Blockfjöjtsterrorn.

23:38

Jag är trött idag. Det har varit några hektiska dagar där jag försökt att, alltså. Där jag. Äh. Det har varit mycket, helt enkelt.

Och så ikväll var det skolavslutning. Ja ni vet. Ni har läst det förut på den här bloggen. Jag blir rörd av hela situationen och sitter med tårar rullande ner från kinderna. Varje gång.

Men jag kan berätta att inte blir det bättre av att man är skittrött. Inte går det enklare för att storebror äntligen är frisk nog att gå till skolan efter veckor av intensivt hostande och nu står där och sjunger med sina klasskamrater.

Och blockflöjtsbarnen, som egentligen inte är någon musikalisk höjdpunkt, men som river upp andra känslor med sitt flit och med stoltheten som lyser i deras ögon. Inte blir det enklare för en lipsill som mig att hålla tårarna tillbaka för att Abbe är ett av barnen som står där med en blockflöjt i år. Helt partiskt tycker jag att i år är det första gången som inte flöjtandet låter hemskt.

Från min plats uppe på balkongen i den lilla kyrkan ser jag honom stå där i tomteluva med sin flöjt och spela. Jag hör honom sjunga mellan de små trudelutterna på flöjten, och de senaste nio åren av mitt liv bubblar upp i mina ögonvrår. Jag lutar mig långt fram mot balkongens räcke för att de andra föräldrarna runt om kring inte ska se mina ögon. Abbe spelar, och jag förstår – brutalt tydligt än en gång – att detta inte alls var självklart för snart nio år sedan.

Som sagt, jag är trött.

4 kommentarer

  1. Trött eller ej. Det är fantastiskt att Abbe står där och spelar. Och ni föräldrar har tillsammans med honom kämpat er dit. Hoppas du får många dagars ledighet. Önskar dig och familjen en riktigt God Jul!

    SvaraRadera
  2. Och så fick du igång en lipsill till. Hoppas du har chans till återhämtning med låååååååååång ledighet över helgerna tillsammans med hustrun och killarna. Önskar er allt gott!

    SvaraRadera
  3. Du slipper i alla fall problemet att sminket rinner. Kan själv inte höra barnröster sjunga utan att mina tårkanaler får ett helt eget liv. De går inte att hejda utan sprider tårar som sprinklers över mina kinder. Och så blir man supertäppt i näsan.
    Jag klarar inte tjuren Ferdinand heller. Och definitivt inte Askungen när de små fåglarna puttar upp dörrarna och visar den fina klänningen som de har sytt. Måste titta till skinkan eller så. Patologiskt, antagligen, men så är det!

    SvaraRadera
  4. God fortsättning och ha det gott!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.