29 september 2012

Somna med barnen.

Läser en frågespalt i SvD. En mamma undrar om det är ”fel att belöna barnet så att det somnar själv?" Barnet är fyra och ett halvt år gammalt och vill att mamman eller pappan ska ligga hos henne tills hon somnar, men mamman "har en del att stå i på kvällarna och behöver sin egen tid".

Jag blir ledsen av att läsa detta. Det är inte det att jag förstår henne. Jag känner igen mig i hennes känsla. Alla som fått barn vet att det är svårt att hinna med livet. Man blir tvungen att lägga sina egna intressen åt sidan under några år, eller åtminstone dra ner kraftigt på dem. Och alla har vi väl någon gång känt att de här sömnprocedurerna tar för lång tid. Så jag förstår känslan.

Men. Efter att Abbe kom till världen kändes det viktigare än någonsin att ligga kvar hos storebror på kvällarna tills han somnade. Där och då hade vi möjligheten att få honom att känna att han fortfarande var viktig, även om det kommit en ny (väldigt tidkrävande) medlem i familjen.

Och dessutom. Jag skulle för allt i världen inte vilja missa de där stunderna. Alla böcker vi läst tillsammans, små händer på min kind, de snusande andetagen som blir långsammare och långsammare. Stunder av trygghet jag bär med mig i resten av mitt liv. Men framför allt stunder som storebror lägger till sin trygghetsbas och sin personlighet.

Numera somnar storebror själv. Han läser i sin bok en stund och jag går in och kramar om honom när han släckt lampan. Sen somnar han till en favorit-godnatt-skiva med klassisk musik. Men han är nio år. Abbe – som är sju år – ligger jag fortfarande bredvid på kvällen. Tills han somnar.

Läs psykologens svar på läsarfrågan. Det är mycket bra.

22 kommentarer:

  1. Så tänkvärt. Och här går vi och längtar efter att storebror i familjen ska börja somna själv. Det här får mig att tänka om. Tack för det.

    SvaraRadera
  2. Det är så skönt att titta in här hos dig ibland och bli påmind om vad som egentligen är det viktiga. Tiden med barnen och vad man gör med den.

    Det är så lätt att glömma det mitt i all vardagsstress, måsten, huvudvärk och önskan om egentid

    Men faktum är ju att egentiden blir ju så mycket mer angenäm när man vet att man faktiskt gett allt till sina barn innan och inte bara sladdat förbi lite hastigt.

    Tack för att du påminner mig när jag glömmer.

    SvaraRadera
  3. Det är så skönt att titta in här hos dig ibland och bli påmind om vad som egentligen är det viktiga. Tiden med barnen och vad man gör med den.

    Det är så lätt att glömma det mitt i all vardagsstress, måsten, huvudvärk och önskan om egentid

    Men faktum är ju att egentiden blir ju så mycket mer angenäm när man vet att man faktiskt gett allt till sina barn innan och inte bara sladdat förbi lite hastigt.

    Tack för att du påminner mig när jag glömmer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det fina är att jag påminner mig själv också genom att skriva om mina tankar kring saker och ting. :)

      Radera
  4. Jo, jag blev oxå ledsen när jag läste mammans åsikter om egen tid och hur de så effektivt kommit på detta "geniala" belöningssystem. 4,5 år - då är man inte stor på jorden.... Du skriver precis som jag själv känner, hur värdefulla dessa kvällsnattningar är, så många mysstunder som man alltid har med sig. Varför skaffar man barn,kan jag undra? Psykologens svar är väldigt bra.

    SvaraRadera
  5. Läste samma fråga och svar i SvD och blev alldeles jätteglad. Trenden har ju annars varit att man minsann ska lära sina barn att somna själv. Tidigt. Annars är man ingen bra förälder.

    Vi har det precis som ni (jämngamla barn dessutom). Visst har man önskat mer egentid på kvällarna, visst har man tyckt att nattningarna gått för långt. Men åh, vad jag saknar dem nu när 9-åringen inte har samma behov som tidigare. Allt som oftast kryper jag ändå ner i hans säng och pratar en stund. Filosoferar ihop med honom om livet. Mysigt värre :) Tur att sjuåringen ännu vill läsa böcker med mig.

