15 juli 2012

Det går framåt.

I morgon är det en vecka sedan min mamma lades in på sjukhus. Senare, vid halv fyra på natten ringde en läkare till pappa och sa att det var bäst att han kom in med en gång. Det var allvarligt. Jag fick ett sms tidigt på morgonen och åkte dit direkt.

Vi har varit där sedan dess, pappa och jag. Kommit när besökstiden börjat och gått när den tagit slut. Och hela tiden har Abbefarmor sovit, varit sövd. Fram till i förrgår. Hon öppnade ögonen ett kort ögonblick. Jag kramade hennes hand, hon log och somnade igen. Det kändes fint. Hon vet att vi är där.

Jag undrar lite hur det känns att vakna upp sådär och inte veta riktigt vad som hänt, hur länge man legat där och varför man är täckt av slangar och maskiner. Jag försökte berätta för henne när jag var där idag. Vad läkarna har sagt, och hur mycket bättre allt ser ut nu, även om det inte känns så för henne. Jag berättar att jag visat bilder från sjukhuset på min telefon för killarna och att Abbe ville titta på bilder från sina egna operationer. Som jämförelse. Eller för att identifiera sig med farmor kanske. Jag berättar att jag skrev några rader på bloggen och att det kommit fina kommentarer och hälsningar från er. Jag berättar att sommarvädret är värdelöst och att det sipprat in vatten i vår källare där vi ska göra ny tvättstuga och ett litet badrum. Jag berättar om den fina festen vi var på hos min vän Fredrik och hans familj igår kväll och hur Abbe dansade i bar överkropp nästan till midnatt.

Mamma försöker svara, men det går inte med respiratorslangen som de opererat in i ett hål i strupen på henne. Jag försöker förklara att luften aldrig passerar stämbanden och då blir det inget ljud, ingen röst. Hon ser förtvivlad ut och jag säger att snart kommer det att funka igen, när hon orkar andas helt själv så att de kan ta bort slangen. Hon försöker prata lite utan ljud och jag läser på läpparna så gott det går.

Pappa berättar hur han varit så trött så att han i ren förvirring slängde sina strumpor i toaletten istället för i tvättkorgen. Vi skrattar åt det, alla tre, och jag sa att det var tur att han inte kissade i tvättkorgen i alla fall. Jag säger att jag tror jag vet precis hur trött och omtumlad han känner sig.

De där skratten. De röstlösa skratten, borrar sig in i min själ som små bloss av hopp. Märkligt. Man går omkring och tar varandra för givet, till plötsligt en dag, då ett trött skratt utan ljud känns som något alldeles, alldeles extra.

16 kommentarer:

  1. Tänkvärda ord där i slutet.
    Sänder styrkekramar. Hoppas hon kryar på sig snart!

    SvaraRadera
  2. Vad skönt att det är lite bättre åtminstone!

    SvaraRadera
  3. Många många kramar till er!

    SvaraRadera
  4. Gläder mig åt framstegen för farmor. Varma tankar till er alla.

    SvaraRadera
  5. Håll ihop ovh håll om! Kram carina

    SvaraRadera
  6. Hoppas Abbefarmorn kryar på sig riktigt snabbt nu! Kram!

    SvaraRadera
  7. Håller alla tummar & tår för Abbefarmor. Skönt att det rör sig åt rätt håll!

    SvaraRadera
  8. Tänker på er och håller tummar och tår för att du snart hör din mamma skratta med röst - pigg och frisk!

    Ta hand om varandra så länge!

    SvaraRadera
  9. Å nej vad jobbigt! Men skönt att det går åt rätt håll. Hoppas det fortsätter med det. Många kramar!

    SvaraRadera
  10. Tack! Tack! Tack!
    Fortsätter tänka på er alla varje dag. Finaste!

    SvaraRadera
  11. Så fint du skriver! Hoppas Abbefarmorn snart är på benen igen!

    SvaraRadera
  12. JessicaBusNova19 juli 2012 19:16

    Många styrke kramar mitt i allt svåra!!!!
    <3

    SvaraRadera
  13. Nu har jag just läst igenom hela bloggen, från första inlägget till detta, som jag verkligen hoppas inte är det sista. Du skriver helt fantastiskt bra, din blogg är som en bok som man inte kan lägga ifrån sig. En bok som är på riktigt, som berör ända in till det innersta. Dina barn är så kloka, och ni verkar vara så himla bra föräldrar med vettiga tankar även om jag kan förstå att det inte är lätt alla gånger... ;)

    Jag ska skriva mer om mig själv någon dag, kanske om du har en till sån där "frågestund" om dina läsare. Nu ska jag jobba vidare på sjukhuset där jag också är bekant med alla sladdar och slangar, fast på ett annat plan ;)

    Hoppas innerligt att det går bra med din mamma!
    MVH Caroline

    SvaraRadera
  14. Mange gange kram til dig og Abbe.

    SvaraRadera
  15. en annan mamma23 juli 2012 21:03

    Hur går det? Kollar varje dag och håller tummar och stortår.

    SvaraRadera
  16. Ni finns i mina tankar.....och böner. Som alltid.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.