen som borrar sig ända in i hjärteroten på mig. Det var annorlunda än de jubel som hade varit i de andra kategorierna. Hjärtligare på något vis, och starkare kändes det som. Tårarna bubblar upp i mina ögon, jag torkar bort dem och tar mig upp mot scenen. Jag tar med mig Abbemamman som stöd fram till scenen och hon rycker tag i Ulrika. "Vi måste vara två om han svimmar igen", säger hon.

Plötsligt står jag på scenen och får en lång kram av Jenny Östergren. Jag blir intervjuad och jag överlever. Svimmar inte. Jag minns inte vad jag svarade men jag tror det gick bra och när jag kommer ner från scenen möts jag av en skur av kamerablixtar och härliga segerkramar av Abbemamman, Ulrika och Mymlan.

Jag intervjuas av olika media, folk kommer fram och gratulerar, skålar och hurrar. Och jag är hela tiden darrig. TV4 vill att jag ska komma till morgonsoffan dagen efter, men jag vågar inte tacka ja. Jag vet inte vad som är fel med mig. Vi bestämmer oss för att gå hem.

En sagolik kväll på alla sätt. Jag är glad att jag orkade stanna över prisutdelningen, men samtidigt väldigt ledsen för att det blev så dumt. Det var ju min kväll och jag ville njuta av den fullt ut. Jag ville prata med alla jag lärt känna genom bloggen och twitter. Jag ville skåla i Champagne och fira hela natten. Så blev det inte.

Jag vill säga till alla som hade tänkt prata med mig, att jag ville prata med er också. Tro inget annat. Jag ville det så gärna. Men det gick inte.

Och så vill jag säga tack till Linda och hennes mamma som tog hand om mig och Abbemamman, det kändes tryggt. Och till Lindas pappa som följde med mig ut i kylan för att få lite frisk luft. Och till D för att han kan det här med att svimma. Jag är glad att ni var där.

Men hey. Jag vann!

Andra bloggar om stora bloggpriset, vinnare, svimma, nalen, prisutdelning