    SvaraRadera
  6. Fint skrivet!
    Blev dessutom riktigt glad av psykologens svar, så skönt när någon vågar sätta barnets behov i första rummet! Barnen växer upp så fort och man får bara "låna" dem på det viset en kort tid.

    SvaraRadera
  7. Här läses det och klias rygg, visst tar det kvällstid men jag är tämligen säker på att det kommer en dag då de inte vill ha mig eller sin pappa sidan om sig i sängen!
    Så vi passar på....

    SvaraRadera
  8. Funktionshindrade barn har sina fördelar också. En fördel är att man inte lika fort blir för stor för att gosa. Så vår tioåring kryper fortfarande ner hos oss varje morgon. Och för att få upp honom är det bara att säga: "God morgon, dags att gå upp. Skall vi gosa i mammas säng?" Då far han upp som en raket och dyker ner i min säng. Efter ett par minuters gosning meddelar han att han har gosat klart och kliver upp själv. Om man går upp för tidigt, innan han vaknar, kan han komma ner i köket i pyjamas och argt klaga över att vi ju INTE HAR GOSAT! Då får man krypa ner igen!
    Hur många föräldrar till tioåringar har det så?

    SvaraRadera
  9. Tack för ett fint inlägg och länken till SvD! Anna

    SvaraRadera
  10. Våra är nu 17 och 19 år och betydligt mer kvällspigga än oss föräldrar så det är de som kommer in och nattar oss. Men himlans mysigt när de vill prata lite, hjälpa till med korsordet eller bara gosa :-)

    SvaraRadera
  11. Tack!

    Jag länkade hit, jag hoppas det är okej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är klart. Det är bara roligt ju. Fint att du tänkte om också. :)

      Radera
  12. Men betänk att i ditt fall fanns det en mamma som kanske fixade disken, tvätten, avtorkning, undanplockning osv. medan du nattade. Jag har varit ensam med mina två barn sen de var 0,5 resp, 2,5 år gamla. Våra nattingsrutiner är fortfarande långa (barnen är nu 8 och 10). Jag har valt att fortfarande läsa högt för barnen varje kväll. (Jag kommer göra det tills de ber på sina bara knän att jag ska sluta). Ofta två olika böcker eftersom storebror gärna hör mer spännande kapitelböcker som inte ger lillasyster trygghet och ro. Jag sjunger fortfarande vaggvisor för lillasyster, varje kväll... Jag vill ha det så. Jag tror att det är bra för mina barn, och för mig, men det har ett pris. När jag också varvat ner och kommit i ro måste jag upp i varv igen och utföra alla sysslor som är kvar i hemmet innan jag själv får lägga mig. Sånt sliter, mycket mer än man kan föreställa sig om man inte varit där kväll efter kväll.
    Jag har inte läst om mamman i inlägget så jag kan inte kommentera med avseende på det. Jag vill bara visa på att det är svårt att döma en annan människas beslut om man inte har väldigt god insyn i dennes situation. Gjorde jag rätt val? Om jag ägnat den energin åt barnens far istället hade jag inte varit ensamstående idag (om jag inte lämnat honom förstås). Hade det varit bättre för mina barn? Vem vet?

    /Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lotta.

      Vad fint att du fortsatt att vara nära dina barn vid natting hela tiden. Jag är övertygad om att det var rätt val. (Det kan väl knappast ha varit för att du ägnar dig åt era gemensamma barn som är orsaken att du är ensamstående idag?)

      Mamman i inlägget är inte ensamstående och det är inte jag heller. Men det händer att jag, eller min fru, är ensamma hemma vid barnens läggdags så jag förstår vad det innebär med avplockning etc.

      Jag vill gärna vara tydlig med att jag inte dömer någon. Jag skriver att jag blir ledsen när jag läser detta. Jag skriver att jag förstår henne och känner igen känslan. Jag skriver vilka val vi har gjort, precis samma som de du gjort. Och jag skriver om att jag inte skulle vilja missa de här stunderna.

      Alla gör sina val utifrån sina förutsättningar och sina tankar. Jag beskriver mina val och mina tankar. Jag dömer inte.

