30 juni 2005

Droppen.

Beskedet om den nya operationen fick jag på telefon igår på jobbet. Och i morgon skulle jag gå på semester. Det blev bara för mycket. Vi har ju längtat så efter den här sommaren. Efter att få vila upp oss och vara tillsammans efter den jobbiga våren vi kämpat oss igenom.

När jag skulle berätta för mina kollegor vad jag just fått reda på brast det. Snorande och snyftande försökte jag förklara vad doktorn hade sagt i telefon. Klumpen i halsen svällde och läppen darrade. Det gick inte hålla tillbaka. De andra visste nog inte riktigt hur de skulle tackla situationen. Någon frågade "Är det något vi kan göra?". Jag kunde knappt svara men fick ur mig "Ha förståelse. Det räcker med att ni förstår." Sedan låste jag in mig på toaletten.

För att orka mig igenom den första tiden på sjukhuset när Abbe var nyfödd och nyopererad, byggde jag upp en målbild i mitt huvud. Jag såg framför mig hur min fru och jag pysslade med tomaterna och basilikan i växthuset. Abbe låg på en filt under en parasoll utanför och storebrorsan sprang naken fram och tillbaks i vattenspridaren. ”Tar vi oss bara dit så blir allt bra sedan”, sa jag till mig själv när jag tittade ut på det grådaskiga marsvädret.

Det kanske låter som en fånig och glättig bild från en folder för Jehovas vittnen. En sån där som de försöker prångla på dig medan de står där med foten instucken i dörrspringan. Men det var den bilden som höll modet uppe då. Något att längta till mitt i allt det jobbiga. Och nu var vi nästan där.
Det vill säga, innan Abbes doktor ringde.

7 kommentarer:

  1. Hej
    Vill bara skicka en värmande tanke till er familj. Vi har också en liten kille med liknande fel som Abbe har och alla dina känslor, tankar och funderingar känns igen.
    Sitter med gråten i halsen=)
    Vetskapen av att man inte är själv gör en starkare.
    Heja Abbe!

    SvaraRadera
  2. Tack. Här kommer en tanke tillbaks.

    SvaraRadera
  3. Har massvis med tårar i ögonen, snart rinner de, ni måste verkligen vara starka som klarat detta!

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Jag tänkte först bara läsa dina sammanfattningar. Det kändes omöjligt att börja läsa en blogg nu som startade 2005. Jag misstog mig. Jag sitter här som fastnaglad och kan inte sluta läsa. Jag fylls av beundran över er otroliga kämparglöd och förundran över var ni får kraften ifrån! Jag hoppas innerligt att allt ska ha blivit bättre när jag kommer till oktober 2008!

    Heja Abbe, mamma, pappa & storebror!

    SvaraRadera
  6. en vacker bild. väldigt vacker och jag förstår dig.

    SvaraRadera
  7. Jag sitter med en liknande målbild och märker ej julrushen som far runt omkring en. Efter 6 månaders kämpande så inser man att mycket återstår. Imorgon åker vi ner till Lund för hjärtoperation och det är tungt med vetskapen att problematik återstår efter operationen. (Catch 22)Alla som ej är insatta säger "allt ska ni se blir bra efter hjärtoperationen", men vi vet att även magsäcksoperation, peg och logoped hjälp m.m kommer krävas. efter 6 månaders sonadande är man realist, men jag hoppas innerligt att målbilden kommer bli verklighet. tack för din ärliga text. tur att vi ghar sådana tuffingar till barn.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.