16 april 2013

En krönika om sjuka barn. Och cykling.

Känner ni till fantastiska Team Rynkeby? Det är ett nordiskt välgörenhetsinitiativ som syftar till att samla in pengar till Barncancerfonden i Sverige och dess motsvarigheter i Finland och Danmark. Varje sommar cyklar ca 1000 personer från de tre länderna till Paris för att stödja barn med cancer och deras familjer. Under året samlar de in sponsorpengar och arrangerar olika events. I Sverige finns i år sex lag och jag fick en fråga från Team Rynkeby Växjö om jag ville skriva en gästkrönika till deras kampanjsajt. Det ville jag.

Jag vet.

Jag vet precis hur det känns. Väntan på beskedet. Det där jävla beskedet. Om allt har gått bra; om han kommer att klara sig. Om livet kan rulla vidare i några år till, som i en vanlig familj. Jag vet hur tystnaden i de nedsuttna sofforna på avdelningen låter, hur den artonde koppen kaffe på samma dag smakar och hur handspriten först känns kall när man gnider in den.

Jag vet hur fartvinden känns i ansiktet. Hur dofterna från åkrar och skogar fyller näsan. Eller blandningen av klor och frityrolja när man passerar det lokala äventyrsbadet. Jag vet hur lätt hjulen rullar med sju bar i däcken, hur skarp linjen blir mellan solbrännan och den bleka huden på låren.

Jag vet hur det känns att älska någon mer än sig själv. På det villkorslösa, ohejdade viset. På ett sätt man aldrig kunnat föreställa sig före man satte någon till världen. Någon som är viktigare än allt. Jag vet hur bräckligt universum är när man tvingas lägga sitt barns liv i händerna på någon annan. Jag vet hur viktig forskningen är. Oavsett om det handlar om små hjärtan som blev trasiga när de kom till eller om det rör sig om en skenande celltillväxt.

Jag vet hur roligt det är att göra saker tillsammans med andra. Hur mycket bättre fikat vid en sjö på mountainbiketuren smakar tillsammans med likasinnade. Jag vet hur livet leker även i motvind, om man bara får ligga på rulle. Och jag vet hur fint det känns att få vara med i ett sammanhang, att få hjälpa till att dra.

Och jag tänker. Att vara en del en fantastiskt fin klunga som låter barncancerforskningen ligga på rulle hela vägen från Växjö till Paris. Det måste vara en underbar känsla. Heja er!

Hälsningar
/Gunnar 
Amatörcyklist och hjärtebarnspappa

Om ni klickar in här kan ni läsa mer om Team Rynkeby Växjö.

5 kommentarer:

  1. Bra skrivet, snyggt ihoptråcklat! Som vanligt.

    SvaraRadera
  2. Du är enastående att skriva medryckande, inspirerande och engagerande och så att man lätt kan 'känna' vad du menar :0)

    SvaraRadera
  3. Åh, jag ryser alltid då du skriver!
    Du är en förebild!

    SvaraRadera
  4. Så otroligt fint du skriver, som alltid!

    SvaraRadera
  5. Tårarna rinner. Jag vet hur det är, vet hur man lämnar eget barn och får höra att de tar hand om henne, hur man får ont i hela kroppen när man måste lämna barnet i eget ovetande. Hur man dricker den tionde koppen och undrar om det någonsin tar slut.
    Du skriver så fint med så mycket ont i hjärtat. Så vackert och så sorgligt. Men vackert ändå.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.