      Radera
    2. Jag är också ensamstående mamma och jag dömer mamman i inlägget lite, dvs. hon verkar inte ha förstått bättre så vi får väl hoppas att hon ändrar sig av psykologens svar. Och om barnens far var en sån skit att han lämnande för att du inte ägnade den tid som barnen bör ha för att få sina behov uppfyllda till honom så låter det bra att han är ute ur ert liv nu. För jättebebisar till pappor som konkurrerar med barnens behov är bland det värsta jag vet! Skaffar man barn har man en förbannad skyldighet att ta hand om dem också och nattning och närhet är en del av detta. Men en del som är mysig och givande också, och det är sällan så viktigt det vi hade tänkt göra istället. Personligen tycker jag att det är fantanstiskt att vara ensamstående mamma. Jag tycker inte ens att det är jobbigare. Ensamstående och ensam är ju inte samma sak. Sen finns det ju barn som redan när de är små gillar att sova ensamma och ha sitt eget rum. Jag har inga såna barn själv men en del kompisars barn är såna. Dock anser jag att har man ett barn som signalerar behov av mys och läggning så är det både ens skyldighet och förmån att natta barnen då. Disken går ingenstans, inte extrajobbet heller. Men barnen de blir stora och då är detta kvällsmys förbi. Så även om Abbe-pappan är en ödmjuk person som inte dömer och ensmamma mamman som skrev inlägget inte heler vill döma så gör jag faktiskt det. Som föräldrar har vi alltid skyldighet att finnas för våra små, annars ska vi inte ha barn. Och det spelar ingen roll om vi är ensamstående eller inte, sjuka eller inte, jobbar övertid eller inte.... när DU tar beslutat att ta hand om ett barn som är det bara det som gäller. Det är barnets absoluta rättighet att få sina behov tillgodosedda. Klarar vi det inte själva, får vi be om hjälp.

      Radera
    3. Jag är också ensamstående mamma och jag dömer mamman i inlägget lite, dvs. hon verkar inte ha förstått bättre så vi får väl hoppas att hon ändrar sig av psykologens svar. Och om barnens far var en sån skit att han lämnande för att du inte ägnade den tid som barnen bör ha för att få sina behov uppfyllda till honom så låter det bra att han är ute ur ert liv nu. För jättebebisar till pappor som konkurrerar med barnens behov är bland det värsta jag vet! Skaffar man barn har man en förbannad skyldighet att ta hand om dem också och nattning och närhet är en del av detta. Men en del som är mysig och givande också, och det är sällan så viktigt det vi hade tänkt göra istället. Personligen tycker jag att det är fantanstiskt att vara ensamstående mamma. Jag tycker inte ens att det är jobbigare. Ensamstående och ensam är ju inte samma sak. Sen finns det ju barn som redan när de är små gillar att sova ensamma och ha sitt eget rum. Jag har inga såna barn själv men en del kompisars barn är såna. Dock anser jag att har man ett barn som signalerar behov av mys och läggning så är det både ens skyldighet och förmån att natta barnen då. Disken går ingenstans, inte extrajobbet heller. Men barnen de blir stora och då är detta kvällsmys förbi. Så även om Abbe-pappan är en ödmjuk person som inte dömer och ensmamma mamman som skrev inlägget inte heler vill döma så gör jag faktiskt det. Som föräldrar har vi alltid skyldighet att finnas för våra små, annars ska vi inte ha barn. Och det spelar ingen roll om vi är ensamstående eller inte, sjuka eller inte, jobbar övertid eller inte.... när DU tar beslutat att ta hand om ett barn som är det bara det som gäller. Det är barnets absoluta rättighet att få sina behov tillgodosedda. Klarar vi det inte själva, får vi be om hjälp.

      Radera
  13. Jag har inte ens barn själv men tyckte att det var ett jättefint och intressant inlägg/fråga/svar.

    SvaraRadera

  14. Jag menade aldrig att du dömde kvinnan i inlägget. Det finns inget dömade eller fördömade i din blogg, vilket är en av anledningarna till att jag återkommande läser här. Så jag ber om ursäkt om min kommentar framstod så. Inlägget väckte bara tankar utifrån min situation. Det jag egentligen var på spåren, men inte riktigt kommit fram till när jag skrev kommentaren, är vad olika man kan definiera 'egen tid'. För en är det tid när man gör något bara för sitt eget nöje och för någon annan är det tid att tvätta strumpor, diska kastruller och packa gymnastikpåsar...

    Och, jo, tyvärr finns det pappor som upplever sina egna barn främst som konkurrenter i kampen om uppmärksamheten i familjen.

    /Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är alldeles sant det du säger, och värt att fundera lite över. Jag försöker påminna mig om ibland att min "egen tid" faktiskt numera också innehåller mina barn. Det är lätt att glömma det när man är trött och sliten och bara vill vara ifred. Kanske får se "tvätta strumpor, diska kastruller och packa gymnastikpåsar" som nödvändigt arbete och tid med barnen som "egen kvalitetstid". De där nöjena helt solo på egen hand får man tid med så småningom. :)

      Och det sista du skriver är ledsamt tycker jag. :(

      Radera
  15. Vi har alltid haft växa-säng så vi kan av förklarliga skäl inte ligga bredvid, men vi har suttit bredvid, hållit handen, sjungit eller gjort det som fungerat. Tills hon var 1,5 somnade hon dock alltid i vår famn och vi lade sen ner henne i sin säng, allt annat ledde till tårar varken jag eller min man var beredda att utsätta någon av oss för. Det fick vara så tills jag fysiskt inte orkade natta henne i famnen för jag fick sån ryggvärk och det blev ohållbart med tårar från bådas sidor när vi var ensamma hemma. men när vi väl testade att lägga henne själv i sängen och sitta brevid på golvet med hennes hand i vår så gick det till vår glädje nästa poå en gång, och utan tårar. TYdligen var hon plötsligt redo. Gradvis har vår dotter sedan själv sagt till: "mamma, jag behöver inte hålla handen. Det räcker att du sitter bredvid" Eller "tyst pappa, bara mamma ska sjunga när hon nattar" eller "Pappa, sätt dig i soffan med mamma istället, jag ser er härifrån". Där är vi idag. Vi sitter alla tillsammans i soffan och myser en stund och pratar om dagen och hon äter välling. Sen är det tandborstning och kissa som gäller och sen brukar det kutas ett par varv och godnattas och pussas både barn och diverse gosedjur. Sen skuttar hon oftast glatt ner i sängen och somnar på 5-10 minuter. Vi fattar inte hur det här gick till från att hon bara somnade i vår famn. det är både befriande och vemodigt. Men troligen för att hon fick somna hos oss så länge hon behövde det och att vi sedan gjort små förändringar i hennes egen takt. Häromkvällen gick hon upp och stängde dörren och la sig igen, de kändes i mammahjärtat, tycker om att höra henne pladdra och styra med sina gosedjur och snurra runt där inne tills allt plötsligt på någon sekund blir tyst och stilla. Öppnade dörren 5 minuter senare och kikade in och hon sov. Sen dess har hon låtit dörren vara öppen, skönt tycker jag =) Men visst är det en lyx att vara två, jag fattar inte hur jag skulle klarat mig själv. Nu är flickan 3,5 och inom några veckor kommer lillasyster, blir spännande att se vad som då händer med Lilla Stora syster =) /SaramedNora

    SvaraRadera
  16. Mycket intressant måste jag säga. Själv är jag bara 24 år och har inga barn, har däremot jobbat som au pair i ett år och dagligen tagit del av nattningen av en 5-årig pojke och en 7-årig flicka. Det var ett bad, pyjamas, tandborstning, sagoläsning (en kort bok eller ett kapitel från en längre) i soffan och sen upp i eget sovrum där varje vuxen hade sin egen lilla grej med varje barn. Mamman i familjen sjöng en sång, pappan busade kanske lite lugnt, jag pratade om vilka fina drömmar hen kommer ha i natt om hen tänker på alla roliga saker (morfar, parken, spela fotboll, etc) Efter en stund lämnades barnen själva och fick somna på egen hand. Fungerade utmärkt, och var perfekt dom dagarna jag skulle barnvakta själv eftersom jag kunde följa alla rutinerna och barnen kom i ro även om mamma och pappa inte var där.

    Själv kommer jag också igår när jag var liten och mamma kliade mig på ryggen eller i håret tills jag somnade. Pappa läste sagor, ritade figurer på ryggen eller nöp mig försiktigt i tårna och fingrarna tills jag slappnade av. Jag kan än idag, 24 år gammal, inte hålla mig vaken om någon kliar mig på ryggen. Och att leka med mitt hår? Trygghet x1000.

    Fortsätt med era rutiner. Även om pojkarna kanske inte förstår det själva så är dessa stunder värda allt i världen.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.